Skrik om du brinner

Den här bilden säger allt om hur den sommaren har varit. Jag vet inte om du märker det darling. Men jag ler ofta nuförtiden. Det har många orsaker. Det är du. Det är grabbarna. Det är dans i regnet på taket av en skåpbil till göteborgspop. Det är gårdagen. Ett av mitt livs bästa kvällar.

Kompisar. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte vad jag ska skriva. Frågan är om jag kan måla upp en scen för er så att ni kan förstå vad jag menar. Efter kvällens andra spelning på Pustervik gick jag in backstage. Detta är efter att jag tuppade av på toaletten av akut värmebrist.
Logen var fylld av bandet. Jag tittade på alla en i taget. Vi hade ingen aning om vad vi skulle säga. Vi var mållösa. Vi bara tittade på varandra och log. Lyfte glasen med vatten och tänkte "Det är nu vi ska vinna". Samtidigt på andra sidan häcken i labyrinten vaknade jag och det var fredag morgon.

Fredagen den 25:e augusti 2006 kan räknas till en av de mest underliga och underbara dygn i mitt tjugotreåriga löpande. Det hela börjar med att jag vaknar med en skäggväxt som ser ut som en hamster och hör Gustav och Orust på radion som säger "Ace of base, det är väl reggae!"

Vidare har jag ingenting att förtälja om vad som händer på jobbet. Det går mellan korridorer, redigeringsutrustning, studior och Davids fnittrande i falsett. Vidare hem.
Else ska försöka trimma mitt hår på sidorna och trimmern lägger av efter hälften. Klockan är sjukt mycket. Jag ringer Mario som tar emot mig på Stigbergstorget. En sån jävla hjälte. Han ber mig ta av mig mössan och skrattar. "Vad har do gjort kompis?". Han får en skiva som tack. Han önskar lycka till.

Första spelningen: Jag kan helt rakt säga att jag är så jävla glad att vi tjatade på pustervik om att få ha en spelning till utan åldersgräns. Kompisar under arton röjer hårdast utan tvekan. Det röj som utspelades i publiken under det gigget var totalt vansinne. Skriken, busvisslingarna, alla som sjöng med i nästan alla låtar, totalt vansinne och kärlek. När vi ramlade av scenen kändes det ända in i hjärtat. Jag tänkte att det omöjligt kan bli bättre än så.

Andra spelningen: Klockan närmade sig elva. Pustervik var fullt på övervåningen. Fullt på nedervåningen och kö utanför. Jag visste inte riktigt vad det var som hände. Var fan kom alla människorna ifrån. Folk som stod på gästlistan, folk som åkt från långväga, Lidköping, Trollhättan, Jönköping, stod utanför och kom inte in. Förlåt käre syster, jag är skitledsen.  Sen gick vi på scen och allting började svaja. Publiken gungade, mitt huvud gungade, vissa delar är svarta, när det blev lite luddigt i luften. Inget syre, flera grader mer än vad man pallar. Efter tio låtar började det svartna framför ögonen. När vi sa tack och hej och gåshuden reste sig. Ramlade jag in backstage.

Nu är vi tillbaka på samma plats. Toa. Sen logen. Ögonen. Det är nu vi ska vinna.
Jag vill bara säga tack som fan till alla er som gjorde oss så jävla glada genom att dyka upp och sjunga med, skratta, le och dansa på Pustervik igår. Ni anar inte hur fantastiska ni är. Utan er vore vi ingenting. Ingenting. Tack för att ni finns. Och för att ni får oss att fortsätta. Vi ses på nästa spelning. Det kommer bli ännu bättre. Jag lovar.