Skrik om du brinner

Abre los ojos. Mobiltelefonen ligger och vibrerar baklänges och kommer falla ner på golvet efter den fjärde snooze.

Jag erkänner att jag aldrig träffat Helen Hunt men jag tror att hon är helt grym att dricka kaffe med och jag hade ingen aning om att Jodie Foster levde tillsammans med en kvinna och hatade media och att fadern till barnet var lika hemlig som hennes ryggont.

Abre los ojos. Öppna ögonen. Torka bort lite sömn och vakna. Kokongen är kvar i drömmen. I verkligheten snöar det. I drömmen tar Johnny livet av sig om och om igen och studsar som en macka på vattenytan som en slända med sladd. Idag dricker jag mycket vatten och fyller på depåerna. Skriker sår i halsen och försöker hålla mig på lagom avstånd från mikofonen för att inte puffa. Frej lägger en reverse på bakgrundssången och jag låter som Linda Blair i Exorsisten.

Om man ska jämföra melodierna i språken så är arabiska lite som tyska. Korthugget och argt plus de starka konsonanterna. Turkiskan är som norska och studsar upp och ner i melodi som studsbollen du aldrig fick tag i till slut. Persiska är lyback back i halsen och basen dominerar. Som svenska lite.
Läste om Clooneys segertåg i DN. Försöker få tag på biljetter till Good night and good luck samtidigt som Frej spolar tillbaka igen och pillar loss till perfektion. Det snöar utanför och våren är som en hycklande kompis som bjuder hem till fest och så kommer man dit och möts av ett spinningspass.

Gårdagen var kul och konstig på alla sätt. Jag erkänner att jag börjar tycka att det inte är lika kul att gå ut längre. Inte utan en storslagen plan eller blueprint. Vissa ljuspunkter fanns dock, som te.x den sista dansen på Pustervik innan stängningsdags. Eller slipsknutsdiskussionen. Faktumet att jag bootyshakade snabbare och hade bättre vibration i axlarna än stor del av den kvinnliga danspubliken. Abre los ojos kompis. Min spinkiga ass var i hörnet men du måste varit för full eller upptagen att titta på klockan och tänka att den var kvart i tre och att du inte hade hånglat än.

Jag får berättat för mig att män med helskägg har stora hemligheter och att den som blundar när han kysser ljuger med sina läppar. Jag har även hört att det bara finns ett visst antal berättelser och att man inte ska bada efter maten, inte ens doppa sina tår.

Åk till : Berlin. Prag. Tehran. Alla städer som inte är Göteborg just nu välkomnar jag med stora famnar. Städer med mer grafitti, streetart, seconhandbutiker, marknader, historik och själ än den här staden. Ni vet att jag älskar er men de här väggarna var inte så nära förut. Ticket please. San Fransiscoresan måste bokas snart så att jag kan sova lugnt i den förhoppningen.
Läs : Food noir. Mördande mat och makaber kokkonst. Sjukt sjuk och intressant.
Lyssna på : Atmosphere. "It must have been the birds". Rolig timing trots att skivan har några månader på nacken.

Vietnamn all over Samma krig som när min pappa valde ut sina manchesterbrallor Carolas "Evighet" låter precis som The winner takes it all i refrängen Samma soldater som säger samma saker fast in i mer avancerad utrustning Gustavs pappa i fåtöljen i takvåningen i Vänersborg som brukade vara ett fängelse (högst upp var lekrummet) Samma bomber fast med lite fler smaker att välja mellan Samma demonstrationståg mot samma snubbes gener Slutade betala medlemsavgift precis som när min pappa slutade och gick ur facket Och är det bara cirklar den här doften som jag känner igen är det min egen när jag springer förbi och får dejavu av varenda jävla löpsedel Jag vaknar upp och får några sekunder är hon så jävla lik Scarlett att jag börjar gräva i mitt engelska ordförråd VOCABULARY Samma ord fast böjda Samma bomber Samma himmel och allt det där när vi sitter på en sjuttioväg på väg hem efter midnatt Dyker rakt in i en dimbank Någon av oss tre tänker
Vi borde vara hemma vid det här laget.

Klipp bort några timmar och jag sitter och lyssnar på Frej när han mixar, jag har lagt sång och dubbar på hungarnde mage, gav sista energin och spottade rakt in i micken. Nu klipper han i kaoset och jag äter min baguette. Helgen gick i softishbrossans tecken. Bio, mat och långa frukostar. Me like.

Se : Match Point. Jag har aldrig varit en vän av Woody Allen. Han äcklar mig, med sin typiska judesomborinewyorkhumor och incestuösa relationer och gubba stil. Men någonting har hänt, ett visst mörker har lagt sig över och den här fimen är helt genialisk. Från första stunden är det en sån passion, utan att någon rörs, lite som i In the Mood for love, plus att Scarlett och Jonathan är så sjukt jävla snygga och sexiga båda två att det osar ut i publiken och gör varenda en redo att studsa hem direkt efter bion och tillfredsställa varandra.
Lyssna på Non Prophets. Det finns bra hiphop och det finns dålig hiphop. Det här är bra. Så.
Läs : Marjaneh Satrapi - Persepolis. Jag tänker inte ens nämna att jag läste del 1 och 2 samma natt och grät som ett litet barn som vält sitt lego och inte kunde sova tills dagen efter.

Jag funderar på en liten panel i väskan. Det är en elektronisk apparat där man programmerat in smarta människor, pedagogiska fäder, intellektuella och vårdande kvinnor, peppade monster och inspirerande hjältar. Lite som i Vem vill bli miljonär så kan du i ett vägskäl, vid ett övergångställe eller i en annan svår situation rådfråga din panel.
Beroende på vad det är för fråga så får du ett eller flera svar. Jag ska spela in röster och citat. Visdomdsord och ramsor. Bengt Alsterlind för dialekten, Lena Sundström för kompetensen, Chuck för anekdoterna, Tommy Berggren för knegarskrönorna, Jose Gonzales för rösten, Mohammed Ali för energin, Miyasaki för klokheten, Coupland för namedroppingen, Rikard för skitsnacket, Markus & Erlend Loe får dubba varandra och min pappa för uppmaningen till att klä mig varmt, käka c-vitamin och inte glömma att träna.

Det är bara indianer som klarar av att lägga huvudet mot spårvagnsrälsen och beräkna nedkomst för nästa senstaion, spårvagn eller kaos. Jag är inte en indian. Det hela helgkalaset slutar med en måndag då jag funderar på socker, det infantila samhället av Carl Hamilton och hur vackert det är med två människor som älskar varandra så mycket och självklart att den ena utbrister "Hon är det enda i mitt liv som är 100% och navid det måste vara precis så många procent."

Projekten är som flätor. Nu såddes ett frö att skriva en bok i sommar med hjälp av två andra starka händer. I övrigt funderar jag på att hyra ut min lägenhet juni, juli och augusti för att spara in pengar och resa runt istället. Bo i en väska och skriva. Få lite färg, lite hårdare hud och fler dansmoves i mina skor. (Det lagras strax under snörena och applicera regn eller snö så växer de, ungefär som de minimala Bart-Simpsonshanddukarna som du ska lägga i vatten ) eller som frön. Det är enklare så. Som frön.

Läs : Hjalmar Söderberg - Doktor Glas. "Vad kan en snubbe som levde för tusen år sen någonsin säga mig om kärlek" de orden fick jag äta upp med ett glas rödvin och en rosenröd skam.
Lyssna på : Absolut Reggae 2. Sol.
Se : Familjen är Värre : En skitfilm med Ben Stiller och Robban De Niro.