Skrik om du brinner

Två sekunder av din tid min vän. Jag har som tidigare känt nördat in på en hel del stand-up just nu och jag hittar två iranier som är rätt roliga. Den första heter Omid Djabili.

 

Och den andre heter Maz Jobrain.



Det var nog på tiden att multikultihumorn kom igång, folk som skämtar om ondskans axelmakter.
Jag tycker det är helt okej roligt, jämfört med Louis Ck som jag har malt senaste veckan är det ingenting
men kul att de håller på. Louis Ck är helt jävla briljant. Jag har redan bloggat om honom så jag tänker kanske inte göra det nu igen men jag tänker däremot PÅMINNA om honom. Louis Ck. Louis Ck. Tre gånger så sitter namnet i ditt huvud kompis. Louis Ck. Det låter lite som en gangstarappare.

Nästa vecka är jag i Sörmland med bandet och ska göra en skolturné. Två spelningar per dag i städer som Katrineholm och Nyköping. Jag har kanske aldrig varit i Sörmland. Bara en sån sak. Jag har inte helle varit på Oldsbeach, Ingvar Oldsbergs inomhusstrand, det är kanske dags att besöka det stället också. Efter Sörmland är allt möjligt.

Jag skrattar så jag gråter. Kriget mellan Jimmy Kimmel och Matt Damon, som Sarah Silverman (Jimmy Kimmels fru också la sig i när hon gjorde låten "Im fucking Matt Damon", har kulminerat och jag tror att det här är bland det bästa jag har sett på lång lång tid. Jimmy har slagit på sina största trummor (Brad Pitt levererar tårta för fan!) för att ge Sarah ett svar och samlat Hollywood och Pop-Usa till ett fantastiskt och minnesvärt klipp. Njut vänner.

Det finns minnen som jag inte kan räkna som minnen eftersom jag knappast
skulle kunna berätta om dem på ett tillfredssställande sätt. Men när jag ser
sammanhanget, eller små fragment från den tiden så blir jag påmind om det.
Så var det när jag för bara några veckor sedan såg en bit ur Storyteller av Jim Henson
som gjorde Mupparna. Serien gick ut på att de var en gammal man som satt i en fåtölj
och berättade historier. Bredvid honom satt alltid en slags mupp-hund och viftade
på svansen och såg sådär mysigt/läskigt halvlevande ut.

Han ser ut som en blandning av den stumme sonen i Little Miss Sunshine och sångaren i The Cure, Robert Smith. Om Brad Pitt gjorde 7 år i Tibet så har Ron Sexsmith gjort 7 år i Morrisseys struphuvud och femton i Rufus Wainwrights vänstra lunga (den som är lite mindre för att det stora blöta romantikskadade hjärtat ska få plats - damn you Hugh Grant!) Jag älskar att gå ut i frosten med låten "Imaginary friends" på Ipoden, ner för Masthuggsberget och till båten som tar mig till jobbet.

Madonna är på Letterman 1994 och det här är en av de roligaste intervjuerna
jag har sett på länge. Det är nästan som när Laleh var med hos Stina förutom
att denna är rolig på riktigt och inte sorglig. Hon säger ordet fuck 13 gånger
och Letterman är så sjukt förvirrad att han inte vet vart han ska ta vägen men han
hanterar det ändå på ett otroligt profisionellt och humoristiskt sätt.

Den argaste, bittraste och roligaste mannen just nu. Elakhet med en touch av snälltoffel.
Kul att driva med barns nyfikenhet och vara så förbannad över det.
Louis Ck är observant och frustrerad, vilket i det här fallet gör att jag skrattar så mycket
att jag sprutar soyamjölk ur näsan.

Under lång tid har jag med ett stort nöje följt fejden mellan Jimmy Kimmel och Matt Damon
och för ett par dagar sedan fick jag den här länken från Fredrik Strage och jag tror att
nivån på det hysteriskt roliga just höjdes med fyra snäpp. Matt, Sarah, Jimmy... jag älskar
er alla från djupet av mitt G.I-depraverade hjärta. Ni gör min dag värd att leva trots
bristen på socker och kolhydrater.

Gustav Svedung har en av Sveriges vackraste röster. Hans projekt My Closes Friend gör smart pop med postrockvibbar och ett hjärta som bankar för poetiska formuleringar och egensinniga låtar. Samtidigt har Gustav en roll som en av trubadurerna på Morgonpasset i P3. Äntligen har han förstått att han borde sprida de magiska covers han och Kristofer Göransson har gjort, i de här versionerna dock utan Kristofer, men ändå!
Det här är min favorit än så länge, Pet Shop Boys sitter i varandras knän och gråter av melankoli and so do we. Så vi äter en kaka till min darling och tittar på första avsnittet av Pushing Daisies.



http://www.youtube.com/watch?v=e8xzu5eWahQ -
Gustav Svedungs version av Pet Shop Boys " You are always on my mind"
www.gustavsvedung.com

+++++

Hittar bara några minuter senare en låt av Gustav själv från hans examenskonsert som jag
var på för ett tag sedan. En fantasiskt jävla låt. Den här måste du ta till dig, eller åtminstone lyssna på
och försöka glömma dagarna då det inte går att se stan från andra sidan älven. SMHI vägrar erkänna att
februari är vår, men de små vita skotten i rabatten tolkar syret i luften annorlunda.

John Ajvide Lindqvists bok "Låt den rätte komma in" kommer på bio i vår. Jag såg den på Göteborgs filmfestival och den upplevelsen är ett helt blogginlägg i sig. Men just ikväll upptäckte jag på Dn:s hemsida att han hade skrivit en följetong i tretton delar som man kan ladda ner gratis. Så strax innan läggdags måste jag tipsa om det. Bara för att Sveriges bästa författare ska få mer publicitet, som om han inte fått nog.

http://www.citat.se/web/dn/julrysare/


I maj kommer hans nya bok "Människohamn. Det enda jag vet om den är att den handlar om två spöken som älskar The Smiths. Vilket John själv också gör. Nördigt OCH tillåtet som fan.

Jag har i flera månader försökt komma på vad den här apparaten hette som jag hade som liten och så försöker jag idag för första gången att googla fram de med bisarra sökord som röd, tittlåda och små diabilder. Men så hittade jag en sida som fokuserar på 80-talsnostalgi och ordet Viewmaster dyker upp och jag hittar en bild senare på google. Jag får gåshud. Jag vill ha en sån här. Paw ricktit! Jag ska fortsätta googla och läsa på lite mer om den här bisarra och fantastiska apparaten.

Joakim Berg från Kent och Peter Svensson från Cardigans hade ett band ihop
som hette Paus. Här gör de en cover på Eldkvars "Kärlekens tunga". Det är inte
den bästa Paus-låten men den enda jag hittade på kort varsel. Varsågod.

På Seminariet om Bergman igår på stadsbiblioteket listade jag de 10 bästa Bergmanfilmerna enligt mig och för er som missade seminariet så kommer det att läggas upp som ett videoklipp på http://svt.se/filmkronikan och för er som bara vill ha Tio-i-topp-listan så kommer den här utan någon särskild rangordning.
Det går att göra en lista med betydligt större bredd, om man vill få en tydligare bild av hans filmskapande, men jag den listan kommer jag och Marit Kapla att sammanställa ihop och i ett brev försöka övertala SF att köra ett Bergmanretrospektiv. Inget ont om Cinemateket med SF har en betydligt folkligare ton och människor runt om i Sverige kommer nog ha lättare att ta sig till en sådan biograf (speciellt nu när SF äger typ alla biografer - Sic!).
Men listan som följer är mina personliga favoriter, de som kändes i hjärta, skrev och själ. Vidare kan jag inte lova att det inte kommer fler inlägg om Bergman, hehe, men just nu ska jag ta en välbehövlig pause från den gamle poeten. Och det ska bli mig ett sant nöje att få blogga om andra saker igen, jag har sparat en hel del guldkorn att lägga ut på bloggen så fort det här projektet var slut. Jag ska bara vänta ut min förkylning. Sen är det igång igen. Här kommer listan. Enjoy:



10. KRIS
Bergmans första film. Kreativiteten sprudlar, det är så charmigt eftersom man märker hur han vågar ta ut svängarna både i karaktärer och i handling. Filmen innehåller både skratt och sorg och det finns oförglömliga musikscener. Rollfiguren Jack av Stig Ohlin är en av mina bästa eftersom jag tycker mig se så mycket Ingmar och Konstnär i den.




9. SMULTRONSTÄLLET
Viktor Sjöströms sista roll. Den första roadtripfilmen som Easy Rider och Thelma & Louise och alla nästkommande har att tacka. Fantastiskt skådespel av både Sjöström och Ingrid Thulin. Bibi gör två roller och jag tycker även att hennes två friare, prästen och vetenskapsmannen, är helt magiska och tydliga symboler för den inre kampen mellan förnuft och känsla.



8. JUNGFRUKÄLLAN
En mörk film, lite i stil med Sjunde inseglet, men utan humorn. Filmen handlar om hopp och förtvivlan. Om godhet och ondska och allt som hamnar däremellan och att rollerna inte är stigmatiserade. Det finns även ett ironiskt tema, lite lekfullheten i livet och att man får göra vad som krävs för att finna sig i det och flexa med de verktyg man fått till låns.



7. NATTVARDSGÄSTERNA
En perfekt film. Inte ett ord eller ett ljus för mycket. Snyggt foto, stämningsfult och skådespeleriet är klanderfritt. Verkligen helt jävla briljant. Temat tro, som finns som en röd tråd, belyser både människors svaghet och styrka och det starkaste i filmen är tesen om att det kanske är den som håller lösast i sin tro, som propagerar minst för den, som behåller trons äkthet i sig själv. En film om människor och tvivel.



6. TYSTNADEN
Ingår också i Trotrilogin, förutom Nattvardsgästerna och Såsom i en spegel. Guds tystnad och människornas tystnad går som ett genomgående tema och vi får bland annat se världen genom den lille oförstörde pojken, Johans, ögon. Förhållandet mellan Ingrid och Gunnels rollfigurer, systrarna, har en underton av erotik och destruktivitet som är en stark drivkraft i filmen. Dessutom är den så otroligt snygg och stämningsfull och jag älskar butlern, jag tänker på Agent Coopers butler på hotellet i Twin Peaks.



5. PERSONA
Första Bergmanfilmen jag såg och som gjorde ett enormt starkt intryck. Liv Ullman och Bibi Andersson. Egentligen handlar det om Konstnären vs. Familjen. Friheten vs. Ansvaret, ett tema som återkommer i Bergmans filmer och som är otroligt intressant. Behöver det finnas en sådan motsägelse eller är det bara en självuppfylld profetia, en kulturell tradition som har förts vidare från gubbe till gubbe.




4. SKAMMEN
Om Sånt händer inte här var ett misslyckat försök att göra en politisk film så är Skammen ett lyckat försök och ett enastående resultat. Bergman brukar inte använda sig av så mycket fyrverkerier och specialeffekter men här har han slagit på stortrumman och med bravur. Liv Ullman och Max Von Sydow spelar ett par som försöker överleva ett krig och även sig själva och sin relation. Det handlar om mod, styrka och våld. Jag blev ordentligt omskakad.



3. EN PASSION
Max och Liv igen. Återkommande tema. Konstnären. Galenskapen. Men till skillnad från te.x. Vargtimmen och Riten är den här filmen betydligt mer meditativ och lugn. Harmonisk. Nästan som att Bergman och Dämonerna tillsammans, hand i hand, regisserat filmen. Det finns ett samförstånd som är otroligt lugnande.



2. SCENER UR ETT ÄKTENSKAP
Helt fucking briljant. En av de mest träffsäkra relationsdramer jag sett i hela mitt liv. Så många samtal och dialoger som ordagrannt beskrev hur komplex en relation är och att det handlar kärlek, komplex och tillkortakommanden. 2 timmar och 40 minuter har aldrig gått så fort. Jag är sugen på att titta på Tv-versionen av den här som är bortåt fem timmar nästan.



1. DE TVÅ SALIGA
En film som med Harriet Andersson och Per Myhrberg i huvudrollerna tar ett hårt grepp om skrevet och avhandlar hur två människor, den ena psykopat och den andra relativt stabil till en början, kan förstöra sig själva och varandra, bara genom att älska den andre för mycket. En becksvart film som behöver ses med ett lugn och en stabilitet annars är man helt trasig eferåt, eller det är kanske oundvikligt.

++++++

Ja just det. Sen finns det några filmer som ni kan skita i att se. Top fem sämsta:

5. Sånt händer inte här - Ett misslyckat försök till att göra en politisk film. Bergman själv var skitförbannad på sig själv efter att han hade gjort den här. Filmen i sig är tafflig och spretig. Det finns någonting intressant, ett litet stoff från manuset måhända, men hur filmen blir i sig är osäker och platt.

4. Ett drömspel - Bergman själv uttrycker en enorm kärlek till Strindberg. Han säger sig ha haft ett livslångt förhållande till Owgust. Själv förstår jag verkligen inte varför. Det här är så in i bänken gnälligt, gubbigt och insiktslöst. Det enda som händer är att Ingrid Thulin går runt i ett drömlandskap och säger "Det är synd om människorna". Nej det är synd om oss som behöver se den här skiten.

3. Rabies - Motsatsen till filmen "Skicka vidare", istället för att goda handlingar sprider sig som ringar på ytan så är det onda handlingar som frammanar en kedjeeffekt av bitterhet. En i tanken god idé men i praktiken pissdålig film.

2. Det regnar på vår kärlek - Meningslös klasskildring som pekar för hårt med moraliska budskap. Jag måste torka bort bläck från näsan efter eftersom det är så fantastiskt övertydligt.

1. Sommarnattens leende - En av Marit Kaplas favoritfilmer men enligt mig totalt flummig och nedrig buskis. För Marits skull kanske jag borde se om den någon gång, men kanske inte just nu. Jag är liksom på något sätt, vad ska man säga, FYLLD, med Bergman för tillfället. Hehe.

Ingmar sitter bakom sitt skrivbord och krossar någons huvud på avstånd. Han har sett Kids in the hall och älskar den sketchen. Själv sitter jag med min laptop i knäet, Bergmanboken, filmerna och anteckningsblocket bredvid mig, snoret rinnandes i näsan och huvudet sprängande av den otajmade förkylningen.

Jag har sett klart alla Bergmanfilmerna. 49 till antalet. Jag har sett mycket skit och mycket guld.
Om lite mer än tre timmar ska jag hålla ett seminarium tillsammans med Göteborgs filmfestivals Marit Kapla
på stadsbiblioteket i Göteborg. 13.30. Det blir tio-i-topp-listor och klipp. Teser och teorier. Nördandet kommer inte veta några gränser.

Det jag undrar är vad jag ska känna nu. Någon slags tomhet? Vemod? Jag känner mig stärkt. Inspirerad.
De flesta i min närhet var rädda för att jag skulle hålla en slags ångest i handen och vandra runt planlöst i staden och sucka mina demoner under läpp. Men det är inte ens i närheten. Jag känner mig däremot enormt hoppfull, fylld av den kärlek jag tror mig hitta i Ingmar Bergmans filmer. Kärlek till människorna. En man gör inte så många filmer, pjäsuppsättningar och böcker i sitt liv, alla med teman från människolivet och behandlandes människors relationer till varandra, konsten, döden och livet om han inte älskar dom. Människorna alltså.

Filmerna är sedda. Men projekt Bergman har bara börjat.

Oväder handlar om minnen, val i livet och ånger. Döden, ålderdomen. Jag är med på vilka teman som kastas runt men jag sitter och frustar och suckar och frågar mig om och om igen VARFÖR Bergman envisades med att göra Tv-filmatiseringar av Strindbergs patetiska apskitursäkter till pjäser. Det enda det handlar om är gnäll, moraliska pekpinnar, människohat och bittert äckel över allt som inte är vit man av borgarklass. Shit vilken gnällspik han var August. I "Ett drömspel" är det synd om människorna och i Oväder är det "skönt att bli gammal, då är det inte långt till rekordet." Bitterheten ligger som ett ofärgat, könlöst och anonymt apatiskt lager över hela filmen som gör den totalt ointressant. Jag känner ingen som helst sympati för någon av rollfigurerna eller deras problem, tycker att deras referenser till kulturliv och mode är patetiska och ytliga och deras livsval och all ånger som följer på den kunde jag inte bry mig mindre om. Som tittar är jag helt oengagerad och det tycker jag är synd.
Kanske beror det på att Bergman trodde att han borde respektera Strindberg, att han ingick i någon slags kulturellt måste på den tiden, precis som många idag behöver följa all skit som Nöjesguiden eller Bon rekommenderar även om det är just... skit. Kanske fanns det i Bergmans kompromisslöshet även en slags önskan om att bli omtyckt av kultursverige eller så har jag fel och så fanns det någonting i Strindbergs dramer som behövde bli filmatiserade av Ingmar. Som han själv kände ett behov av att filma.

Typiska Bergmanska mörkgrå bakgrunder. En psykolog som till en början blir förhörd om händelserna. Snygg form och smart upplägg. Filmen räknar ner till en katastrof genom svarta tablåer med vit text som te.x. "Tre dagar kvar till katastrofer". Ett destruktivt förhållande och en psykolog. En man och en hustru som slår varandra, super och har sina psykoser.
Filmen är på tyska men man märker tydligt Bergmans regi, långa tagningar i närbild när en person talar om hur de minns, associationer i nuet som dras med långa snören tillbaka i minnet för att fästa vid en egen bild. Ett sätt att förstå sin omvärld. Det här är ingen fantasisk film. Men helt okej.

Svartvit och uppdelar i scener. Tablåer med svart bakgrund och vit text driver berättelsen framåt. Relationsdialoger med skrik, upp och nerhoppande och snabba vändningar, buskis och skriven och dåligt konstruerad och omogen fjantdialog. Ett tema som är genomgående är elakhet, en person är elak mot en annan och så skickas det vidare som ett gift. Men jag tycker inte alls om filmen. Den är löjlig, föraktande och kommer hela tiden med moraliska pekpinnar och sanningar.

Det här är så jävla ointressant när man vet vilka skarpsyntheter som kommer att komma. Se istället Scener ur ett äktenskap eller En passion eller Skammen. Eller om du vill se tidigare filmer så se En lektion i kärlek eller Kvinnodröm. Och bara enstaka scener ur de filmerna är hundra gånger mer intressanta och välskrivna än hela den här filmen någonsin kommer att bli.

Otroligt vacker filmatisering av Mozarts Trollflöjten som Bergman gjorde för Tv. Det som är kreativt och unikt är sättet han gör den på. Små tricks som att filma publiken, hela inledningen är musik som rytmiseras bakom bilder på människor i publikens ansikten. Dessutom lägger han upp små textskyltar, klipper in publikreaktioner medan handlingen pågår på scen och lite annat smått och gott.
Nackdelen är att jag inte hänger med i handlingen. Det är nog en fördel att ge sig själv koll på historien innan man ser den här så att det finns en berättarstomme i skallen medan bilderna och musiken på ett hysteriskt sätt kastas runt varandra. Dessutom tycker jag berättelsen är ganska ointressant, jag vet inte vad den vill säga mig. Det är en saga med människor som hoppar runt och skrattar och alla ser ut att vara frodiga och skojiga.
Det här var säkert ett projekt som Ingmar själv älskade att göra och som han förmodligen hade längtat efter att göra. Men till skillnad från det stycke skit som Ett drömspel är, både originalet och även Bergmans filmatisering så tycker jag att den här är trevlig att ha på, lite i bakgrunden, kanske medan man lagar pasta åt sin älskade eller klappar en ninjakatt.

Läs historien bakom Trollflöjten här : http://sv.wikipedia.org/wiki/Trollfl%C3%B6jten_(film)

När vi ska gå och se den här filmen så får jag reda på att det här är ett av de få tillfällen som filmen
kommer att visas eftersom Bergman själv vägrade visa den. Han skämdes för den eftersom han
under inspelningen började prata med ett gäng flyktingar som berättade sina egna historier som var
långt mycket mer berörande än filmen han just skulle göra och där han skulle använda sig av flyktingarna
som skådespelare. Bergman försökte stoppa filmen men det var lönlöst. Ångest. Så efteråt försökte han
begränsa skalan genom att visa den så lite som möjligt.
Detta fick jag reda på medan vi gick i dagenefterstormen, försökte hålla våra ansikten på plats
och hitta till biografen samtidigt. Med bakfyllan i vänsterhanden och Cinematekets vårprogram i högra
somnade jag efter tre minuter och vaknade varje gång någon i filmen skrek och sen somnade jag om.
Jag sov så stor del av filmen att jag fortfarande inte vet om det var buskis eller ångest. Förlåt Ingmar.
Men jag ska läsa om filmen i boken jag fått från Göteborgs filmfestival och så ska jag googla och med
pusselbitarna i min hjärna göra mig en bild av den. Men om det är till någon tröst så verkar inte någon
annan som jag har pratat med eller läst om, tycka om filmen heller. De flesta verkar tycka att det
är en rätt kass thriller eller en meningslös historia. Så jag antar att jag hade rätt när jag somnade
i bakfyllan efter P3-guldfesten och du hade rätt när du skämdes för att du gjorde den. Fint va?

Åh. Fy fan vad nice. Det är den här delen av Ingmar jag verkligen går igång på.
Jag har inte många filmer kvar men jag har fattat vad jag gillar. Nice nice.
Max och Liv igen. Ett fantastiskt par på film. Bilderna från Fårö är magiskt vackra
och den här filmen är meditativ och har en väldigt lugn och vacker inledning.
Man vaggas in i en film som egentligen handlar om frustration och galenskap.
Men till skillnad från Vargtimmen är den inte hotfull utan harmonisk. Mogen.
Det finns en scen med en hängd hundvalp som är otroligt stark. Dessutom är jag
väldigt svag för formen på den här filmen. Spelfilmen bryts av med scener som filmats dokumentärt.
Skådespelarna tillfrågas vad de tycker om de rollfigurer de spelas. Mycket eget och kreativt.
Det finns också en drömsekvens, rollfiguren Anna som spelas av Liv Ullman, berättar om den.
Och i svartvit får vi se drömmens Anna springa omkring i ett krigslandskap efter att hon gått av en båt.
EXAKT samma båt som de går på i filmen Skammen. Så drömsekvensen tar vid där Skammen slutar.
Snyggt och skrytigt. Mycket bra. Den här vill jag verkligen rekommendera.
Ett ps är att jag börjar släppa min Erland Josephsson-noja. Jag har länge tyckte att var äcklig
och obehaglig eftersom hans ansiktsuttryck och röst inte följde hans humör plus att hans ögon
inte hade några pupiller. Men efter Scener ur ett äktenskap släppte det. Dessutom är Bibi Andersson
helt briljant här, hon har slutat puta med läpparna och prata som om hon vore fjorton.

En klassisk Jag-har-haft-en-puckelrygg-och-varit-till-havs-men-nu-är-jag-tillbaka-historia. Lite mystisk och lite drömmande. Birger Malmsten är ojämn som skådis, i Musik i mörker tycker jag jättemycket om honom men här är han lite klyschig. Det finns en scen där han berättar om hur han drömmer om att åka till länder med svarta människor och där han inte förstår språket. Hade den karaktären funnits idag hade han haft Gudrun Schöden-kofta och kommit på diktuppläsningar och suttit längst fram och nickat hakan rakt ner i sin afrikanska brosch.
Det var någon som kritiserade Bergman för att han alltid tvunget skulle ha med ett fnask i sina filmer trots att de utspelade sig i världens fnaskfattigaste land. Och jag är lite beredd att hålla med, att det blir lite av en effekt att ha med prostituerade. Kanske är de motsvarigheten till hans oansvariga manliga karaktärer, att det inte riktigt gick att ha kvinnor som levde ut och var fria, och om de var det så var de tvungna att vara horor. Jag vet inte. Det känns lite tråkigt och förlegat. Platt är ordet jag söker.
Filmen för övrigt är inte särskilt sevärd. Långtråkig och poänglös. Tror Bergman själv grät för att han i efterhand tyckte att den blev så jävla dålig. Då är vi överens Ingmar. Next!

Cirkusdirektörens dilemma om han ska fortsätta med sin cirkus och sin älskarinna eller gå tillbaka till sin fru eller sina barn går såklart att härleda till regissören Bergmans egna liv. Inga konstigheter, kanske behövde han göra den här filmen för sig själv. En mellanfilm, en stilövning och en anledning att ha med den bisarra danska skådespelaren som spelar clownen Frost vars ansiktsuttryck och mimspel inte är av denna värld. Det finns en scen där han går efter direktören och härmar honom som är vansinnigt rolig, även för att vara Bergman. Men för övrigt är filmen seg, trots att jag tycker hemskt mycket om Hasse Ekman, när helst han dyker upp, oavsett om det är som en psykolog med mansgris och hybristendenser eller en skådespelare med... mansgris och hybristendenser.

Det sägs i början av filmen att Fårö är en tillflyktsort för människor som anses "olämpliga" att vara någon annan stans. Det blir kul med tanke på att Bergman i många sammanhang ansågs vara just obekväm och en rätt jobbig och dryg typ. Det kanske inte märks efter hans död, då ALLA gick man ur huse för att visa hur mycket de älskade honom och hur stor förebild han var för dem. Trots det tror jag att han egentligen var ganska dryg, egoistisk och jobbig att ha att göra med i många avseenden. Just därför börjar jag också tro att han var en rätt stor kreatör.
Fårödokument har många klassiska dokumentärdrag och gör inga ansatser att tänka utanför ramen. Det finns vissa scener, bland annat där de styckar en gris, som får mig att hoppa till, men som förmodligen inte alls var lika kontroversiell för 27 år sen som den är idag, trots att den väckte uppmärksamhet även då.
De partier jag gillar i filmen är när jag får samma känsla av värme och mänsklighet som i kultdokumentären "Plötsligt i Vinslöv". Den här filmen är inte lika humoristisk och den försöker inte heller göra några löften om att vara det. Men vissa av porträtten och i vissa stunder så slår den an samma sträng av empati och ömhet som Vinslövsdokumentären. Speciellt med bilderna av poeten som har skrivit hundrats dikter, skitdåliga, men som ändå fortsätter skriva dem. Eller gubben som förklarar hur man ska lägga ett tak som inte läcker. Det är vackert och blandat med bilder från ett blåsigt Fårö. Och så klart. En hel del får.

Scener ur ett äktenskap finns i två olika versioner, en filmversion som är 2 timmar och 40 minuter
och en tv-serie som är i sex delar. När Tv-serien sändes sågs det sista avsnittet av 3,5 miljoner tittare.
Bergman själv fick byta telefonnummer eftersom människor ringde ner honom och bad om äktenskapliga råd.
Effekten den fick hemma hos mig, uppe på Masthugget var att jag och min flickvän var tvungna att söka igenom
hela sovrummet efter gömda mikrofoner och videkameror, eftersom vissa delar av dialogen var så träffsäker
och stämde så vansinnigt bra in på vårat förhållande att jag nästan blev rädd.
Både jag och flickvännen kräks över Erland Josephssons rollfigur, han är osympatisk, rädd, macho samtidigt
som han är en feg jävel. Medan vi sympatiserar med OCH irriterar oss på Liv Ullmans martyrkaraktär som växer
till en person som med glimten i ögat inte accepterar men lär sig leva med sig själv och andra.
Det här är så moget, mänskligt och smart skrivet. Jag kan inte minnas en film eller en scen som har fångat
det komplexa i en relation, fått med gråskalorna som man aldrig kan förklara för utomstående. Det som är lättande när eftertexterna rullar är att känslan av att det bara är man själv som har sådana samtal, neuroser och tvångstankar i sin relation försvinner, och man ser sig själv mer som ett sammanhang av mänskliga parkonstallationer. Skönt, hårt och verkligt. Det här är utan att tveka en klockren femma och en av mina topp fem Bergmanupplevelser.