Skrik om du brinner

Dubbelavsnitt av My Name Is Earl. Leo springer omkring och äter chips på golvet och E:s kusin sitter med ett skrivblock och antecknar. Jag tänker på Knifes musikvideo där Rickard Engfors dansar i en lokal som skulle kunna vara placerad i Mölnlycke där ointresserade typer längtar hem till sina bingobrickar när han trycker upp sina fejkbröst i deras ansikten.

Några dagar efter spelningen på Hultsfred sväller mitt ena öga upp till en röd bultande golfboll. Jag säger som Daniel Boyaciouglus kusin : "Jag fattar inte! Om det är så många som mår dåligt av det, vad är det för jävla idiot som odlar pollen?!" Försöker läsa senaste numret av Bon med mitt friska öga. Intervjun med Alex Schulman är skriven med kärlek, jag har börjat få upp ögonen (sic!) för Sigge Ekelund. Även Schulman och hans bror gör mer och mer intryck på mig. Från duschen hörs E:s skrik om tips om olika veganska restauranger i Göteborg.
Samtidigt sitter E:s kusin i en stol bredvid mig och berättar att han räknat fetthalt, proteinintag och kolhydrater idag.

Både basisten och trummisen i vårat band fastnade i Nässjö inför gigget på Hultsfred. Som vanligt fick jag krispaniken och försökte andas bort den i fyrkanter över småländskt vatten medan Swept Aways klädde om till sina gula dräkter i logen bredvid.
Som tur var löste det sig tack vare det faktum att musikerna i bandet föddes med navelsträngen i Dur och kan lösa alla situationer med ett leende. Orust greppade basen och styrde upp hela gigget med ett sväng som bara en före detta dansbandsbasist kan, trots att han egentligen är gitarrist i grunden.
E:s kusin berättar att han ätit fem potatisar, frästa bönor och jordnötssmörsmackor.
E skriker från duschen om den nya ekologiska butiken mittemot Biljardpalatset.

Intervjun med Johan Renck i Bon fångar mina ögon och mitt intresse och gör att jag sätter mig ner och skriver själv. Han pratar om Christopher Doyles alkoholism och det faktum att han inte kan sitta still och förmodligen kommer att jobba tills han är 80, minst! Jag känner igen mig i det. Och jag tänker på det jag pratade om häromdagen. Om våldsamheter när jag var barn och att den energin och rastlösheten är annorlunda nu. Och jag funderar på vad jag ska skulle säga till Navid, 7 år, 11 år, 13 år. Om jag fick skriva ett brev med lugnande tabletter nedsmälta och utsmetade över hela brevpappret.
Men så börjar Scrubs och E kommer ut ur duschen. Leo lägger sig mätt efter chipsen på mattan och E:s kusin slutför sin ekvation med nöjdheten att han lyckas genom en dag till som vegan. Jag påminner honom om Jonsborgs gatukök på Avenyn. Deras Tempehburgare får mig att minnas mina tonår och smaken av Redbull Vodka smiter upp längs halsen.

Alexander Saltzberger pratade om mellanförskapet på förfesten vi hade på Rönnvägen i utkanten av Hultsfred. Jag tog upp samma sak med Anyuru under ett träd i Vasaparken. Gringo är döda och jag sörjer inte. Det känns som att jag vill klappa fram det automatiska ljuset i rummet och bara knalla vidare. Det känns soft nu förutom att mitt vänstra öga hatar mig.

Det finns ett tempel i Bretagne där man får fritt boende och fri mat, regelbunden yoga och meditation. Enda kravet är att du följer ett par regler: 1. du får inte prata under din vistelse. 2. du får inte se någon av de andra i templet i ögonen. Jag och Markus och Thommy sitter i Slottskogen på lördagkvällen och jag har flera timmar tappad sömn som inte kommer tillbaka på skatteåterbäringen, sjutton artonåringar går förbi, hälsar och önskar lycka till med musik och nytt jobb, Markus räknar myggbett i skalpen och jag kliar sönder min arm. Vi pratar om popkulturfastan igen. Av någon anledning börjar vi först alltid med att nörda loss på vilka tv-serier vi sett, sen de vi inte sett, sen de filmer vi glömt bort och sen de vi borde se. Sen slutar det alltid med att vi pratar om bruset. Och jag kommer att tänka på templet i Frankrike. Sen kommer jag att tänka på Desmond i Lost. Sen tänker jag på Rosens namn och han på stadsteatern som låter som Nasse i Nalle Puh och sen att Skrot-Nisse egentligen var rätt jävla obehagligt. Thommy tar upp sin sketchidé för läskiga barnprogram igen och vi skrattar lite innan vi ger oss iväg till Järntorget för att ta en burgare. Stan är full av flator med stora tatueringar och snyggt häng på byxorna. Jag kanske är som Eddie Izzard fast utan crossdressingbiten, tänder till lite på flator med lite butchtendenser.

Söndagen var helt makalöst behövligt. Såg 8 avsnitt av Lost och lyckades dessutom återuppliva växtligheten i min lägenheten. Mötte upp med E för att ta med henne på en helt magisk show med Stevie Starr och Umbilical Brothers. Det var det mäktigaste jag har sett på länge. Tajthet och synk får en helt annan innebörd efter att man sett Shane och David göra sin ljudliga mim. Tack Silverfisken för tipset på bloggen och tack Behrang för att du tar hit så grymma akter. Längtar redan till Charlie Murphy och Pablo Fransisco senare i sommar och i höst.

Sista veckan innan arbetslöshet i två månader. Eller fattig semester. Det är glasetärhalvtomtellerhalvfulltdiskussionen igen. Jag försöker lösa allting innan fredag och det är mycket att göra innan man kan lämna sin stol på P3. Fredag blir det Stockholm igen och sista dagen med redaktionen. Sitter just nu och tittar på Mtv Movie Awards och jag tappar haken igen och igen för Sarah Silverman är så jävla snygg och rolig.