Skrik om du brinner

Jag blir glad och uppfylld när jag får reda på att Banksy fortfarande målar och är i gång. Nu har han hängt ut i New Orleans, tre år efter den vansinniga stormen. Kolla på hans hemsida på www.banksy.co.uk för mer målningar. Men den här uppe tycker jag är snyggast av de nya. Det finns nämligen flera sätt att rida ut en storm på. Man kan gnälla om det. Eller så gör man det roligaste av situationen.

En annan kul grej är The grey ghost som på senaste verkar måla över Banksys målningar med grå färg. Jag undrar verkligen vad det är för surkart. Om det är en avundsjuk kille som är dålig på att måla eller någon som verkligen gillar betong. Oavsett så är det roligt att han är obsinat och ger sig på Banksy medan Banksy själv har blivit rumsren och folk säljer hans verk för flera miljoner.

Vi kallar oss nördar. De kallar oss nördar. Det är något fel på oss. Vi kan vår skit. Oavsett om det gäller litteratur, poesi, Star Wars eller Bruce Springsteenlåtar så kan vi vår skit. Vampyrer, rollspel, manga, det perfekta ljudet. Vi är nördar och våra barn kommer att bli nördar. De kommer fortsätta kalla oss nördar och förfölja oss med ordet, knytnäven och hånet tills vi lämnar planeten i våra legorymdskepp.

Det handlar om samlandet. Om att få så många pusselbitar som möjligt. För mig är det genom litteratur, film och musik. Jag är en så kallad bred nörd. En rastlös nörd som inte kan hålla mig till en sak. Jag kan kasta mig in i en tv-serie eller bokserie eller fenomen och vara helt inne i det i flera veckor men sen kanske jag tröttnar. Men jag samlar, lägger allt i filkabinettet bak i skallen, bredvid sommarlovsminnen och femmans gångertabell. Undrar vad i huvudet som ger vika först. Eller tänk så här: Undrar vad som får ge plats för filmtitlar, låtfakta och skådespelartrivia. Vad minns jag inte?

Vissa dagar kan jag känna mig overklig. Som att jag inte är en riktig människa. Att jag har hamnat så långt bort från vad som en gång var syftet med människor att jag blivit en slags hypermodern digital konsument som förvisso tänker kritiskt, är smart och vältalig men tappat lite kontakt med mina mänskliga sidor. Det är hippt att vara intellektuell, det är ohippt att ha gummistövlarna på och promenera i skogen. Jag har planterat en förändring och hoppas den växer. Mer skog, mer djur, trädgårdar, uteliv, hav, regn, oömma kläder och mindre Tv. Dra ut antennsladden darling. Jag vill inte betala någon jävla Tv-avgift mer.

Jag tittar på Steve Schofields fotografier.
Trailertrash. Star wars. Turtles. Flimrande Tv-apparater. Popcorn. Honungspuffar. Micromat.
Fantastiska bilder som ger en känsla av hur Roy Anderssons hjärna fungerar när han ser på Sverige. Hade Roy varit amerikan hade han kanske fotograferat med Schofields ögon.

+++

Titta på - http://www.steveschofield.co.uk/gallery_lotf.html

Jag har suttit i en soffa hela dagen och ätit kanelknäckebröd och tittat på Battlestar Galactica. Utanför fönstret står en jättestor vit boll med lilablått ljus som ett transparent paraply ovanpå. Digitala annonser om Stevie Wonder och Katie Meula.

Jag äter kräftröra en timme senare och dricker ananasjuice. Berättar för Johan och Martina om tystnadsmeditiationen. Hur jag på något sätt längtar tillbaka nu när jag fått distans till det. Hur jag kan sakna saker som stoppar upp mig i vardagen, när jag spinner iväg som en hysterisk jojo, utan snöre och utan mål, med det enda uppdraget i huvudet som är : att spinna. Att uppdatera mig, se saker, läsa saker, lyssna på saker, köpa saker, äta saker. Att spinna. Tröttsamt. Vansinnigt. Maniskt.

E brukar tvinga iväg mig på utflykter. Jag brukar vara sur i början. Jag är nästan alltid lite putt i början men så ger det sig. När vi kommer ut på konstrundor på Tjörn, hittar smultronställen på Hisingen vid en folktom klippa med sushimiddag, går i skogsdungar, promenader. Jag brukar tjata på att det känns meningslöst, att det känns som att saker inte har ett syfte. Hur bockar jag av en promenad. Det går inte säger E. Vad är meningen med det då? Själva promenaden säger E.

Jag sitter i soffan igen. Utanför är det mörkt och det lilablå ljuset får Globen att se gigantisk ut. Imorrn åker jag vidare till Malmö. Jag ska på Malmö Filmdagar och se film från tidig morgon till sen natt i fem dagar. Stoppa in intryck, berättelser i ett redan proppfullt huvud. Jag älskar det men jag behöver mellanrummen. Jag behöver små droppar av meditation. Jag behöver sluta säga vad jag behöver och infiltrera mig själv, överraska mig själv med att bryta mönster. Det blir lätt så annars att man skriver och talar om saker man ska göra istället för att göra dem. Som jag gör nu. Berättar.

Martin Luuk blir intervjuad i Dagens Nyheter om sin lilla lapp han satt upp på anslagstavlor i Stockholm. Modernista ska ge ut lappen som bok. Såklart. Men det är inte Modernista jag tänker på. Jag tänker på Martin Luuk, att jag en gång satt och pratade med honom i telefon och försökte få honom att göra en intervju i P3 men han verkligen inte ville. Han ville inte utsätta sig själv för det sa han. Så tänker jag på Barbro Lindgren som skrev ett vykort, handskrivet, och tackade för inbjudan men tackade nej. Jag tänker att de förmodligen har rätt. Att man ska låta dem vara.

Det jag började tänka på i just den här tankesträngen är att jag verkligen vill tipsa om Martin Luuks böcker. De finns på Loyal Press. Man kan få dem i en liten samlarlåda. Värt att veta om Martin sen innan är att han är Kristian Luuks bror, medlem i Killinggänget, doldis i gänget som har skrivit mycket material till filmerna och serierna. Det är samma torra humor och samma stoneface men samma innerlighet som jag tycker mig se hos Kristian Luuk nuförtiden, speciellt när han intervjuade Roy Andersson och de tittade på ett klipp med Tracy Chapman. Det tyckte jag var fint. Roys kommentar är lite smått naiv och dumsnäll men ändå. Det är fint. Plus att han fick en idiot som Leif GW Persson att faktist säga en del intresssanta saker. Hursomhelst. Läs gärna Martin Luuks texter. Läs även intervjuen i Dn. Och jag ber om ursäkt för att den snyggaste bilden på Martin råkade vara från Stureplan.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=818609

http://www.aftonbladet.se/foraldrar/article3147931.ab

Roligaste idag. Och finaste.

Det blåser utanför och i lufttrumman på toaletten låter det som slutscenen i en zombiefilm. Avlägsna skrik. Jag återkopplar till gårdagskvällens spelande av Rock Band. Efteråt ser allt musik ut som färgglada pluppar och skräck. Jag försökte lyssna på Morrissey i morse som förberedelse inför seminiariet med John Ajvide Lindqvist jag ska hålla i på Bokmässan i Göteborg. Men allt jag såg var hur basgången gick i Rockbandfärger. Doh.

Grabbarna snackar om Tokyo i vinter. Jag måste iväg en vecka snart. Jag behöver lite pool, solstol och sol. Alla ord som formar munnen kring en ölhals är välkomna. Kanske någon slags grekisk öl, spansk kust eller liknande. Jag är sjukt sugen på Churros. Vad hände med alla festivaler som sålde Churros?

Tills dess måste ni se det här klippet med galna japaner. Jag älskar galna japaner. Japaner är bäst.

Så här kan en vanlig kväll på jobbet se ut. Jag går ut på scenen, ska presentera ett band och plötsligt dyker Martin, sångaren i LOK och Lillasyster upp bakom mig och ber om att få dela konferenciersskapet. Visst. Jag lämnar över micken och han skriker.

Efteråt ber han mig lära honom persiska. Det hade varit en ovärderlig syn. Jag önskar jag hade träffat honom senare under kvällen. Jag hade lärt honom rulla tungan i ren poesi och han hade sett livet med nya ögon.

Imorrn ska jag vara ledig. Igen. Jag ska titta på Battlestar Galactica. Eller börja. Sen kanske jag ska ta en promenad. Klappa Leo. Äta en sallad.

E ropar från sin dator att det är skottlossning i Brunnsbo. Är det inte alltid det?
Idag har jag träffat tre mäklare. Jag var sjukt uppstyrd.
En av dem ska få ett uppdrag av mig.
Nu ska jag läsa en serietidning. Rikard är min serietidningslangare. Lite som en knarklangare fast jag får inte eftersvettningar och hallucinationer av serietidningar.
E ropar igen. Sverige har inte tagit något guld i Os. Är det inte alltid så?

Jag lyssnar på filmmusik och jo, jag känner mig febrig och varm. Jag har inte snusat på två dygn. Är det varmt härinne? E ropar något igen som jag inte hör. Något om att den sista sommarvärmen ska komma. Igen. Jag måste gå och lägga mig. Jag ska upp tidigt imorrn och vara ledig igen. Jag är arbetsskadad. Jag strukturerar upp min ledighet. Bockar av. Postilappar och listor.

På torsdag önskar jag gott väder. Jag vill åka till Borås djurpark och se den nyfödda elefantungen. Dessutom har jag kollat tiderna för matning av djuren, jag ska smyga efter skötarna så att jag får se alla djuren när de kryper fram. Det har Rikard lärt mig. Vi har många saker gemensamt. Vi älskar djur te.x. Han har lärt mig massa djuranekdoter. De brukar jag dra på scen.

Jag tror jag drog på en på scenen på Götaplatsen där jag träffade LOK-Martin. En om japanska bin och bålgetingar. Påminn mig om att jag ska berätta den någon gång.

Jag älskar Vics blogg!

Jag har en idé som jag inte kan formulera. En bok som jag vill skriva. Fylla med inpspiration. Lite som Miderbergs blogg. Lite som Paul Ardens böcker. Lite som Stefan Einhorns filosofi om snällhet som fyllnadsmaterial, isolering mot kylan. Lite som punk. Lite Miranda Julys konstprojekt. Lite som Alex Ostrowski som jag hittade precis via E. 

En dag kvar av jobb. Några timmar. Sen är jag ledig.
Jag räknar ner.

Skivan är iväg på press. Hemsidan är snart klar. Hösten börjar handkolorera sina löv i garaget
för att snart bege sig ut på stan, när alla sover, och hänga upp den nya kollektionen. Klorofyll är snart ute.
Det börjar handla om stråkarna på catwalken.

Jag säger som Kristofer Ragnstam : You are probably the best thing that ever happened to me.

Jag ber på förhand om ursäkt för att jag är så billig som människa och att jag blir berörd av ett klipp på youtube på det här sättet men gåshuden fortplantar sig och jag har ingenting att säga till om. Har Hollywood förstört min verklighetsuppfattning? Har Oprah grävt sig så långt ner i mina yngre år att jag inte kan bli av med hennes äckliga dramaturgi eller är det här fint på riktigt?

Way Out West är över för den här gången. Tack Etna Pizzeria för hemleveranserna, tack fotriktiga skor och billig poncho och tack Luger för plastmattorna på gräset. Bäst var N.E.R.D och Pharells galna skankrutin, Sigur Ros-basistens intro med trumpinnen mot basen och den absolut skönaste överasskningen var Buraka Som Sistema och den kvinnliga rapparens rumpkontroll, attityd och luftgitarr med sitt ben rakt upp i luften till samplingen av Thunder.

Snart är det Göteborgs Kulturfest. Athomsphere spelar med Brother Ali. Det får ni inte missa.

++++


Okej för er som inte var på Way Out West. Som sagt Sigur Ros. Det var helt jävla magiskt.

Kolla bara.

http://www.youtube.com/watch?v=DsrQfK_lM6Q&feature=related

http://www.rednosestudio.com/

Tack Silverfisken för tipset. Göteborg är gråa moln. Jag skickar iväg skivan till tryck. I höst är jag egenföretagare.

 

Du vet hur man ibland kan få en ingivelse? Känslan av att man inte vill göra någonting annat i hela världen än att ställa sig på ett bord och sjunga The Lumber Jack Song bara för att få se om det är någon långt bort i korridoren, på busshållplatsen eller i spårvagnen som sjunger tillbaka.