Bill Murrays bekymmersrynka
Var på bio igår och såg Broken Flowers. Låt Bill Murray vara Bill Murray. Låt honom behålla sin bekymmersrynka. Låt honom försäkra den för flera miljoner precis som Michael Flatley i Riverdance försäkrade sina fötter ända upp i benen och ljumskarna. Precis som Rocco försäkrat sin kuk och George den yngre Bush försäkrat sin rövkyssmun. Låt Bill Murray vara den han är bäst på att vara. Låt honom vara Bill Murray.
Repade med Krille och Orust idag. En tremannasetting som spelar på Pustervik imorrn vid fyra. Testa lite nya grejer. Det finns människor som är sjukt enkla och fnissiga. Kristian är en av dem. I tjugo minuter ler han och berättar om hur glad han var morgonen vi skulle åka och spela på Hultsfred. Solen fåglarna kaffet och alla andra enkla saker. Han kan fortfarande inte lyssna på Hidden Cameras utan att få ståhud.
Att rekommendera är annars Surreal Life som går på 5:an just nu. Det sjukaste på länge. En samling idioter (igen - sic!) som samlas i ett nytt hus och ska umgås. Flava flav, Brigitt Nilssen, Jordan Knigth från NKOTB och ett par tre andra idiiter, ja just, Joey från Huset fullt.
Jag önskar att jag hade HBO hemma. Lost är för övrigt så sjukligt spännande nu att jag har börjat bli fysisk i mitt tittande. Jag reser på mig och skriker och slår ut med händerna allt mer.
Ikväll är det boxning och sen ska jag hem och ta det mycket lugnt. Målet är att jag ska skriva ett par sidor om dagen på romanen för att få upp ett flow. Jag har hållt det hittills. Men det är svårt.
Nästa helg börjar två paralella inspelningar. Jag hatar uttrycket många bollar i luften eller järn i elden. Handlar det egentligen inte om att man har ett stort fett järnblock i brasan. Det är ju egentligen samma typ av energi?
Läs för övrigt Mohammed Omar i Expressen idag.
Keep it real under the sun!
Är det nu vi ska vinna?
Jag hade någonting i åtanke. Helgen har varit vansinne och nice. Lördagen var ett virrvarr. Vi hamnade på ett kollektiv i Johanneberg efter att ha knackat på och svarat på frågor. Vi klarade inträdetsprovet och blev hänvisade direkt till Motowndansgolvet.
Sen musikhögskolan och vidare längs Avenyns gator med resten av aporna.
Men det var inte det jag tänkte på. Jag funderade på hiphop. Buck 65 tänkte jag på och Miyasaki. Det är en form av hiphop. Fast tecknat och japanskt. Howls moving castle eller Det levande slottet som den också heter är ett tips för kalla händer och fantasilösa monster i staden.
Jag hade någonting i åtanke. Fredagens spelning var nice. Ljudet var kass som fan men den hysteriskt sköna fanklubben längst fram som kunde låtarna och sjöng med var fina. Det är bara gamlingar som går på Konsum men det är små gulliga poptjejer med gigantiska leenden som går på spelningar och står längst fram. Vi har en fanbase. Det är roligt.
Men det var inte det jag tänkte på. Inte beatsen som Povel skickar. Inte soloskivan. Inte drömmen om när Thommy vände sig om och blev röd i ansiktet som om han kvävdes. Jag tänkte inte på varför Riksteatern inte hör av sig. (varför hör inte Riksteatern av sig). Jag tänkte inte på Elephant och Gus Van sants modelloffer som blir skjutna blodiga.
Arbetsförmedlingen Kultur var ett virrvarr av hönshjärnor som frågade så onödiga frågor att jag såg huden börja spricka och små små svavelluktande djävlar med högafflar springa ut för att döda dom jävlarna. Men jag höll ut i en och en halv timme. Men det var inte det jag tänkte på heller.
Jag tänker på telefonsamtalet igår. Jag tänker på det lilla skånska förlaget. Att mannen i andra änden som ringde upp mig och peppade och brände upp mig i två timmar fick mig att tänka till. I morse gick jag upp klockan halv åtta och började skriva på en roman. En berättelse som jag har snackat om i två år nu. Det är väl dags kompisar. Är det nu vi ska vinna?
Sen musikhögskolan och vidare längs Avenyns gator med resten av aporna.
Men det var inte det jag tänkte på. Jag funderade på hiphop. Buck 65 tänkte jag på och Miyasaki. Det är en form av hiphop. Fast tecknat och japanskt. Howls moving castle eller Det levande slottet som den också heter är ett tips för kalla händer och fantasilösa monster i staden.
Jag hade någonting i åtanke. Fredagens spelning var nice. Ljudet var kass som fan men den hysteriskt sköna fanklubben längst fram som kunde låtarna och sjöng med var fina. Det är bara gamlingar som går på Konsum men det är små gulliga poptjejer med gigantiska leenden som går på spelningar och står längst fram. Vi har en fanbase. Det är roligt.
Men det var inte det jag tänkte på. Inte beatsen som Povel skickar. Inte soloskivan. Inte drömmen om när Thommy vände sig om och blev röd i ansiktet som om han kvävdes. Jag tänkte inte på varför Riksteatern inte hör av sig. (varför hör inte Riksteatern av sig). Jag tänkte inte på Elephant och Gus Van sants modelloffer som blir skjutna blodiga.
Arbetsförmedlingen Kultur var ett virrvarr av hönshjärnor som frågade så onödiga frågor att jag såg huden börja spricka och små små svavelluktande djävlar med högafflar springa ut för att döda dom jävlarna. Men jag höll ut i en och en halv timme. Men det var inte det jag tänkte på heller.
Jag tänker på telefonsamtalet igår. Jag tänker på det lilla skånska förlaget. Att mannen i andra änden som ringde upp mig och peppade och brände upp mig i två timmar fick mig att tänka till. I morse gick jag upp klockan halv åtta och började skriva på en roman. En berättelse som jag har snackat om i två år nu. Det är väl dags kompisar. Är det nu vi ska vinna?
Mr Miyasaki får jag nyckeln till din hjärna?
Stick A Needle In My Eye ( Arm ) Bone
Man kan säga att ljuset som kommer in en fredagsmorgon är en sol som headbangar bakom molnen. Jag sitter och läser gamla texter samtidigt som jag har blicken på refuseringsbrevet från bokförlaget som ligger på andra sidan bordet. Jag var skitförbannad när jag kom hem igår av olika anledningar. Sen såg jag brevet. Sen tittade jag på Faktum. Sen var det kört.
Jag hoppas på en injektion ikväll. Blanda lika delar vänner med konstiga presenter, en förväntansfull publik och ett skönt efterhäng. Liknelsen vid en spruta. Var inte så jävla barnslig.
Åke Edwardsson låter som en gammal knegare i telefon. Min chef bad mig komma in på kontoret idag igen. Det handlade inte om gammal proggpunk den här gången. Min mamma ringde igår och undrade hur det var med mig. Min pappa ringde igen när jag inte svarade. Jag har blivit anmäld till Granskningsnämnden två gånger nu förresten. Av samma person. Hon kanske är kär i mig. Och inte vet riktigt hur hon ska närma sig.
Det finns ett visst rött damm som bara finns i Sydafrika. Det finns en speciell doft i hamnstäder. Jag är inte arg längre. Chuck Palahniuk skickade runt Invisible Monsters-manuset flera gånger och det blev refuserat. Sen skrev han Fight Club som ett stort Fuck you. Det kanske är dags att jag släpper den här bingolottoluktande mesgrejen och skriver vad jag menar. Alltså mitt typ av Fuck you.
David & invånarna - eller fuck a monkey
På min vänstra sida har jag Gustav. Hans skalle är formad speciellt.
Det är någonting i den akustiken som inte var hos andra barn. När han grät
ekade det runt sandlådan och de flydde fältet.
Till höger har jag David och jag vet att jag inte borde snegla åt i ögonvrån
utan koncentrera mig på raderna men jag känner att scengolvet studsar
upp och ner
Den här månaden har jag inte råd med rosenrot. Det innebär att jag vaknar
och dricker tre glas vatten istället. Och cola light är som knark. Precis som
när man öppnar en stor påse med pistagenötter.
Ikväll spelning på Världskulturmuseet och på fredag på Meeths. Jag har stressat
som ett as idag och ögat har ryckt mer än vanligt. Jag börjar tro att det inte är
nyttigt.
Gårdagen var magiskt rolig och mina magmuskler är fortfarande spända efter
att skratta. Det är någonting dekadent och gloriöst över Dylan Moran och jag
kan inte tänka mig att han blev arg för att jag ställde in intervjun. Han kanske
spelade arg och ryckte med håret.
"FUCK A MONKEY!"
Får man längta till våren nu när flyttfåglarna verkar sjuka?
Åke Edwardssons vemod
Frukost på publik för andra gången i rad. Det är soft och ge mig kulturcredd. Det var som någon sa en dag. Att sitta i första hörnet på publik och titta på den sjuka blandning av människor som går utanför. Trenchcoatgubbar, vänsterfolk och hiphopkids. Det är nästan som högstadiet all over. Igår kväll boxning och grabbkväll hos John. Det finns inte en människa på denna jord som fnissar så gällt och i falsett som han.
Imorrn kväll onsdag spelning på världskulturmuseet med Kristofer. Tjugo över åtta. Gratis inträde tror jag. Jag och kamrat med gitarr. Lonely man. Robert Frost och vemod. Åke Edwardsson. Ninjas. Samuaripoesi.
Just det. På fredag ska jag prata vemod med Åke Edwardsson. Jag behöver mer rosenrot och mindre räkningar. Ge mig pant på mina knarkarlightburkar.
Imorrn kväll onsdag spelning på världskulturmuseet med Kristofer. Tjugo över åtta. Gratis inträde tror jag. Jag och kamrat med gitarr. Lonely man. Robert Frost och vemod. Åke Edwardsson. Ninjas. Samuaripoesi.
Just det. På fredag ska jag prata vemod med Åke Edwardsson. Jag behöver mer rosenrot och mindre räkningar. Ge mig pant på mina knarkarlightburkar.
Och blomman var till dig
Sitter på centralstationen. Har hittat en ny slinga idag i skogen. Sprang några kilometer och satt mest hemma och läste "Hanteringen av odöda". John Ajvide Lindqvist röst sjunger i huvudet och jag tänker på hur han kysste sin fru på bokmässan. Och hur han sken upp när vi talade om Morrissey.
Markus kom förbi idag. Han har mycket längre hår nuförtiden. När vi satt på Klaras igår, han jag och Thommy ,plus Ebba och hennes polare, insåg jag att vi nästan var identiskt matchande klädda alla tre.
Skrämmande och fint på samma gång.
Jag tappar nästan mina byxor vad jag än gör. Mina höftben sticker ut som två påminnelser om min far. Fan. Jag tycker ju om de här nya jeansen men de sitter inte uppe mer än två minuter och så måste jag dra upp de som en pubertalt rebelliskt skatare.
Centralstationen lördag kväll. Folk klingar med sina gröna påsar och luktar starkt med parfym. Jag ska dricka sprit och förhoppningsvis gå ut och dansa. Träna på min engelska. Vara social.
Spelade Tony Hawk idag. På mitt gamla Playstation 1. Det är fan poesi.
Kulturnatta i Göteborg den här helgen. Såg Linton Kwesi Johnson igår. Stående ovantioner. Ilningar längs ryggraden. Vilken kamp. Vilket liv. Jag svalde mina komplex och kände ny energi. Povel fortsätter att handa mig en massa tunga beats. Diktsamlingen är ute på vift. Jag börjar skriva på Romanen på måndag. Och nya Gudarna-skivan börjar spelas in i början på november. Det finns där. Bara att fortsätta. Det finns en självklarhet nuförtiden. Klart vi ska. Klart vi ska.
Tips just nu :
John Ajvide Lindqvist - Hanteringen av odöda (Svensk skräckförfattare som skriver enkelt och rakt på sak. Läskigt som fan och bra dramaturgi.)
Linton Kwesi Johnson - En kämpe som skriver och läser poesi på en blandning av Patwa och Cambridgeengelska. En av få svarta poeter som blivit utgiven på Penguin Classics.
Philemon Arthur and the Dung - Skånsk proggpunk inspelat på leksakspiano på deras mormors vind. Sägs vara Mikael Wiehe och hans bror.
Robert Frost - Grymt skön poet som inspirerat bland andra Tim Burton.
Markus kom förbi idag. Han har mycket längre hår nuförtiden. När vi satt på Klaras igår, han jag och Thommy ,plus Ebba och hennes polare, insåg jag att vi nästan var identiskt matchande klädda alla tre.
Skrämmande och fint på samma gång.
Jag tappar nästan mina byxor vad jag än gör. Mina höftben sticker ut som två påminnelser om min far. Fan. Jag tycker ju om de här nya jeansen men de sitter inte uppe mer än två minuter och så måste jag dra upp de som en pubertalt rebelliskt skatare.
Centralstationen lördag kväll. Folk klingar med sina gröna påsar och luktar starkt med parfym. Jag ska dricka sprit och förhoppningsvis gå ut och dansa. Träna på min engelska. Vara social.
Spelade Tony Hawk idag. På mitt gamla Playstation 1. Det är fan poesi.
Kulturnatta i Göteborg den här helgen. Såg Linton Kwesi Johnson igår. Stående ovantioner. Ilningar längs ryggraden. Vilken kamp. Vilket liv. Jag svalde mina komplex och kände ny energi. Povel fortsätter att handa mig en massa tunga beats. Diktsamlingen är ute på vift. Jag börjar skriva på Romanen på måndag. Och nya Gudarna-skivan börjar spelas in i början på november. Det finns där. Bara att fortsätta. Det finns en självklarhet nuförtiden. Klart vi ska. Klart vi ska.
Tips just nu :
John Ajvide Lindqvist - Hanteringen av odöda (Svensk skräckförfattare som skriver enkelt och rakt på sak. Läskigt som fan och bra dramaturgi.)
Linton Kwesi Johnson - En kämpe som skriver och läser poesi på en blandning av Patwa och Cambridgeengelska. En av få svarta poeter som blivit utgiven på Penguin Classics.
Philemon Arthur and the Dung - Skånsk proggpunk inspelat på leksakspiano på deras mormors vind. Sägs vara Mikael Wiehe och hans bror.
Robert Frost - Grymt skön poet som inspirerat bland andra Tim Burton.
Hanteringen av odöda
(Till John Ajvide Lindqvist)
När de döda återvänder ska ni ge dom havsvatten. När de levande återvänder från sina jobb
ska ni ge de ryggmassage så att deras spänningar släpper. Sen får de gråta över sina sönderskurna
insidor och vinrankor av smittade celler som smiter upp längs ryggraden. De får gråta över sina mödrar, över den tappade barndomen, över drömmarna, över mardrömmarna och bristen på sömn. De får gråta över Linton Kwesi Johnsons österrikiska vän som sjukdomen gröpte ur som en skopa. De får gråta över hans brorson som föll ut över rälsen när han arbetade vid järnvägen. De får gråta över Sus. De måste gråta över Sus. Alla svarta unga drömmade som polisen brännmärkte med ordet Sus som är kort för Suspicion. Säg det på patwa. Säg det med Cambridgheklang under tungan. Skrik det i din megafon.
Lägg dom ner på marken. Låt de gråta.
När de döda återvänder ska ni ge dom havsvatten. När de levande återvänder från sina jobb ska ni ge dom ryggmassage så att axlarna faller ner mot marken. Så att nacken blir en död muskel som dinglar huvudet över trasmattan. Sen får de berätta om sin dag. Om hur de såg mannen med rulatorn idag igen. Hur han plockade fram sin kuk till de iranska mödrarnas förfäran. Till fastighetsskötarnas förfäran. Idag igen för att kissa mitt på gården. Sen får de berätta om hur de åkte den vanliga vägen till jobbet och såg överklassbarnen och deras brunbrända fläckfria kroppar. Inga ärr. Inga eksem. Inga fläckar på naglarna. En tom död blick och huvuden som följde varje kurva i spårvagnens färd mot dag. Mot natt. Sen får de berätta om sin lunchlåda. Sen får de berätta om alla tidningsklipp de hittat idag. Om den norske tvillingen som överlevde sin treårige bror. Om soldaterna i Indien som gick över för att hjälpa pakistanierna att bära sina vattenfyllda hjärtan. Om Emma som inte ville heta Emma. Det kändes obehagligt. Det kändes inte riktigt rätt i munnen. Låt de falla ner på marken efter det. Som en tio år långt suck. Låt de somna där på mattan. Dra en filt över deras gåshudade kroppar. Låt de somna.
Och när de döda sen återvänder. Blanda tre skedar salt ungefär i ett stort glas med vatten. Håll upp deras törstande munnar och påminn dom om havet.
När de döda återvänder ska ni ge dom havsvatten. När de levande återvänder från sina jobb
ska ni ge de ryggmassage så att deras spänningar släpper. Sen får de gråta över sina sönderskurna
insidor och vinrankor av smittade celler som smiter upp längs ryggraden. De får gråta över sina mödrar, över den tappade barndomen, över drömmarna, över mardrömmarna och bristen på sömn. De får gråta över Linton Kwesi Johnsons österrikiska vän som sjukdomen gröpte ur som en skopa. De får gråta över hans brorson som föll ut över rälsen när han arbetade vid järnvägen. De får gråta över Sus. De måste gråta över Sus. Alla svarta unga drömmade som polisen brännmärkte med ordet Sus som är kort för Suspicion. Säg det på patwa. Säg det med Cambridgheklang under tungan. Skrik det i din megafon.
Lägg dom ner på marken. Låt de gråta.
När de döda återvänder ska ni ge dom havsvatten. När de levande återvänder från sina jobb ska ni ge dom ryggmassage så att axlarna faller ner mot marken. Så att nacken blir en död muskel som dinglar huvudet över trasmattan. Sen får de berätta om sin dag. Om hur de såg mannen med rulatorn idag igen. Hur han plockade fram sin kuk till de iranska mödrarnas förfäran. Till fastighetsskötarnas förfäran. Idag igen för att kissa mitt på gården. Sen får de berätta om hur de åkte den vanliga vägen till jobbet och såg överklassbarnen och deras brunbrända fläckfria kroppar. Inga ärr. Inga eksem. Inga fläckar på naglarna. En tom död blick och huvuden som följde varje kurva i spårvagnens färd mot dag. Mot natt. Sen får de berätta om sin lunchlåda. Sen får de berätta om alla tidningsklipp de hittat idag. Om den norske tvillingen som överlevde sin treårige bror. Om soldaterna i Indien som gick över för att hjälpa pakistanierna att bära sina vattenfyllda hjärtan. Om Emma som inte ville heta Emma. Det kändes obehagligt. Det kändes inte riktigt rätt i munnen. Låt de falla ner på marken efter det. Som en tio år långt suck. Låt de somna där på mattan. Dra en filt över deras gåshudade kroppar. Låt de somna.
Och när de döda sen återvänder. Blanda tre skedar salt ungefär i ett stort glas med vatten. Håll upp deras törstande munnar och påminn dom om havet.
De La Soul Is Dead
Jag tittade på Masjävlar igår. Maria Blom ska vara med i programmet idag. Hon som spelade huvudrollen hade ett ärr på läppen som jag tyckte var sjukt snyggt. Jag har inga snygga ärr.
Det är någonting i Ann Petrens ansikte som påminner mig om Anna. Och så tänker jag på pjäsen Besvärliga människor som Malin talade om. Sen tänker jag på Anna Vnuk och sen tänker jag Sarah. Sen tänker jag Thommy och varför han är så tyst nuförtiden. Sen tänker jag på Markus och Ebba. Sen tänker jag på psykakuten. Inte för att Markus och Ebba mår dåligt. Men associationer är fria och går fort.
Det är någonting med Ann Petren som får mig att tänka på Fridhem. Karl Magnus splittade frilla. De La Soul kommer därefter för jag minns en gång att Karl Magnus pratade om dem när vi rökte på hans rum. Plyschfåtöljer i rött. Rökelse. En massa Bowieskivor.
Jag tittade ut genom fönstret förut. Har druckit för mycket kaffe idag igen. Min mamma fyllde år igår och jag åt för mycket mat. Somnade och vaknade upp och det lät som att människor smög omkring i lägenheten. Var knackar man på då?
Det står ett träd utanför här som blir rödare för varje dag. Lite snabbare än de andra träden.
I mina barndomskvarter finns nu en slags harkaniner. Det var en tam kanin som rymde som var vit. Sen parade den sig med reguljära bruna vanliga harar. Nu springer det omkring prickiga kaninharar i Kärra. Jag undrar om det betyder någonting. Rent symboliskt.
De La Soul kommer snart. Jag undrar vad man säger till dom. Ja.
Ge mig fler pappbarn i min stad
Det jag drömde inatt hade ingenting med Berlin att göra men det var ett countryband som gjorde en cover på en av våra låtar. De spelade på skedar och skrek yihah efter varje ord. Det hade absolut ingenting med Berlin att göra men när jag vaknade hade jag bilder av pappfigurer på väggar i huvudet. Ballonger fyllda med färg. Cdskivor i snören slängda över elledningar. Bartendern som såg ut som Carl-Johan Vallgren. Den tjeckiska bruden som ville lära sig persiska men sa att David var den fulaste hon sett.
Det jag drömde inatt hade ingenting med Berlin att göra men jag mailade Kobra och sa att jag skulle kunna tänka mig att ställa upp som flytande reporter. En slags kombination av att resa och flyga. När man flyger i en dröm så är det nästan som på riktigt. Vid uppvaknande kan känslan ligga kvar. Det är det farliga.
Philemon Arthur & the Dung
Min chef är gammal punkare. Han pratar om den gamla goda tiden och får någonting glansigt i blicken. Sen går jag in på mitt kontor och jobbar. Dricker kaffe och försöker äta en bulle och få i mig så lite servett som möjligt. Efter ett tag kommer chefen in igen och undrar:
- Ska du med och kolla in skivan jag snackade om eller? Digga lite?
Min chef är gammal punkare tror jag. Nu har han kortklippt svart hår och jeansjacka. Ibland byter han frisyr och ser nöjd ut. Sen undrar jag om det är många som påpekar det nya för i slutet av dagen så brukar det vara någonting som inte stämmer riktigt. Han ser lite ledsen ut.
Vi går in på hans kontor och lyssnar. Historien bakom bandet är att det var någon som skickade ett kassettband till det gamla proggbandet Träd Gräs och Stenar. På kassettbandet är det två unga killar som sjunger på skånska och spelar på lekakspianon och burkar. Det är detta min chef spelar upp för mig. Han har en ipod och två stora högtalare på sitt kontor. Foton på sina barn. Han är gammal punkare. Han såg sex pistols live.
Jag lånar skivan och säger att jag lovar att jag ska lyssna på den. Han ler och jag stänger dörren. Jag nämnde ingenting om hans frisyr. Jag tänker mig att han stirrar in i väggen nu. Vägrar svara i telefon.
- Ska du med och kolla in skivan jag snackade om eller? Digga lite?
Min chef är gammal punkare tror jag. Nu har han kortklippt svart hår och jeansjacka. Ibland byter han frisyr och ser nöjd ut. Sen undrar jag om det är många som påpekar det nya för i slutet av dagen så brukar det vara någonting som inte stämmer riktigt. Han ser lite ledsen ut.
Vi går in på hans kontor och lyssnar. Historien bakom bandet är att det var någon som skickade ett kassettband till det gamla proggbandet Träd Gräs och Stenar. På kassettbandet är det två unga killar som sjunger på skånska och spelar på lekakspianon och burkar. Det är detta min chef spelar upp för mig. Han har en ipod och två stora högtalare på sitt kontor. Foton på sina barn. Han är gammal punkare. Han såg sex pistols live.
Jag lånar skivan och säger att jag lovar att jag ska lyssna på den. Han ler och jag stänger dörren. Jag nämnde ingenting om hans frisyr. Jag tänker mig att han stirrar in i väggen nu. Vägrar svara i telefon.