Skrik om du brinner

Jag har hamnat i en slags vaken Jim Henson-koma. Storyteller och Mupparna.
Hittade ett klipp där trummisen från Mupparna, Animal, battlar mot mästaren
Buddy Rich på varsitt trumset. Det är hysteriskt roligt, tappade andan flera gånger.
Kolla Animals ansiktsuttryck. Briljant.

Roy Andersson och Kristian Luuk sitter tysta och tittar på ett klipp med Tracy Chapman och det är så jävla fint.
I en liten ruta under klippet står det om Chapmans första tv-framträdande under en hyllningskonsert till Nelson Mandela 1988 där hon framför "Fast car" en av de låtar som följt med mig under hela mitt liv. Första gången jag hörde den trodde jag att hon var en kille. Det var 20 år sen snart och jag har mer skägg nu. Jag blir tvungen att googla fram klippet. Jag trodde aldrig jag skulle hitta det. Med samma vördnad som Kristian Luuk och Roy Andersson frambringar tillsammans sitter jag och lyssnar och får kratrar över hela kroppen. Vördnad och respekt för ett sammanhang. Fantastiskt. Så jävla fantastiskt. Måndag. Regn. Rör mig inte i ryggen. Tracy Chapman.

Imorrn kväll torsdag är det releasefest för min diktsamling "Skrik om du brinner" på Pusterviksteatern i Göteborg. 19.00 läser jag ur boken och 21.00 går vi på och kör sista spelningen med Gudarna på ett bra tag. Det blir bokförsäljning till gördiga priser, häng i baren och dans hela kvällen. En slags punkt och energi på en gång. Ta med dig din morsa och låt det rycka. Peace / Navid.

Flight of the Conchords är tydligen en duo från Nya Zeeland alltså samma land som Peter Jackson lurade totalt med sin fejktdokumentär för flera år sen och för flera år sen fick jag som straff att sitta tre veckor hos rektorn utan att göra någonting. Rektorns sekreterare drack alltid hallonté och hela rummet luktade av det, hon visade mig sin elektroniska skrivmaskin som var typ det hippaste som fanns på den tiden, så jag fick någonting att göra, jag satt och skrev noveller trots att rektorn hade sagt att jag inte fick göra någonting. Oavsett.
Jag tror han hette Magnus, tipsade om Flight of the Conchords i bloggen precis och jag gick in och lyssnade. Det låter poppigt, lite som Jonathan Richman möter Tenacious D eller om Jack Black hade haft en yngre lillebrorsa som lyssnade på Indie eller om Jens Lekman hade varit scitzofren och lite fräckare. Fräck är för övrigt ett jävligt underskattat ord. "Spela freestyle med fräck musik." En av historiens bästs och mest poetiska rader.

Idag lärde jag mig att för mycket latte och för mycket mjölk ger illamående och är dåligt för hyn. Och att vissa malariatabletter kan orsaka kraftiga hallucinationsattacker. Är det bara jag som får en positiv bild i huvudet av hur man åker till typ Sydafrika och får en "hallucinationsattack"? Suggestivt, varmt, lite som en blandning av Fear & loathing och Last King of scotland, tänk dig en förbannad Forest Whitaker i en cab på väg till Las Vegas men så hamnar du istället i en bubbelpool med pirayor i ett av hans rosa palats.

Flight of the Conchords var det. Tack för tipset Magnus.
Jag vidarebefodrar det. Varsågoda.



++++


tio minuter senare... hjärnan börjar göra kopplingar, det är inget bra på tv så jag
börjar tänka och ett poletten fler kopplingar... elektricitet...två.... i hjärnbarken och
plötsligt spricker allt upp i en lysande tanke:
jag har ju redan tipsat om flight of the conchords. eller? jag tror det.
för mycket tvätt, städ och persikopaj makes navid go something something.
(även om jag tipsat om dom så gör jag det igen - peace.)

Okej. Se det som en utmaning. Titta på den här bilden utan att känna någonting.

++++++++

Jag lyssnar på Jamie T om och om och om igen och blir så glad över att någon som
har en kombination av vemod, punk, styrka och bräcklighet i både röst och tilltal
kan funka så förbannat bra. Jag vill ha mer av honom.

Dessutom funderar jag på vad är som lockar mig att vilja gå ut och sätta mig med en
bok på byggställningen de har satt upp runt vårat hus. Jag vet inte, det är något
Peter-Panrelaterat. Förstår du vad jag menar?

Hur kan CSN formulera sig poetiskt, det måste vara i betraktarens öron, annars blir
ingenting ingenting och jag kan inte tänka mig att samma spikade subbor som lade
ner alla kontor, samma spikade subbor som uppfann spindelnätet där alla som
studerat minst en poäng kommer sitta tills de dör, som mannen som sålde sin själ
till Satan i en korsning för att lära sig att spela the blues, jag kan min blues CSN
och jag kan klara mig tills jag dör utan min Peter Pan-skugga fastsydd vid vänsterfoten
med två stygn, men jag kommer aldrig tro att ni formulerade meningen med poetiska intentioner.
Ni menade nog bara helt enkelt att ni inte har fått de pengar som jag skulle betala den här
månaden och samtalet som jag hade tänkt att göra för att berömma er för den vackra
formuleringen skiter jag i för att istället skälla ut min Internetbank.

Fredagen var Landskrona och första diktuppläsningen ur boken. Jag hade en
grym kväll trots häftigaste turkgänget som gick upp på balkongen och skrek
mitt under uppläsningen, några på främsta raden reste sig med arga steg och
började springa upp för att skälla ut dem men de var borta, som blattevålnader,
kickersspöken, som kommer tillbaka från de döda för att jävlas med de tre fyra
av oss som blev poeter istället för civilingenjör/tandläkare/cp/koksskalle.

När jag satt på perrongen och grät för att Jonathan Safran Foers hann före mig
med att skriva den där boken så såg jag en liten skånsk familj på tre personer
stå i en liten klunga i väntan på tåget.
Sonen var åtta år och hette Anton. Han hade svart kappa, svart mössa, glasögon
och gröna Tretornstövlar. Mamman hade tuperat brunt hår och vit Canada-goosejacka
som gick ner till knäna. Sonen hade en DN, en Svenska Dagbladet och en Illustrerad
vetenskap i famnen. Morsan hade ett raserianfall mellan tinningarna:

- Anton vad har jag sagt till dig. Du vet vad jag har sagt. Vet du vad du är?
- Skrik inte. Du skämmer ut mig.
- Vet du vad du är Anton?
- Mamma alla hör.
- Jag skiter i att alla hör. Vet du vad du är?
- .......
- Du är pretto Anton. Vet du vad det betyder? P-R-E-T-T-O
- ..sch..... de hör.
- När jag säger att vi går så står du alltid där med tio tidningar i famnen.
Du är pretto och jag tycker det är så jävla tröttsamt. Lipa fan inte nu.
Nu lipar du fan inte okej?
- Du kan lipa.
- Du är pretto Anton och så är det.

Jag dyker ner och fortsätter med min bok. Pappan tittar ner i sin kaffe medan morsan springer till tåget.
Anton står kvar och vet inte var han ska gå. Jag googlar Anton + pretto och får upp en bild på en kvinna
med en delfin. Jag vet inte vad det betyder riktigt.

Lyssna på nya Kent-skivan. Söndagar är lite till för att vårda barnet i dig. Banana pancakes,
titta på The Notebook och skruva upp hyllor. Arbetsrummet växer och börjar nästan bli identiskt
med det jag har drömt om. Såg Leif GW Persson i Kristian Luuks program nyss. Jag tror han står
för exakt allting jag hatar, äcklig, gubbe som inte ser personen han talar med i ögonen och skryter
med allt han har gjort.

1. Som Johan sa och citerade Christer Strömholm
" Meditera inför det som fängslar."
Jag tolkar det som att det finns så sjukt många kreativa människor, konstnärer eller bara vanliga Svenssons med tusen år av brutna ryggar, erfarenheter och galenskap. Sätt dig framför det som en brasa och ta till dig den samlade energin. Skit i Nöjesguiden, skit i Nils-Petter Sundgren och alla jävla krönikörer som tycker saker. Alla är små och nedriga och det handlar om att vara opåverkad av det och ha sitt fokus fångat rakt fram och lite snett uppåt.

2. Var sunt respektlös. Alla har åsikter och alla vill så gärna tala om för dig vad de tycker. Värst är sanningssadisterna. "Jag bara måste få ur mig det, jag är en ärlig och rak människa." Skitsnack. Det handlar bara om dem själva, det finns en liten rädd jävla Nasse i de som ligger och vibrerar och för varje "ärlig" kommentar så mår de lite bättre (?) med sig själva. Kicka kicka kicka.

3. Stor latte. Måste få ha svulla och ha några beroenden. Jag har skippat snuset igen och sockret måste bort, för jag kan inte sova om nätterna. Men latten får ni inte ta ifrån mig. Det är soyabaserat och det är kanske inte nyttigt men fuck it.

4. Lyssna inte på överlevnadscoacher som te.x. Mia Thörnblom eller Dr Phil. Det finns inga manualer. Lyssna inte på mig. Jag lyssnar inte på mig. Jag har en sund respektlöshet inför mig själv. Det handlar om leendet. Kom igen. Du är sju år gammal och cyklar på väg till skolan och plötsligt är du 24 och jobbar på Sveriges television. Vad är skillnaden?

Jean Pierre Jeunet som gjorde Amelie från Montmartre, Delikatessen och Förlorad barnens stad har gjort en kortfilm som handlar om saker man gillar och inte gillar. Ni känner säkert igen greppet från Amelie och även skådisen från nästan alla av Jeunets filmer. Får dig att tänka till lite. På rak arm skulle jag säga att jag gillar cashewnötter, hångel och sol men om jag tänker tre snäpp längre tänker jag att jag älskar att stoppa munnen full med cashewnötter eller det där riktigt salta bottenskrapet som blir kvar i påsen eller att jag älskar att hångla grovt och nästan hamnar i någon slags extaskoma när näsorna nuddar eller pannorna nuddar för att det är så sjukt nära och varmt eller att jag gillar att sitta med solglasögonen på och i motljus i riktigt stark sol för att jag får gåshud på armarna av minsta lilla bris och den gåshuden fortplantar sig ner mot benen och det är farligt nära någonting mer och just som man tror att man försvinner och att folk inte ser en inser hjärnan att händerna fortfarande skriver orden som far runt och att du just stod och balanserade på gränsen mellan privat och personligt.

Det är kallt ute. Jag sitter med min diktsamling i handen. Den kom idag på posten.
Det var det här jag drömt om sen jag var fem år gammal. Sextio sidor lyrik, med förord,
omslag och pärmar. Känns overkligt.
Hela arbetsdagen bara stannade upp idag när paketet kom. David Lynch höll käft,
kafferasten, de stressade teknikerna, allt försvann i två sekunder när jag rev
upp paketet och plasten och plockade upp det första exemplaret.
Det var så här de kände. Jag får fucking hybris brorsan och jag känner
den osvenska stoltheten komma krypandes längst ryggraden.
Jag står på ett hustak och pissar på jantelagen som kryper bakfull i rännstenen
nedanför, tror inte ens jag kan stava till "kontroll" just nu. Jag har gett ut min första bok.
Jag säger som Lester i American Beauty:
- I rule.

Felstavningar av mitt namn under perioden 1983 - 2007

David Mopiri - Medlemskortet i BR-klubben.
Mavid Modiri - Brev från Försäkringskassan.
David Modin - Telefonförsäljare från Comhem.
Nawid Modiri - Postavi från Posten Göteborg idag.

Hur
jävla
svårt
kan
det
vara?

Det roliga är de som verkar tro att jag skrivit fel eller inte kan stava till mitt eget namn
och har en rättande ton, om man läser mellan raderna i brevet:
" Ett n i början, han måste ha skrivit fel, det är säkert David. Jag fixar till det
så gör han nog inte om det."

Fredag och sitter kvar på jobbet och har tre filmer i huvudet som jag inte kan bli
av med, "hur skakar man av sig en tanke darling", jag har ingen aning beb, men
det var dimma över Göteborg idag, kanske är det staden som försöker göra det
mot sig själv, just skak bort damm och hudpartiklar från alla myror, alla oss.
Greys Anathomy pushar gränser, hur ska jag somna när hon ligger bredvid mig
och tror att folk hon känner sitter på en vägg för omkomna i en båtolycka, polaroid
efter polaroid, växelklippt med en Jane-Doe-kvinna som är gravid vars ansikte
påminner om 3 jag tänker inte droppa en film 2 referens 1 The Mask med Cher. Doh.
Jag ska till någon slags bokhandel. Vet att man brukar göra det i början av terminen
men allt är förskjutet, är det höst? hur skakar man av sig det darling, jag vet inte,
ikväll gör jag så gott jag kan för att damma av mig veckan och veckorna, gå hem
från jobbet 3, modiri trots simpsonsfigurerna 2 nu.