Little People på min vägg
Två bilder:
1. Kejsarpingvinerna på Arktis. Kylan som finns där är den värsta på planeten. Under fyra månader har de ingen som helst form av sol. Pingvinerna står i stora formationer med kropparna tätt tryckta mot varandra för att inte frysa. En vän till mig drog en historia om att de ibland byter plats för att vara solidariska. Jag har inga belägg för det. Sir David Attenboroughs voiceover i dokumentärserien "Planet Earth" sa ingenting om det heller. Men det är en fin tanke. Hursomhelst så har hanarna ett befruktat ägg som ligger ovanpå deras fötter under hela vintern. Vinden blåser. Det är kallt som fan. Men de står kvar.
Efter fyra månader kommer solen och tinar alla skallar. Det är som en scen från "Sånger från andra våningen". De ser ut som en blandning av kostymer och lustigt tecknade bullar. Overkliga och ännu mer overkliga när de vaknar till och det från undersidan av kroppen kommer små läten. Äggen har kläckts och fram dyker nyfödda kejsare. Hungriga som fan.
2. Göteborg igår. Vi bröt formationerna. Överallt sitter människor med glassar och varandras händer i sina egna. Ibland blandar man ihop vad man har greppat och slickar på hennes hand istället för på Daimstruten. Det sägs att vi tar hand om varandra på vintern och det finns nog en viss sanning i det med filmkvällar, välbehövda badsöndagar och bastu på Valhallabadet, spontanttrippar till Stockholm och fyllekör i studion.
Efter fyra månader kommer solen ut och tinar alla skallar. Det är overkligt att gå ut på gården i T-shirt klockan 23.00 och slänga soporna och sakna de små frysande groparna på överarmen. Äggen har kläckts och fram dyker nyfödda versioner av oss själva. Hungriga som fan.
+++++++++++++++++++
Se: Planet Earth på Torsdag på Svt: Mäktig naturfilm med vithajar stora som nyöppnade varuhus och skitfina djur. Speciellt fåglarna som battlar dig på dansgolvet vilken dag som helst kompis.
Surfa in på: Little People (världens minsta street art projekt) http://little-people.blogspot.com/ - Street Art från London som involverar små dockor som gör bisarra och våldsamma saker mot varandra. Riktigt jävla snyggt. Synd bara att printsen säljs på fancy gallerier och kostar runt 150 jävla pund. Kan jag inte få ha en snygg tavla med Little People på min vägg utan att jag ska behöva gå tillbaka och leva på Pommes, Blå band-soppa och frukostknäcke som jag gjorde som student i Skåne?
Lyssna på : They live by night - http://www.myspace.com/theylivebynight - Killers möter Ark möter svenskt vemod. Jag gillar dubbeltrampet som spontant kommer in i första låten på skivan. Jag fattar varför Jerry gillar detta. Jag gillar detta nu också Jerry. Plus att jag gillar Jerry för att Jerry gillar saker. Meta? Yeah!
ett dampbarns bekännelser
Okej. Jag har ingen som helst koll. Den här bloggen har egentligen styrts av ett gäng kaniner uppfödda på konservburkar med tonfisk, majs och körsbärstomater (som i deras magar blandats ihop till den godaste tonfiskröran norr om Hallandsåsen). Jag har inte skrivit en enda av de här texterna i den här bloggen. Jag kan inte minnas någon av artisterna. Alla filmerna har jag glömt. Böckerna har jag luddiga bilder av deras omslag någonstans i hjärnbarken men ingenting finns i mitt huvud kvar av karaktärerna, miljöerna där allt utspelade sig, parkbänken där han grät, karusellen där hon snurrade sig näsblodig som barn, pizzaslicarna framför tv:n minns jag inte och smilgroparna i hennes rygg om morgnarna (de har jag säkert inte ens bloggar om) minns jag minst. Jag vet inte vad jag sysslat med de senaste två åren.Barnkören på Maia Hirasawas skiva blir som en lekfull fond till den här kvällen som är misstänksamt likt en sommarkväll. Se även 2005. Se även 2004. Jag har precis kommit hem med kassen full av mat. Har under hela dagen gått och nynnat på sista refrängen i Laura Swedens låt "Release me". Det är den vemodigaste rösten jag hört på hela året och plötsligt blir allting blankt. Jag blir glad och tänker bort allt vad manier och överkonsumtion heter. Alla böcker, skivor, namn och texter som annars hotat att spränga min skalle försvinner. Det är som att någon låser dörren till vinden. Man hör deras förbannad skrik och desperata försök att få luft genom springan. Men nope. Det enda jag tar in den här lördagen är :
1. Den totala bristen på koll på klockan.
2. Solljus genom brillorna.
3. Brämhult Jordgubb/Lime
Okej. Jag är en av dom jag själv hatar. Populärkulturslukarna. Bloggarna. Tipsarna. De som överkonsumerar musik, litteratur och film och som sen pratar om någonting varje dag som "måste ses eller lyssnas på". När jag själv träffar en sån person blir jag stressad. Jag får panik. Jag vill inte ge dig panik kompis. Jag vill bara tipsa om bra saker jag hört eller sett. Sen att mängden av dessa populärkulturella yttringar råkar vara på en sjuklig nivå. Ja, det vet jag inte vad jag ska göra åt. Som femåring fick jag först diagnosen Damp, vad det nu innebär och sen vidare hette det allt möjligt från understimulerad till hyperaktiv.
Så idag gör jag det enkelt för dig. Du behöver inte lyssna på det här. Du kommer att må precis lika bra som du gjorde innan eller lika kasst. Det kommer inte att förändra ditt liv. Du kan skita i att följa länken och precis fortsätta vara samma person som innan. Jag blir inte sur. Och du behöver inte känna som att du missar något. Du missar ingenting. Om du ser till det stora hela så missar du hela tiden saker. Och om du tänker på det så och lägger till det här så flyter det bort i en behaglig ström istället för att sticka dig i magen och göra det stressad.
www.myspace.com/laurasweden
ps. bilden ovan är från www.kozyndan.com.ds
när bilarna smälte av ljuset åt jag en glass på brunnsparken
CocoRosie kommer till Göteborg i sommar och jag kan redan nu utan svårigheter föreställa mig en några månader äldre version av mig själv som ler utan se omkring för att se om någon kollar, står längst fram vid scenen. Undrar om de har med sig några animerade djur som backdrops. Efter några glas bubbel rullar man ner för backen, förbi sälarna, förbi de latenta morötterna i Majornas kolonilotter och det slumrande Icat i sommarnatten. Icatt? Det låter som ett mystiskt djur men ni förstår väl att jag menar butiken som ligger utanför det stora röda huset som efter några sprinkels av Miyazakiströssel kanske vaknar och promenerar iväg (med mig sovandes inuti) bort och över vattnet, drar in benen och flyter planlöst men fort. Jag vaknar upp på någon annan plats. Samma visa sen igen. Fast med andra Icor, andra sälar och CocoRosies.
Såg The Fountain. Vad ska jag säga? Darren Arranofsky har förstört mig igen. Det borde sitta varningstrianglar på hans filmer. Varenda romcom man sett försvinner på något sätt och det är inte ens cyniskt roligt att gå titta på en Jay-Lo-rulle till, i alla fall på flera dagar efter den smällen i kärlekshandtagen som The Fountain gav mig. Sätter Elizabeth Mitchells cover av "Three Little birds" på repeat för att neutralisera och tröstar mig med det faktum att My neighbour Totoro har sverigepremiär på bio den 30 mars. Det är godis för själen.
++++++++++++++++++++++++
Se : The Fountain. Darren Arranofsky som har gjort Pi och Requiem for a dream tar Rachel Weisz och Hugh Jackman till hjälp för att berätta en magisk historia om evigt liv, kärlek och förgänlighet.
Lyssna på : CocoRosie. http://www.myspace.com/cocorosie - Magin fortsätter även när musiken slutar. CocoRosie experimenterar och ger inte upp där andra band trycker på stoppknappen. Speldosor, stråkar och konstiga djur och fantasifoster som anas i bakgrunden på varje låt. Kommer till Way Out West-festivalen i Göteborg i sommar. Vi ses där.
Lyssna på : Avishai Cohen. http://www.myspace.com/avishaicohenmusic - Jazz med israeliska skakapåaxlarnasamplingar. Eller man kan inte säga samplingar för det är små gästinhopp av Cohens mellanösterngener bara. Men ändå. Det är gördigare än jazz brukar vara. Men sen är jazz stort. Det är som att säga att man bor "i världen" när någon frågar efter ens adress. Det är ju inte fel, men lite abstrakt och missvisande.
Se: http://www.youtube.com/watch?v=P3AAdkfiamU - Haha. Animerade djur. Jag är skadad. Det spelar ingen roll vad det är egentligen. Det kan vara en förlamad bälta som någon har avformat i papermachie och sen kör stopmotion med och vinkar hej in i kameran. Lik förbannat ligger jag i en hög av skratt/gråt/tönterier. Tack Johan Miderberg för det tipset. Är du hemma än förresten?
Surfa in på: http://www.aya.nu - Som om det inte vore nog med den skada Modpop åsamkat mig och min plånbok. Nu kommer ytterligare en sida med sköna monster, dockor och bisarra japanska prylar som till slut kommer att fylla min lägenhet till den vidd att de kommer att kasta ut mig, skriva över kontraktet på sig själva och sen göra en efterkonstruktionshistoria som sammanfattningsvis handlar om att jag egentligen inte är en riktig pojke. Fan.
Lillfingret vet vad långfingret vill göra
Stockholm blåser av hattar och tvingar träden att gå ner och buga under hela lördagen. Vi har gått upp vid sex och unnat oss en latte på centralen eftersom ingenting annat har öppet en lördag. De enda människorna som försöker ta sig någonstans under den dagen är socialdemokrater med kompassen riktad mot Folkets hus. Det är på lördagar man går från att vara sitt namn till att bli partiledare.
Inför spelningen på Kongressen måste vi haft den konstigaste soundchecken någonsin. Jag har tidigare varit med om rymdskepp till ljudtekniker som gjort mig galen, folk som suttit längst fram och skrikit och skrattat. Men aldrig tidigiare har det gått runt Säpo-agenter med springer spaniels och schäfrar i koppel för att leta efter bomber. Långa stavar med speglar fästa längst ut som kollar under sätena och när en sömndrucken Modiri råkar lägga sin kavaj på en stol märkt med Margot Wahlström medan han kollar sin mick så blir det ett jävla ståhej och inom loppet av några minuter samlas fem Säpo Mr Smtiths runt stolen och börjar ropa så högt att jag måste ställa ner micken igen, gå av scenen och ta min kavaj med en ursäktande: Jag är inte vad vid hotbilder-min.
Själva spelningen hade något Roy Andersonskt över sig. Om det inte varit för att Mona satt längst fram till höger och glittrade och log och kastade vinkningar mot scenen så hade det känts galet fel. Den stela publiken som på några håll sittdansade gav ett konstigt första intryck. Göran satt hela tiden med huvudet i sina papper. Men när första låten var slut brast de hundratals kostymklädda ut i en applåd som ändå kändes soft. Jag tappade nervositeten och började kaxa mig och sen var det kört. Lördagen blev en strålande dag.
På tåget till Halmstad träffar jag världens stissigaste och mest pratglada skådis och när hon hör att jag ska till en skola och föreläsa om yttrandefrihet och viljan att berätta börjar hon dra upp dansk rasism och Mohammedkarikatyrerna. Först blir jag lite Gringo-arg men sen inser jag att hon inte vill något illa och inte är korkad utan faktist har en genuin uppfattning och har reflekterat över det.
Halmstad blir strålande trots att jag är sjukt nervös. Men en publik bestående av prat och diskussionsglada kids bär upp allting och gör att jag inser det sjuka och jävligt roliga i det jag får göra. Uppdragen, giggen och jobben. Det är som smältande klockor.
På tåget hem läser jag Sigge Ekelund och undrar när det poetiska språket och Springsteenromantiken ska sluta och essänsen ta vid. Jag har inte gett upp än men jag funderar på om jag ska köpa den vackra Bodilboken istället och börja läsa.
Nu ska jag till Ikea och köpa tvmöbler, klädstång och krokar. Det kliar av någon form av hoppfullhet under huden. Jag tror att det är en bra grej. Ikväll börjar Brothers and sisters. Och solen har börjat komma fram. Det är nice.
++++++++++
Läs : Det är 1988 och det har precis börjat snöa - Sigge Eklund. Barndomsskildring med någonting som hotar i bakgrunden. Det har inte exploderat än och gör det inte det så blir jag jävligt besviken och om det gör det så har han byggt upp det sjukt bra.
Lyssna på : Tom Yorks soloskiva. Makalösa och innovativa ljud. Det är annorlunda och jag älskar hans röst.
Ät : Terayakisubben på Subway
Se : Roy Andersson - En kärlekshistoria. "Det bor 200 000 tjejer i den här staden. Jag känner 7. Va fan." Underbar film med mycket kärlek och inte alls lika mörk och obehaglig som Sånger från andra våningen (som dock också är helt makalös). Filmmusiken bör lyssnas på även efter filmens slut.
Se om : Six feet under - E har köpt boxen med alla säsonger och jag stannar upp i vad det än är jag gör och fastnar i avsnitt som jag trodde jag hade lagt bakom mig. Det är världens bästa tv-serie. Jag måste säga det igen. Det är världens bästa tv-serie.
burning out his fuse up here alone
Jag träffade Londons gladaste man på tunnelbanan i två minuter max men jag kommer att tänka på honom när jag vaknar till Elton Johns Rocket Man. Det är någonting med att ligga på rygg på världskulturmuseet i Göteborg efter stängningsdags och lyssna på en liten familj som sjunger Three Little Birds. Vissa stunder vill man vara någon annan men det finns några korta andetag när man inte vill vara på någon annan plats än just exakt där man är. X marks the spot. Vinka till kameran och gör det du ska. Det blir inte bättre än så här.Jag försöker med ett litet experiment, att unna mig själv mediaskugga. Jag är inte helt befriad. Igår kollade jag på Tv. Jag är en hel del på nätet och jag lyssnar några minuter på radio. Men jag ska försöka ta en vecka där jag avskärmar mig helt bara för att se hur det känns. Ingen tv, ingen radio, bara kolla mailen en gång per dag (det måste jag på grund av jobbet) och inga dagstidningar, gratistidningar och försöka att inte kolla på löpsedlarna. Målet är att se om det fattas mig någonting eller om det egentligen bara är slöseri med tid. Spiraler, cirklar och samma sak om och om igen. Jag misstänker att jag redan vet svaret.
Samtidigt så har jag ju den här bloggen och pepprar andra med min popkultur och saker som jag tycker är gött. Jag är en tydlig del av skiten. Men som man säger på Hisingen; det finns ingenting som rensar magen så mycket som motsägelser och inkosekvens. Nu ska jag springa upp i en radiostudio och prata om Alpha Dog. Sen blir det Stockholm och ytterligare ett sossegig. Jag längtar till svenssonssöndag med Ikea, brakfrukost och samkväm.
+++++++++++++++++++++
Lyssna på: Frou Frou - http://www.myspace.com/froufrou - Ibland går man bakvägen. Jag började med att lyssna på Imogen Heap, fick hela mitt band att lyssna på henne, skrek ut det i radio, och sen inser jag att jag gillade henne redan innan jag gillade henne. Frou Frou är Imogens projekt med Guy Sigsworth och om du har sett Garden State så har du redan hört det och det var precis så det var. Men oavsett vad så skiner solen i Göteborg idag så fäll upp solluckorna på ditt kontor och lyssna på Frou Frou.
Se: Knotan - www.knotan.se - Jag hittade Knotan via T-post vars T-shirtar dimper ner i min brevlåda i tid och otid och gör att folk runtomkring mig tror att jag är en shopaholic. Knotanbilderna har även funnits med i Nöjesguiden och vissa av de sitter numera fastetsade på min näthinna.
Se: http://www.davegraphics.com/ - Ahhhh!! Kolla då!!! Det är han som har ritat Ren & Stimpy. Jag blev så jävla glad när jag hittade sidan häromdagen. Jag ville sedan köpa några av hans prints för att sätta upp hemma men insåg rätt fort att det kostade skjortan. Helvete. Så sjukt snygga grejer. Och Ren & Stimpy. Bara det är ju ett tips i sig. Okej vänta då.
Se: Ren & Stimpy - Världens skönaste tecknade seriepar. Istället för att vara sköna, söta och trevliga så är Ren & Stimpy söta, äckliga och luktar så jävla illa. Det bästa är närbilderna på Stimpys anus och alla småsaker som bor där. http://www.youtube.com/watch?v=QTyn_nmETog
Pimp my hjärtmuskel (eller) vi borde alltid spela Wii hos mig
Sitter på mitt kontor och räknar spårvagnar som åker förbi. Det är inte samma effekt som får men det hjälper tiden att gå fortare. Grabbarna kommer med minibussen närsomhelst och imorgon kväll ska vi spela på Monas 50-årsfest. Det finns få spelningar som har fått mig så full i skratt som att framföra våra låtar på nästa statsministers kalas. Nästa vecka blir det ytterligare ett S-konvent. Jag vet inte om jag borde skämmas eller skratta eller vara stolt eller orolig. Jag tar det med klacksparkarnas moderglimt i ögat.
Vi har blivit ett sosseband och jag vet inte vad nästa steg är. Kanske borde vi spela på Alf Svenssons indiepopklubb nästa gång för att få balans.
Jag börjar planera min sommar. Fick mersmak av resande efter London och har börjat glutta lite på New York eller San Fran. Verkar även bli att jag och Andreas kör någon form av radioteater ihop. Mer får jag inte säga. Men det är postapocalyps verkar det som och älskar man 28 dagar senare, Pestens tid och introscenen i Vanilla Sky så vet man att det bara kan bli bra. Sen hoppas jag få tid att skriva på mitt monsterskrivprojekt. För övrigt. Jobb jobb jobb. Och dra iväg i Augusti och softa någonstans under solen.
Gårdagskvällen var nya Sonic till Wii kombinerat med daimtårta och andra trevligheter. Kombinationer är the new black. Bra bra och bra = jävligt bra.
Paketlösningar. Plusmenyer. Pimp my påse med grymma grejer i. Dessutom vet jag att jag inte har hunnit blogga så mycket på sistone men jag är av den uppfattningen att det inte behöver innebära ett avslut. Kanske lite färre blogginlägg. Jag vet inte hur te.x Silverfisken hinner blogga en rad om vad som hänt för varje minut. Det är nice att han hinnre men hur fan går det till? Istället för att göra en Sigge-Ekelund och lägga av helt så tänker jag att jag lägger lite avstånd mellan inläggen istället och fortsätter. Vad sägs?
++++++++++
Lyssna på : Jag vet att den här sortens musik egentligen kommer per kilot. Singersongwriterpop med lit lightelektroniska... fuck it jag ska inte definiera sönder Grådal för jag gillar det. Det är naivt och det är sentimentalt och vackert vemodigt. - http://www.myspace.com/gradal
Spela : Sonic till Wii - Lökig story med orientalisk buskis men småspelen är rätt roliga och själva äventyrsdelarna är nice när det börjar gå riktigt fort. Jag har fortfarande inte vant mig vid kontrollen. Den är så jävla känslig.
Kolla in : Jag såg ett av smyckena runt halsen på en tjej häromdagen som var över på Radiohuset och fotade mig och jag blev helt kär. Inte i tjejen men i smycket. En lila hand med guldkedja. Sjukt mycket Adams Family möter neonfylla men det är nice väl? - http://vontrash.bigcartel.com/product/bling-bling
Se : William Hundley - Jag fick ett sms från min vän Anna där det bara stod den här adressen. Och då vet man att det är bra och det är bra. Det är streetart men så plötsligt rör det på sig. Jag njuter till fullo - http://www.williamhundley.com/stream.html
Se: Och som det inte räckte med ett streetartkonstnärtips så får ni ännu ett. Bilden jag använt i inlägget idag är hämtat från konstnären Julian Beever - http://www.thepuzzlefactory.com/2006_chalk.cfm - En slags konstnär som gör tredimensionella målningar på gatan som ger ett djup och en lekfull känsla. Jag tänker att jag är Hunter S. Thompson i Fear and Loathing och att jag precis kommit ut från hotellet med ett Z inristat i pannan och ser ett hål i marken fyllt med guld. Vad Gör Jag Då?!
Vi kan bara hitta på - Bikramyoga, London och fula dockor
London har varit som ett stort jävla pariserhjul.
Hundra meter under jord så tappar jag balansen när jag ska försöka skriva ordet blood med fingrarna.
Övrigt:
Yoga i fyrtiotvå grader, banksyoriginal på väggarna fick mig i tårar och jag har numera en ninja i fickan precis som pojken i serietidningen har i väskan.
Återkommer snarast. Vattnet i innerörat har slutat gunga.
++++
Gå in på : www.modpop.se Fula monster och ninjas.
Lyssna på : Camille - http://www.camille-lefil.com/ - före detta sångare i Nouvelle vague. Niceness. Kolla in videon till Ta Doleur ("din smärta" på franska) som är sjukt kul. Älskar när söta tjejer gör pruttljud med munnen samtidigt som de sjunger som änglar.
Se : Science of sleep - Michel Gondry. Ditt namn skall vara "påtaglig smärta i bröstet". (tack för dina träffsäkra bilder och tillåtenheten - the new black är att vara sig själv oavsett delstat eller temperatur- fuck you all)