Skrik om du brinner

Jag har bara fyra filmer kvar. Jag kommer alltså att klara det. Seminariet är på stadsbiblioteket på Lördag. 13.30.
Det är helt sjukt. Om två dagar har jag sett 49 filmer av Ingmar Bergman. Och jag lever. Och har inte ångest.
Hmmmm. Undra vad haken är. Kanske kommer det ligga latent och när jag fyller fyrtio, på min födelsedag, precis
när jag blåsit ut ljusen kommer en insikt som ett fallande segel över skallen och jag börjar se dämoner klättra på mina väggar och alla klockor tickar högt som fan. Men va fan. Det är ett tag kvar tills dess.

- vill du dö?
- nej inte precis dö, men kanske sova lite.

Precis som Vargtimmen, Persona, De två saliga och flera av Bergmans filmer som jag tycker om använder sig också Riten av samma grepp och stämning. Nyckelord är : Demoner, psykoser, ängslan och Gudstvivel.
Det är en otroligt intressant form, berättaren är en förhörsledare som ska förhöra tre personer som genomför ett cirkusnummer och de håller cirkusnumret lite hemligt fram tills slutet. Lite som skämtet om aristokraterna.
Dialogen är lite som koreograferad, lite som en mörk dans, eller en boll som passas mellan skådespelarna. Timingen är helt ofelbar. Den här hör till de mörka filmerna som jag tycker om. Sjukt att jag har fått ett grepp om vilka av hans filmer och vilken period det är som intresserar mig mest.

" Det är synd om människorna" - August Strindberg.
" Håll käften August och sluta lipa och Ingmar, skäms! " - Navid Modiri.

Jag sitter på biograf Draken och jag har inte sett så här mycket människor på en Bergmanfilm. Det är kanske
200 personer som sitter och väntar på en film som jag inte har en aning om vad den ska handla om. Det båda ju gott. Eller?
Börje Ahlstedt stammar intellektuellt genom vad som är två timmar av väldig varierande kvalité. Inledningen där han sitter på psyket med Erland Josephsson är riktigt nice, och jag gillar drömsekvenserna med den onde/kåte clownen. Och sen gillar jag Peter Stormares lite fumliga biografmaskinist som hostar blod, bara för att han är så bisarr. Ja, jag kanske gillar den här filmen, för att den inte kan bestämma sig. Den är en blandning av medelklassgnäll och total mysfaktor. De är insnöade ibland och då finns det en human och varm gemenskap och sen kan allt falla och bli cyniskt på bara några sekunder. Än en gång, att hålla sig på rätt sida av strecket, att bli galen eller inte. I vilket fall så är den här filmen alldeles för lång och okoncentrerad.

Oh. Max Von Sydow och Liv Ullman igen. På Fårö. Igen.
Det här gillar jag. En konstnär som väntar in sin galenskap, vargtimmen, där de flesta
dör och de flesta föds. Om man är vaken då riskerar man att bli galen. Det finns en scen
i den här filmen som är ett sådant maximalt klimax och jag kan tänka mig att David Lynch
och Stanley Kubrick satt och höll ett hårt grepp om varandras pungkulor och kom simultant:
Erland Josephssons rollfigur gråter och går bort mot en vägg, bort från Max Von Sydow, men han
slutar inte gå när han når väggen utan går upp på väggen, upp i taket och tittar ner mot Max
som om ingenting hade hänt. Dali, Kafka, min döda undulat Pelle vände sig samtidigt i sina gravar
och hurrade för den makalöst obehagliga stämning som ligger över den här filmen.
Nyckelorden är subtil surrealism, magi, nalkande galenskap, demoner och att försöka hålla sig
på rätt sida av strecket, att det är det allt handlar om. I like. Fotot är magnifikt, musiken kryper
under skinnet och sätter upp tältpinnar precis där dina hårstrån tittar ut. Det här gör mig rädd
och jag tycker om det.

Jag är trött. Knallar ner till biograf Draken på Järntorget vid 21.00 för att ta kvällens dos Bergman. Min syster är sjuk och min basist har hoppat av bandet. Jag har haft ett kaosdygn. Och vad händer? Två timmar överdriven teater med Stellan Skarsgård i den tajtaste dräkten i mannaminne i ett klyschigt och stereotypt och löjligt stycke som Moliere borde kvävt med en kudde. Och skiten är 2 timmar. Och på vers! WHAT THE FUCK!
är det en tillfällighet att jag inte hittar några bilder från filmen på nätet? att jag inte hittar några bilder på stellan i spandex där han ser ut som en villageversion av alexander? vad tyckte bergman själv om det här? ja ni ser ju på bilden, han ser ut som en man som precis sett två timmar av det sämsta han gjort i filmväg och säger exakt vad jag sa när jag kom ut i regnet igen: WHAT THE FUCK?

"Inifrån är ingenting galet"

Fy helvete vilken obehaglig och stark film. Harriet Andersson har tvångsföreställningar, och jag vet att det finns kvinnor i Bergmans filmer som har haft det tidigare, men den här sortens paranoia och hur den här filmen egentligen handlar om hennes man, spelad av Per Myberg, som är helt fantastisk, gör att det inte är samma sak som te.x. Såsom i en spegel, där Harriet har tvångsföreställningar, lång mening men ja ni vet.

Så här:
Två personer som älskar varandra. En lägenhet. En som börjar bli galen och en som inte vill att den andre ska känna sig galen, så han låtsas inte som någonting och börjar spela med. Hur ska han värja sig mot galenskapen själv?
Det är så bisarrt starkt skådespeleri av både Harriet och Per och enkelheten i sceneriet och det avskalade rummet gör att varje detaljer och rörelse blir så viktig.

"världen är en varg
och den har fått vittring på mig."

paranoia, arsenik, en lägenhet anpassad för att skydda sig mot "dom där", knivar, poliser, långa samtal om gud och om verklighet och ickeverklighet. Nyckelorden är perfekta. Jag är såld. De två saliga är en av de bästa Bergmanfilmerna. Jag måste få se om den.

Filmen utspelar sig i Berlin. Det är strax innan andra världskriget. Ett nalkande hot ligger som en skugga över hela filmen. Dustin Hoffman och Robert Redford var tillfrågade att spela huvudrollen men den gick istället till totalt osympatiske David Carradine. Liv är helt okej som vanligt men filmens första timme är sjukligt tråkig. Det börjar hända intressanta saker efter en timme och sen är de sista 90 minutrarna riktigt intressanta och temat börjar vecklas ut. Men sen tar filmen slut. Uppochnervändavärlden.
Det är ovant att se en Bergmanfilm som inte är på svenska, regin kommer bort lite i allt kaos och jag tycker mig sakna vissa detaljer. Det är första filmen jag tänkt att det INTE känns som Bergman. Det är en intressant film men absolut inte i topp. Den kunde gjorts så mycket bättre. Tänk Dustin Hoffman i huvudrollen. Gah. Det kunde blivit så bra. Ack.

Jarl Kulle springer omkring på ett mansion och spelar Casanova, Don Juan, Benny Hill
eller döp din egen kille. Det handlar om en stor musiker som bor med tusen kvinnor
och Kulle är där för att skriva hans biografi. En konstnär med många kvinnor. Hmmm.
JAG UNDRAR VEM DET KAN HANDLA OM. Hint hint, blink blink.
Det här är buskis på hög nivå, det är stora ögon och titta in i kameran med underförstådda
leenden eller "whoops"-minspel.
Massa kvinnor, klassisk musik. Shit. Det finns till och med en sen där Kulle blir jagad
med Benny-Hill-liknande musik över en gräsmatta. Jag tappar nästan hakan. Kom igen.

Liv Ullman, i adore you, men behöver jag se dig skrika i en dysfunktionell familjesituation en gång till den här veckan så kommer jag hem till dig och ställer mig så att jag har en vit vägg bakom mig och skriker, tvingar dig att filma det och sen titta på det om och om igen.
Höstsonaten är otroligt vacker, jag kanske är lite skadad eftersom jag sett fem filmer med Liv Ullman på raken och alla slutar med att hon skriker. Jag tycker inte mindre om henne för det men, ja ni fattar.
Det här är medelklassgnäll och psykoser och outklarade familjerelationer som spökar och alla förebrår alla för saker som hände för tio år sen. Den är skarptänkt och välskriven men här tänker jag VERKLIGEN på vad min bäste vän Markus brukar säga om Bergman. Han brukar titta med skarp blick, kisa med ögonlocken, peka med fingret och säga:
- Ingmar. Ingmar. INGMAR! Släpp det. Okej? Bara släpp det.

Det här är definitivt en film som bör ses. Värt att säga också är att Ingrid Bergman som spelar mamman här gör ett strålande jobb.

Ingrid Thulin levererar överteatralt och lite för mycket redan de 10 första minutrarna.
Det är en film som utspelar sig på en barnmorskeavdelning där några kvinnors öden skildras.
Lite förutsägbar och för "skriven".
Citatet : "jag har aldrig varit så nära livet, syster." Kommer som ett klyschspjut rakt i ögat.
Politiken flödar, det handlar om kvinnans valfrihet och självständighet kontra traditioner.
Självklart var kanske filmen uppseendeväckande på sin tid och det har jag för mig att
jag har läst att den var, på grund av sina förlossningsscener. Många män hade inte sett
en förlossning innan och visste kanske inte alls hur det gick till eller hur mycket smärta
det var inblandat.
Eva Dahlbäck är som vanligt underbar. Kvittrande och charmig. Ren kärlek.

Gunnar Björstrand är en slags Allan-i-dalen och berättar för publiken:
- Djävulen har fått en vagel i ögat och är irriterad. Det beror på att det finns
en oskuld på jorden. Vageln = oskulden. Han skickar sin bästa casanova, alltså
Don Juan De Marco för att popp the cherry så att säga. Sen följer historien.
Det känns som att Adam Sandler och hans buskisäckliga polare har gjort någon
slags variant av den här fast där Harvey Keitel spelar Satan och Ozzy Osbourne
dyker upp på slutet.
Bergmans variant är rätt underhållande, mycket tack vare Don Juans sidekick
och även Allan Edwall, som trots sin lilla roll, som vanligt skänker mycket glädje.
Kul att Stig Järrell alltid får spela en läskig Djävel. Hehe.
Jag har för övrigt börjat uppskatta Jarl Kulle, han passar utmärkt som en Don Juan.

"En förälskelses temperatur kan bara mätas
i den ensamhet som föregår den."

Jag vet inte från vilken film och jag bryr mig inte.
Det står i mitt Projekt Bergman-block och det
är bland det vackraste som den gamle regissören
har skitit ur sig.

Rest in peace Ingmar.

Första timmen är så stark. Jag sitter som klistrad. Liv Ullman i sitt esse. Erland Josephsson
dyker upp och är lika obehaglig som vanligt med sin äckliga röst och sin frasering som kryper
under skinnet på mig. Gunnar Björstrand har blivit så gammal att han knappt kan prata och jag
skälver så fort han rör på sig. Mitt i allt dyker Gösta Ekman upp som riktigt solbränd Mallorca-bög.
Allt är välskrivet och nervigt.
Sen kommer mardrömsscenerna och jag vet inte hur jag ska hantera det. 90 minuter sådan jävla
tung ångest att Killinggänget inte ens skulle kunna förvalta det och göra det på ett roligt sätt.
Liv Ullman mot en vit vägg, skrikandes, skrikandes och sedan i en mardröm i de för Bergman typiska
röda kläderna, igen skrikandes eller helt tyst. Helt tyst och sen skrikandes igen. Jag sitter verkligen
och skruvar på mig i 90 minuter och jag vet inte om det är bra eller dåligt, det är kanske inte relevant,
Ernst Billgren sa det i flera intervjuer när jag gjorde research om honom; "åsikter är inte relevant."
Oavsett vad jag tycker eller tror mig tycka så blev jag berörd. Jag gick hem och tittade på 5 avsnitt
av Family Guy för att försöka neutralisera. Det funkade lite.

Efter Repetitionen är snygg, enkel och otroligt välspelad. Lena Olin och Erland Josephsson.
Sen kommer Ingrid Thulin in, gammal och jag börjar nästan tjuta. Det blir så konstigt efter att
ha sett så många filmer med Ingrid som ung och så plötsligt kommer en desperat och psykotisk
gammal kvinna in och börjar klänga. Jag blev nästan äcklad.

Det här är storslaget, stora gester, teatralt och intellektuellt. Om skådespelare och skådespel,
både på scen och i livet. Är det en pjäs om livet eller levs det ett liv efter teaterns regler?
Någon säger : "Det låter som en replik ur en dålig pjäs"

Ibland undrar jag om det är en pjäs, om det sitter en publik, som nästan börjar skratta, eller applådera
men att det ljudet klippts bort eller hålls bort av publiken själva, som ett oförlöst gapskratt.
Här är skådespelaren först psykopat och regissören kontrollerande men sen byts statusen
och det är så jävla snyggt gjort. Här är det en scen, alltså ett scengolv, ett rum och bara
dialog. Minimalistiskt men ändå så fantastiskt bra. Och namnet Vogler återkommer. Aha!

Första Bergmanfilmen jag såg var Persona. Bibi Andersson är med och hon är
med i ytterligare 8 Bergmanfilmer. I Smultronstället och Persona är hon fantastisk.
Och över lag har hon en hög lägstanivå. Jag tycker mycket om Bibis sätt att spela,
putandet med läpparna, ögonspelet och lömskheten i ett till synes oskuldfullt sätt.

Igår jobbade jag på Guldbaggegalan. Jag brukar sällan bli starstrucked, gör mitt jobb
och ställer frågorna. Men när jag satt bakom scen och intervjuade vinnarna och Bibi
kom in och satte sig i soffan bredvid mig på ett drygt och högfärdigt sätt som skådespelare
inte längre har, ett franskt, sofistikerat snyggnonchalant sätt så fick jag gåshud. Jag blev inte
ett dugg förnärmad. Magiskt.

Här är det lite samma känsla som Sjunde inseglet och Jungfrukällan och det är inte bara för att Von Sydow är med. Den börjar segt. Mörka trummor. Döden. Tro. Mörker. Men den tar sig.

"Man ser vad man ser och man vet vad man vet. Men det lönar sig inte att prata om det."

Skum film som har sina poänger. Den är obehaglig och det är svårt att förutse vad som kommer näst. Jag tycker att man ska se den här tillsammans med Sjunge inseglet och Jungfrukällan. Lite som en trilogi som är åt det klassiskt teatrala hållet med narrar, cirkusar och jonglörer. Ungmör, gentlemän och svarta hästar. Trollkonster och häxdom. Ingrid Thulin är sexig och vass som alltid och Max är nästan bättre här när han inte pratar så mycket. Jag stör mig lite på att han alltid är så rättfärdig och "duktig" i sina roller. Här är han lite mer bekymrad och olycklig på ett poetiskt och konstnärligt plan. Micket micket berå, som pappa Modiri hade sagt.

Buskisdialog i skolmiljö. Första tanken är att det är att en av de första scenerna
i klassrummet, med regnet smattrande mot rutan och den rappa dialogen mellan
fascistläraren Caligula och de ängsliga eleverna är en klassiker av en anledning.
Det är inte bara otroligt snyggt foto, bra dialog och en nerv utan nästintill
riktigt jobbigt. Stig Järrell är skitbra som en Djävul till lärare och vi återkommer till
Stig som Satan lite senare i projektet. Hehe.
Hade Guillous Ondskan haft lite Hets-nerv i sig hade den kanske inte varit så
sugigt dålig som film, när boken faktist var riktigt bra.

Jag fastnar för en del sköna uttryck som killarna slänger sig med. Eller vad sägs som:
" Äh, var är killen" att säga till någon som hetsar upp sig lite eller "krubba" och "slacka"
redan back in the black & white.

Caligula säger " jag har varit sjuk, mycket sjuk." vilket är bland det roligaste
i hela filmen. Trots att jag spolade tillbaka och skrattade vid just det uttrycket
så var han ganska obehaglig, inte jätteläskig, men helt okej för en snubbe
som försöker vara scary lary samtidigt som han egentligen bara har problem
med att han inte får tjejen han vill ha.

Bergman själv gillade inte den här men jag tycker den var helt okej. Värt att nämna
är att Bergman inte regisserade utan var regiassisten och skrev manus. Han regisserade
dock hela slutscenen som sedan lades till filmen efteråt. Det här är definitivt en av de filmerna
man bör se.

Jag har börjat hitta små detaljer i filmerna som jag inte vet om det ska vara fokus på. Det kanske är en skada man får efter så mycket tittande.

1. Det finns en del namn som har börjat återkomma. Egerman. Vogler. Karin. Henrik och även en hel del bibliska namn som Thomas och Isak. Jag kollar runt på nätet och hittar förklaringar.
Vogler = fåglar och Bergman var tydligen väldigt rädd för fåglar och därför har Vogler-karaktärerna ofta fått spela hotfulla.
Karin är namnet på Bergmans pappa. Och Henrik sägs vara baserat på Bergmans pappa, men som egentligen hette Erik. Förvirrande?
Sen finns det också Vergerus som ofta är en auktoritär karaktär med mycket pondus och tyngd.

Vill du se en lista på de Bergmanska namnen så finns det en liten guide : http://www.ingmarbergman.se/page.asp?guid=23146E5C-E7E7-4951-83AE-F775E6BCA5FD
Mycket nördigt och mycket intressant. Hehe.

Marit på Göteborgs filmfestival har börjat leta efter Laterna Magican i alla Bergmans filmer. Det är hennes nördiga detalj. Vi har alla våra ok. Nu ska jag kolla vidare på filmerna. Mitt privatliv börjar ta skada av det här. Jag måste göra lite damage control och försöka bli klar snart. Bara två veckor kvar till seminariet.

Jag tänker på Children of men under ganska stora delar av den Skammen.
Direkt efter att jag sett den sitter jag och antecknar frenetiskt.
Max Von Sydow och Liv Ullman är båda helt magiska i den här duon kompletteras
av en precis lika skarp Gunnar Björnstrand.
Filmen är brutal, våldsam och obehaglig. Referenser kan göras till Orwell, Kafka
och även framåt till Roy Andersson. Men de långa scenerna, våldsamheten
och temat påminner som sagt mest om en av förra årets bästa filmer, Children of men.
Förutom krigstemat i filmen finns det en diskussion kring feghet och i mina ögon
också mod. Kanske det handlar om någon slags manlighet eller snarare
någon slags mänsklighet, att mod inte handlar om hur våldsam du är eller
hur macho utan snarare hur stabil din ryggrad är.
Det här är utan tvekan av de fem bästa Bergmanfilmerna jag har sett.
Starkt och otroligt snyggt. Fantastiskt skådespel och otroligt tänkvärd.
Slutscenen fick mig nästan att må illa, båda i magen och i huvudet.

Innan jag nördar loss på Stig och Lena Olin så vill jag bara säga att jag har spräckt gränsen nu.
Jag har sett över 38 filmer vilket var den tröskel som den amerikanska filmkritikern och journalisten
Joe Queenan inte lyckades med. Han fick diagnosen depression efter 38 Bergmanfilmer. Jag mår toppklass.



Stig Olin. Stor skådespelare som gjorde en hel del filmer med Bergman. Bland annat Kris,
Bergmans regidebut, där spelar han Jack som är en av mina favoritrollfigurer. En olycklig konstnär
utan någon som helst självdistans och ger en bild (tror åtminstone jag) av hur Bergman själv
såg sig själv som ung. Skitsött. Naivt och gulligt och givet.
Han är också pappa till. Lena Olin. Detta blev jag varse om när jag såg Efter repetitionen (mer om den
snart på bloggen) där Lena spelar mot Erland Josephsson. Hon många lika drag och gjorde
ett sommarprat som handlar till stor del om pappan. Här är Lena:



Ser ni likheterna?

"Vi har ett litet fruntimmer i orkestern. Det är mot naturen men hon är jävligt duktig."
Två musiker i en orkester blir "kära" i varandra och det handlar om valfrihet, lycka och barn.
Den manliga huvudrollen spelas av Stig Olin som jag kommit att gilla efter att karaktären Jack från "Kris"
fastnade på i huvudet. Han är Lena Olins pappa och har gjort en hel del förutom att spela i Bergmans filmer.
Citatet i den ovanstående bilden är det som fastnade mest från filmen. Den ständiga melankolin hos hans
rollfigurer, Ingmars alltså, och det märks tydligare i hans gamla filmer. Poetisk olycka, sturm und drang.
Det är lite sött och igenkännbart. Det är som att sitta och gråta till Broder Daniel eller va fan Peter Birro, till
Morrissey funkar också.

Kvinnodröm



börjar med en tickande klocka.
handlar om en modell och en modefotograf.
modefotografen spelas av eva dahlbeck som jag inte var så imponerad
av i början men hon har vuxit. här spelar hon för ovanlighetens skull en sårbar och inte en kaxig och dominant kvinna. förutom när hon beter sig mot andra kvinnor.
kul som fan att se göteborg, stora delar av filmen utspelar sig där. vissa namn som sönderby och lebelius återkommer från andra bergmanfilmer. är det samma rollfigurer?

+++

En lektion i kärlek:



hysteriskt. men av och till väldigt träffsäkert angående förhållanden.
vissa teser håller faktist än, trots det gammaldagsa språk som används i filmen. det handlar om att en kvinna inte är en hustru utan en kvinna.
det är en blandning av buskis och klarsynthet. välskriven, lite FÖR välskriven dialog, lite väl rappt.
man kan inte leka i ett land som är vinter 11 månader om året som gunnar björstrand antyder i tågkupén. det är generande att dansa samba, målade med smink och uppklädd med slips.
ibland är filmen cynisk och ibland är den hoppfull. den pendlar emellan.
det känns som att det är precis det filmen vill tala om för mig. att den är lynnig, kärleken alltså. och att försöka hitta den perfekta balansen är omöjligt eftersom det hela tiden är så oförutsägbart.

+++

Sommarlek



poetisk. stillsam. vemodig. balett. klassisk musik. en dagbok
återlämnas till sin rättmätige ägare. minnen väcks till liv.
marie är en ung kaxig tjej som alla har ögon för. hon gör lite som hon vill.
farbror erland uppvaktar henne. hennes unga pojkvän har en hund som heter gruffman.
det är fint hur bergman lyckas pendla mellan ett mörkt och poetiskt vemod med klassiska stråkar i bakgrunden till somriga skärgårdsmiljöer med snärtig dialog med ungdomlig ton.
jag tycker om den här. vemodet. en känsla av tomhet och olycka. hon som spelar huvudrollen är två personer i filmen. den unga marie som är naiv och tror på en framtid och den gamla marie som ser tillbaka och inte har någon tro kvar. hon är hela tiden nära till gråten.


+++

Kvinnors väntan



en grupp kvinnor sitter vid ett bord och väntar på sina äkta makar, som är ett gäng bröder i en lyckad företagsfamilj. medan de väntar på männen berättar de historier om sina liv, sin vinkel av relationerna med männen. en skjukt snygg ramberättelse och pricksäkra relationshistorier. män med hybris och total noll koll och uppoffrande kvinnor.
"få barn. du vet den där lilla opassligheten som kommer över kvinnor ibland."

Efter att ha kommit hem från ett 30-gradigt Indien är det första jag gör att sätta mig
och titta på hela Fanny & Alexander. Efter all hype över den här filmen och alla som säger att
den är helt magisk och fantastisk blir jag smått besviken måste jag erkänna.
Filmen är otroligt snygg och jag förstår priserna för rekvisita, kostym och smink men sen då?
Den är ungefär en och en halv timme för lång. Jag tycker väldigt mycket om Alexanders spel
i huvudrollen och överlag är skådespelet riktigt bra på sina håll. Men det här är långt ifrån
Bergmans bästa film. Det kanske är hans mest publika film, den har i tonen någonting folkligt
och lättillgängligt men jag saknar tyngden. Den vill säga för mycket på en gång och istället
för att bli stadig och fokuserad blir den bara svullen. Sorry Ingmar. Snyggt men du har gjort bättre.
Så här står det i mina anteckningar efter 3 timmar:
"Bajshink, julafton, dödsångest - tycker du det vore otrevligt om jag gråter en liten stund? -
kaos fylla,bageri, otrohet, mustascher och svett."

Shit vad de röker mycket i hans filmer. Jag orkar inte mer just nu. Men okej.
Here we go. Tröst. Jag menar TÖRST. Ännu en av hans äldre filmer som jag finner relativt meningslös.
"Hellre ett helvete ihop än frihet ensam." Komplexa relationer. Blandat med buskis
och slå sig i huvudet och i rumpanhumor. Bara sättet de pratar på är ju humor.
Det blir en konstig stämning. Ångest möter Åsa-Nisse. Hysteriska kvinnor. Män som trycker
ner sina känslor. Hade Freud varit här hade han självimploderat.

Hasse Ekman. Gösta Ekmans pappa spelar psykolog i den här filmen. Tror att Gösta
själv var med som regiassistent. Också en film om hysteriska kvinnor. Abort igen faktist,
galet nog. Det handlar om den unga kvinnans val att göra som hon vill, ligga med vem
hon vill och inte behöva bli kallad slampa för det. Ett tema som då måste ha uppfattats
som kontroversiellt. Go Ingmar. Eller?
Fotot är drömskt och surrealistiskt, av och till är det riktigt jävla snyggt.
Filmen handlar till viss del också om en filminspelning och om en regissör. Måhända
är det Ingmar själv. Jag funderar ofta på om han skriver sin sig själv och vilka rollfigurer
det är som bär upp hans gudstvivel och dämoner mest.

Hysteriska kvinnor igen. Check. Abort. Check. Oönskade barn. Check.
Det måste man ge den gamle Ingmar att det var modigt att i såna tidevarv
ta sig an sådana ämnen. Det måste uppfattats som kontroversiellt.
Det jag tänker på i de tidiga filmerna är också klassperspektivet, det är inte
lika småborgerligt här som det kommer att bli senare i hans filmer. Det är mer
smuts, arbetarklass och punk på vissa sätt. På ett jazzigt sätt. Han kanske slummade
lite som ung för att landa i småborgerligheten när han blev lite äldre. Som de alla gör.
Hehe.

Bergmans tidiga filmer är rätt tråkiga och handlar om unga naiva relationer och mycket om
abort och oönskade barn. Men Musik i mörker har en ton som jag verkligen gillar. Den börjar
med att slå an ett bittert tema, kalla det olycka, kalla det ödets ironi, men sen fortsätter den
att i ett hastigt tempo pendla mellan hopp och bitterhet. Jag tycker hemskt mycket om musiken
i filmen och även skådespelarna. Den här skiljer sig från de tidigare filmerna, den har en enkelhet
och en tydlighet som är otroligt sympatisk.

E klagade lite över Ingmar idag:
- Måste du se alla femtio filmer Navid?!

Jag tror jag måste det. Känns som att försöka sluta springa i en nedförsbacke.
Jag måste rida ut manin och komma ut hela på andra sidan. 38 var det magiska talet
innan Joe Queenan skrev in sig på psyket.
Skämt åsido så har jag börjat uppskatta att starta dagen med kaffe, Bergman och armhävningar.

Ännu en färgfilm Ingmar. Men den här domineras verkligen av färgen röd. Inför filmen
på dvdutgåvan så finns en introduktion med regissören själv där han berättar om varför
just röd är en intressant färg och just känsligheten mot den färgen av den tidens film.
Fotot är makalöst och stämningen i huset har en smak av död och tystnad.
Det ser lite ut som sceneriet i Fanny och Alexander fast lite mer avskalat. Det är många
som tycker att det här är en av Bergmans bästa filmer men jag håller inte med.
Än så länge så håller jag Persona, Smultronstället, Tystnaden och Nattvardsgästerna högst.

+++

Jag funderar på vilken film man får se flest av Bergmans kvinnor på en och samma gång.
Det måste vara denna, Harriet är med, Liv är med, hade han någonting på gång med Ingrid?

+++

Han är en regissörernas regissör främst av allt. Jag tror att om jag hade varit filmskapare
så hade jag blivit än mer inspirerad av hans filmer, han tar nya grepp, vågar leka.
Men för att kids idag ska ha en puls som är lugn nog för att sätta sig ner och ta in en Bergmanrulle
så krävs det nog en hel del. Han har inte språket, bildspråket och tonen nog för att skära sig igenom
bruset. Hans filmer är mer som böcker. Jag har en tes om det. Återkommer med mer.

Lättsam och spexig film. Lite relationsdrama med buskistendenser. Bergmans första film
men jag tror mig ha hört rykten om att han själv hatade den. Jag förstår det.
Den är inte särskilt nice.
Det enda jag reagerar på är att det är en kvinna som ungefär en timme in i filmen säger:
"Ja jag vet precis, själv har jag haft återkommande mardrömmar om en nigger
som biter av mig tårna."
Jag var tvungen att spola tillbaka flera gånger för att kolla om jag hade hört rätt.

Hysteriskt kvinnoporträtt. Psykisk sjuka i skärgårdsmiljö. Dysfunktionell familj.
Det som är intressant och tragiskt på en gång med Bergman är hans sätt att framställa
kvinnor som komplexa och hysteriska och män som känslohandikappade barn.
I den här filmen är det mycket spöken. Harriet Andersson är riktigt bra och jag gillar
också Gunnar Björstrand vid det här laget.
Det är konstigt med skådespelarna, flera av dem är med i en massa Bergmanfilmer
så man pusslar ihop en bild i huvudet av dem, skapar nästan ett slags relation,
ett band till dem.
Såg en kortfilm med Harriet Andersson, från två tre år sedan, hon var gammal.
Jag blev helt mjuk inombords, ömmade för henne. Konstigt.

Nattvardsgästerna är den andra delen i Tro-trilogin. Det sägs att det är en av Bergmans favoriter.
Jag förstår varför. Den här filmen är komplett. Jag sitter och antecknar repliker:
"Kineserna fostras till hat"
"Jonas tänker jämt, han har blivit villrådig."

En präst som tappat tron på Gud samtidigt som han måste finnas där för sin församling.
Det är en så jävla bra story och skådespeleriet är på topp. Fokus, mognad och tyngd.
Tickande klockor, tvivel inför Gud och vacker musik. Det här är bra Ingmar. Riktigt vackert.

När jag berättade för Projekt Bergman för Jonas som pluggar film
så skrattade han så att molnen skingrades. Han berättade att både Roy Andersson
och Stefan Jarl som unga hade skällt ut Bergman och anklagat honom och Sverige
för att hylla någonting som egentligen bara var fejk och kass. Kul, med tanke på
att Roy Andersson skällde ut mig för att jag inte hade sett en enda Bergmanrulle.
Min vän Johan har gjort en Ingmar T-shirt till mig som är skitsnygg. Det är gubben själv
som sitter och tittar ner från ett moln.

Sommarnattens leende var inget vidare. "Tokigt med relationer va?"
Män mot kvinnor, såpa, buskis. Nä, den här sidan av Bergman slipper
jag helst. Publikfrieri, fast för femtio år sen. Vad ska jag med det till?
Läste idag också att Johan Kling, tror jag det var, skulle göra en film som
påminde om Sommarnattens leende. Snälla Johan, gör inte det.

Första Bergmanfilmen jag ser som är i färg. Det känns skitkonstigt.
Eller så är det faktumet att Julia Dufvenius skådespel är överdrivet och konstlat.
Det finns stycken i filmen där Erland Josephsson och Börje Alstedt spelar mot varandra, far och son, som är så jävla pricksäkra och läskiga, speciellt Erland, okej Börje också, desperation och nyckfullhet, nästan rent hat. Då är jag med, då förstår jag varför Bergman gjorde den här filmen, men annars så är den inte alls i klass med vad jag har sett på senaste. Musiken är ett plus, okej det kan jag ge Ingmar, men vad är dealen med att Liv tittar in i kameran och pratar, vad är dealen med överspelet och övertydligheten.
Min favoritscen är när Erland Josephssons rollfigur vaknar mitt i natten och har ångest, gråter och skrattar samtidigt och står halvnaken i dörröppningen. Sårbart. Fint.
Men annars. Äh. Ingmar. Kom igen.

Max Von Sydow dyker upp för första gången, för mig alltså, i den här filmen. En mörk historia som handlar om det stora tvivlet inför Gud, det känns tydligt som att Ingmar själv hade stora bekymmer med de stora frågorna.
Filmen frågar sig hur det kan finnas en Gud när det samtidigt finns så grova orättvisor och så mycket lidande.
Ödets ironi, oskulden och renhet, godhet och ondska. Desperation. En nästan biblisk historia vecklas upp
och jag kommer på mig själv med att tycka väldigt mycket om den. Speciellt tack vare Gunnel Lindblom
och Von Sydow. Det finns en scen när han späker sig med björkris i en bastu, för att rena sig innan han
ger sig i kast med filmens mest brutala hämndaktion.

Kunde inte hålla mig från att googla efter att jag hade sett Persona. Läste om Ingmar när han skrev manuset, han låg på sjukhus och för att "öva handen" skrev han första utkastet till filmen. Haha. Jävla skryt.
När han sen fick Erasmus-priset kunde han inte närvara vid prisutdelningen skrev han ett tacktal som också blev ett slags förord till manuset av Persona, när detta sen gavs ut. Skriften gick under namnet "Ormskinnet" och handlar mycket om Bergmans syn på konstnärskap och även utanförskap och sammanhang.
Jag gillar tonen i Ormskinnet och sättet han kaxar sig på. Självdistans. Kanske lite punk.
Jag ska inte falla för honom efter bara en film men Persona sitter kvar i hjärnbarken.

Spontan reaktion: Fy fan vad jävla bra det här är!

Tystnaden är den tredje filmen i Bergmans trilogi om Tro. Det är en mörk historia som då och då lättas upp med skruvade och surrealistiska skratt. Som te.x. det rum på hotellet, där stor del av filmen utspelar sig på, som bebos av ett gäng spanska cirkusdvärgar. Scenen med pojken i dvärgrummet är obetalbar. Men stopp. Det finns så mycket som är bra i den här filmen.
Ingrid Thulin och Gunnel Lindblom spelar så fantastiskt jävla bra. Samspelet dem emellan är så intensivt och än en gång, jag slår vad om att Lynch tagit grovt mycket inspiration från Bergman till sin duo i Mullholland Drive.
Även musiken och foto är på topp i Tystanden. Dessutom finns det en scen i slutet när det rullar in tanks i staden som känns mycket Roy Andersson, det är nästan som en liten mörk saga. Febrigt. Hackigt.
Jag tror att det är pojken från Tystanden som också är med i kollaget i början av Persona. Kanske långsökt koppling men jag tror det är han. Nu längtar jag verkligen efter de andra två filmerna i Tro-trilogin. Hoppas de är lika bra.

"Det är allt lite vår va?"
"Ja för fan!!"

Det var bland annat Sommaren med Monika som startade ryktet om att Sverige var ett sexuellt frigjort land. Filmen i sig är rätt söt, ett ungt par lämnar vardagen och bara går punk. Skiter i vad som borde göras och alla konventioner, det innebär att de tar en båt och sticker till ut i skärgården och lever på kärlek och bär.
Jag gillar filmen till en början men sen blir den moralisk och obehaglig. Svansen, slutet, sensmoralen är så jävla förlegad att jag börjar skratta.
Harriet Andersson är skitbra som Monika, kaxig och helt hysterisk. Kan känna att det är lite av en onyanserad bild av den frigjorda kvinnan, men samtidigt får man ta tidsaspekten i beaktning.
Mysig och söt film. Men ingen höjdare. Nu kör vi vidare Ingmar. Vi har en del filmer kvar.

Tänker på att både Sjöström och Bergman är döda.
Jag har ingen dödsångest. Har aldrig haft. Förstår känslan
men kan inte tänka mig att själv ha det.
När jag flög hem från Marseilles började hjärtat slå skitfort
när turbulensen gjorde att planet föll flera hundra meter. Men
inte ens det gjorde att jag fick dödsångest.
E googlade lite när hon såg att jag tittade på Smultronstället
och hittade en artikel som handlade om att Liv Ullman strax
innan Bergmans död hade fått en underlig känsla i kroppen.
Så hon åkte till Fårö bara en natt innan gubben dog.

Det är mörkt ute just nu. Och vitt samtidigt. Det är vackert.
Jag måste dricka vatten och vila lite.
Jag kan inte hålla på att skriva i den här takten och hålla på och
googla. Då kommer jag inte hinna med projektet, men det är svårt
eftersom det är mycket intressant kring hans person som är intressant.

Roadtripfilm. Victor Sjöström och Ingrid Thulin åker ner i en bil tillsammans, paralellt
med att Sjöströms rollfigur på ett snyggt sätt åker igenom sitt liv, minnena och känslan
av skuld över att inte ha gjort rätt för sig.
Jag älskar Ingrid Thulin i den här filmen. Hon är helt magisk. Hennes och Sjöströms
relation är till en början vass men börjar sen luckras upp. Här kommer jag också
i tydlig kontakt med Bergmans tickande klockor, dödsångesten som han är så känd för.
Den här tycker jag om. Det är inte lika vasst och psykologiskt som Persona men har en
annan betydligt varmare och mjukare ton. Mer allmänmänsklig.
Bibi är med igen, i två roller faktist. Jag gillar killarna som slåss om hennes gunst.
Den ena ska bli präst och den andra vetenskapsman, de slåss om Gud, det är skitkul.
Jag gissar mig till att det är två röster som fanns i Bergmans egna huvud.
Han hade humor gubben.
Jag tror detta var Victor Sjöströms sista film, vilket bär ironin till en helt ny nivå.

Jag har ingen egen bild av Ingmar Bergman. Allt jag kan om honom har jag lärt mig genom andra människor. Jag kan vissa nyckelord: Fårö, kvinnor, regissörernas regissör och basker. Det här är saker jag fått höra och inte som jag vet. När jag var liten såg jag scener ur Fanny och Alexander och jag har sett Robert Gustavssons parodi på Döden från Sjunde.

När andra sjåsar upp någonting så grovt, blir fanatiska och hissar en enskild person så mycket så blir jag skeptisk per automatik. Så var det i fallet Bergman. Det är därför jag med spänning öppnar fodralet till den första Bergmanfilmen som jag ska få se i sin helhet.

++++++

Persona



Oj. Det är svårt att uttala sig utan ett sammanhang av fler Bergmanfilmer men jag tror mig nästan veta att det här är ett av hans starkaste kort. En koncentrerad och otroligt psykologiskt invecklad historia. Jag får David Lynch-vibbar eller snarare så här: jag tror mig känna att Lynch har blivit inspirerad av kvinnorelationen i den här filmen när han gjorde Mullholland Drive. Detta är mörkt, poetiskt och riktigt obehaligt i vissa partier som i början och slut där han har använt sig av en mardrömslik kollageteknik.

Filmen kretsar kring två rollfigurer, en av dem pratar hela tiden och den andre är tyst. Ett grepp som fungerar riktigt bra i sammanhanget. Jag blir smått förälskad i både Bibi Andersson och Liv Ullman, de är vackra och sexiga på ett djupt obehagligt sätt och jag förstår att Ingmar själv föll för dem båda vad det verkar som. Scenen när de slingrar sig kring varandra, måste varit en fröjd för honom att filma.

Det här började bra.

Idag börjar mitt Bergmanprojekt, att fram till i slutet på januari ha sett samtliga femtio filmer regisserade av Ingmar Bergman. Jag kommer skriva om det kontinuerligt i bloggen, filmerna, tankarna kring hypen runt Ingmar. Dessutom är det Göteborgs filmfestival. Och jag har en hel del tips och tankar från Indien som kommer poppa upp här på bloggem, böcker, skivor, platser att besöka och djur att googla namnet på. Mitt huvud är fortfarande efter Indien-tid. Jag har skrivit en Att-göra-lista för dagen. Mitt hår luktar fortfarande Masala.