Hur du mördar en porrstjärna
Chuck Palahniuk är min husgud. Han har bland annat skrivit Fight Club, Invisible Monsters och Choke. Jag har mycket av min aktuella skrivlust att tacka honom för. En av den amerikanska fiktionens vassaste pennor. Jag vill åka till Portland. Inte bara för Chuck utan för att Matt Groening är därifrån också. Men tillbaka till Chuck. Nya boken. Tack Emma Grey Munthe för att du tipsade om den på din blogg. Jag läste ut boken på ett dygn.
Snuff handlar om en porrstjärna med dalande karriär. Hon vill göra någonting för att få till en comeback. Idén att ha sex med 600 snubbar på film blir till verklighet när hon träffar Sheila som tar sig an uppgiften att bli hennes assistent och partner in crime. Vi får följa berättelsen genom penetrerare nummer 72, 137 och 600.
Efter ett tag inser du att plotten inte är allt. Efter ett tag inser du att det är en noir-deckare. Efter ett tag kommer de små juvelerna. Anekdoterna om porrstjärnor som tagit livet av sig, om skådespelare i Hollywood som tog isbad för att hålla brösten styva och berättelser och sköna fakta om vad vissa kändisar tog med sig i kistan efter jordelivet. Frank Sinatra, ett paket cigg.
Läs Snuff. Nu.
Gå sen vidare och läs hans andra böcker. Fight Club. Choke. Diary. Lullaby. Haunted. Invisible Monsters. Rant. Och fler. Dessutom kan man på nätet gå med i ett skrivarcommunity på hans hemsida där du får skrivuppgifter och även en litteraturlista på böcker som Chuck rekommenderar. Bland annat Amy Hempel som är en fantastisk författare också.
Ps. En annan sak som gör mig glad angående Chuck är hur hans utseende förändras konstant. Kolla på bilderna bara.Ds
Tappa det inte
Ikväll spelar världens bästa Kungers på Röda Sten vid ungefär 22.00. Ett av Sveriges röjigaste liveband. Det kommer bli helt vansinnigt kul att se dem. Förra gången på Henriksberg öste jag som om det var 1999.
Har du en stund över under dagen så spelar Navid Modiri & Gudarna på Sjuhäradsfestivalen i Ulricehamn. Direkt efter vår spelning har Bengt Alsterlind Hajk Workshop på festivalen.
Nu ska vi iväg och ta pressfoton med bandet för skiva numero 3. Jag har baseballträn och 80-talsglasögon till sju killar. Det kommer bli vansinnigt kul.
http://www.myspace.com/kungers
Vem är störst och starkast i skogen?
Som små skolflickor
Ön ligger utanför Roslagen. Tjugo minuter med en liten motorbåt från Tomta. Har du ingen koll på Norrtäljetrakten så kan du tänka dig ungefär tjugo minuter med båt från Grisslehamn. Det är i de här områdena som John Ajvide Lindqvist suttit och skrivit sina mörka romaner. Vampyrer och vattenmonster. Månsken och försvunna barn.
Konceptet är enkelt. Vi har gjort så sex somrar nu. Det är det närmsta en tradition jag har. Sex grabbar. Ungefär varsinn back med öl. Sill, korv, potatis, bröd, pålägg, vatten, sällskapsspel, några cd-skivor. Umgänge av alla dess slag, bad och bastu. Deep talk. Säga att man älskar varandra. En kväll och en utgång på marinan i Grisslehamn. En efterfest. Ingredienserna är enkla. Vi uppfinner oss själva om och om igen. Det är inte så svårt. Man stänger av mobilen och är på ön.
Första dagen
Det tar sju timmar att köra upp. Jag får inte köra. Jag vet inte varför.
Det finns sovplatser i stugan och två i chillrummet utanför bastun. Vi sover i par. Jag sover bredvid T, han är förkyld och mumlar i sömnen. Första kvällen går åt att dricka öl och inviga ett nytt sällskapspel. Jag hamnar i samma lag som M som är hallänning. Ett av momenten går ut på att han ska säga ord baklägnes och jag ska gissa vad det är för ord. Han säger RRRRRRET MOM RRRRRRREET på halländska. Jag har två korn kvar i timglaset innan jag hör vad han försöker få ur sig.
De som har flickvänner får sätta på sina mobiler och skicka sms innan läggdags. De som är singlar muttrar bittert. Vi äter kvällsmackor vid 2-snåret trots att vi lovat att hushålla med maten. G myntar uttrycket glädjekorv. Det är alltså prickikorv man blir glad av.
Andra dagen
Vi vaknar vid tolv. Frukosten blir ägg och mackor och musli. T är arg för att han inte får juice. G försvarar det och säger gladeligen att det åtminstone är bananpremiär på ön. Vi andra håller inte med. Det blir bråk.
Vi spelar Risk och jag vinner. De andra blir skitsura. Vi badar och bastar. Vi äter sill-lunch och dricker nubbe. Fyllan drar oss ner i ett hål. Kvällen blir galen. M blir arg på J för att han lovade gör mackor åt honom men inte gjorde det. Sen blir M sur på G för att han skojade om glädjekorv. Vi andra tre sitter vi det halvfärdiga spelbordet och försöker slå ihjäl flugorna. T skryter om att han har fått flest myggbett. Ingen säger emot.
Världens vackraste oväder. T lägger sig naken på stranden trots sin förkylning. Bilderna föreställer honom själv med Fabio-blick och ett monstruöst regnmoln och ett ilsket hav i bakgrunden. Det blir Ecco Homo-feeling på bilderna och han hotar att skicka dem till J:s flickvän.
Tredje dagen
Vi vaknar vid tolv av att det är strålande sol ute. Någon uppfinner spelet Krolf. Det är alltså ett slags minigolf med krocketklubbor. Begrepp som : att kotta uppstår och plötsligt talar vi som om det var OS i Krolf, en gentlemannasport som funnits i våra huvuden, latent i århundraden. Jag är dålig på Krolf.
Vi spelar Texas Hold Em. Jag läser ut Breakfest at Tiffanys av Truman Capote. G läser Göran Tunströms Tjuven. Vi skojar med honom och ska överraska honom mitt under läsningen. När vi stormar in i rummet är han borta. Vi letar i flera minuter. Då hör vi att han ligger och gömmer sig under sängen.
Vi åker in till marinan och ser på när J:s storebror spelar covers. Sen hamnar vi på efterfest där en kille som läspar spelar Björn Rosenström och Cornelis på sin gitarr och sjunger texterna som han har i tre stora pärmar. Han är duktig på att spela gitarr men vi misstänker att det är samma ackord i alla låtar han väljer. En gång kör han en låt om "Göteborg" och tittar på mig och G och skriker "Avenyn" varannan rad. G får för sig att vi sex ska sjunga stämsång a la barbershop för resten av festen. Vi sjunger irländska och haitiska folkvisor. Sen avslutar vi med den klassiska "Tjenare" som vi freestylar till ett tio minuter långt stycke. Sen kör vi hem. Jag somnar på båtresan tillbaka till ön. M och M badar natt.
Fjärde dagen
Vaknar. Frukost. Krolf. Dricker öl. M åker hem i förväg. Vi är bara fem kvar. Det är inte riktigt samma sak. Vi badar lite. Spelar lite Krolf. Sen påbörjas den längsta Riskrundan i mannaminne. Jag har i uppdrag att hålla kontinenterna Australien och Nordamerika. När resten av gänget inser det slår de ihop sig. Jag har de lila trupperna. Det tar så lång tid att det mörknar utanför. T och M försöker få fyr på bastun. Jag vill bara ge upp. Jag har ingen tävlingsinstinkt. Allt är segt. Till slut vinner jag och vi bastar. Vi har alla fått myggbett men T hävdar fortfarande att hans är värst. Han har en på vristen som ser ut som ett Hiv-sår. Vi badar i månskenet. Vi står tysta och det är som att världen bara existerar i just det ögonblicket och så nästa. M fiser upp bubblor till ytan. Vi fnissar som små skolflickor under lugg.
Femte dagen
Sista dagen är det alltid sol. Vi städar och packar ihop våra prylar. Alla tittar skamset på högen av ölflaskor. Jag kliar på mina vader. Myggbett. Båten är baktung och jag sitter i aktern. Vattnet skvätter och jag är pisseblöt när vi går av med fastlandet under fötterna. J:s mamma berättar att ryktet går på byn om den allsjungande barbershopsextett. Grannarna hade hört fest och skrål mitt i natten och vaknat. Då hade det hört "en handfull fantastiska sånger framförda av gosskören." Vi sätter oss i bilen och alla längtar efter Coca-Cola, choklad och flickor.
Algerna blommar inuti dig
Höghuset är ett stort akvarium. Första gången jag ser lägenheten som jag sen kom att växa upp i, var den tom och det jag minns var utsikten. Det fanns inga lampor, men jag har bilden av månljuset som blänkte i parkettgolvet fast i huvudet. Utsikten från balkongen över Hisingen. Jag minns inte min pappas nerviga händer, mammas kommande magsår, nittiotalets inflation och räntechocker. Det viktigaste just då var min sömn. Ingen sexåring sover i ett radhus som det varit inbrott i fyra gånger, hur grön den lilla gräsmattan än blir.
Vattnet smakar annorlunda när du bor i ett akvarium. Luften, bubblorna. Allt. Mammorna som står vakt på balkongen med varsinn gul blend mellan fingrarna, när den cigaretten är slut, när glöden närmar sig den rödlackade nageln, är det bäst att du är uppe, nersjunken i stolen med händer tvättade och skorna av.
Jag kunde gå in med ögonbindel i trappuppgångarna och veta direkt vilken jag var i. 26:an luktade gamla människors hår, nummer 8 luktade piss. Vår trappuppgång luktade ingenting, för den lukten reagerar du inte på. Den lukten finns inte, den lukten är du, när du fastnar i hissen och får panik för sjunde gången, den blåhåriga tanten på andra våningen trycker upp hissen och tröstar dig från botten av sin Twist-påse. Den är du när du förstör alla glödlamporna från den stora granen på gården mot det röda teglet i låghuset bredvid, fastighetsskötarens finger mot ringklockan, du vet hur en arg ringklocka låter och lögnerna börjar mala i huvudet redan då. Spindelnät av påhitt, historier och alibin om hur det egentligen låg till. Du kan knapparna, de är precis lika doftlösa som när du öppnar den nylackade ekdörren. En säkerhetsdörr säger firman som installerade den. Omöjlig att forcera. Pappa som köper ett extra lås som låses inifrån. Bara för säkerhets skull. Trots att det bara bor pensionärer i området.
Vitaminupptaget blir annorlunda när du är uppvuxen på akvarievatten. Hur ljuden låter genom glas, vatten. De båda döva grannarna som bråkar med varandra, ett snäpp högre än alla andra, mannen som kräks, kvinnan fortsätter skrika på honom. Den finska kvinnan vägg i vägg, hur du aldrig förstod ett ord av vad hon sa, inte ett ord på 12 år men förmodligen är hon fortfarande en av de snällaste människor du träffat. Något med ögonen. Den rosa maskaran som hon sätter på en gång i veckan och aldrig tvättar av.
Jag säger inte att jag saknar det. Jag letar vidare, efter något annat nu. Tillbaka till det gröna, lugnet och tystnaden. Jag vill ha det. Jag längtar. Men det smutsiga akvarievattnet, den igenslammade pumpen. Allt det ligger i gallerförsedda förråd nere i källaren. Nyckeln dit. Ståldörren, gå förbi skyddsrummet, den trånga korridoren. Rena, avskalade och nakna väggar. Glödlampor utan skärm. Den tidsinställda elen. Om man väntar tre minuter blir det kolsvart. Det enda som syns är skuggor. Innehållet i källarförråden. Pulkor, gamla brädspel, lådor och lådor och lådor med fotografier. Allt ligger kvar därnere. Flyter. Med ett lager grönt slem som malfisken aldrig kommer åt.
Fyra dygn isolerad på en ö med bara män
En gång per år åker sex killar från olika hörn i Sverige till en ö i Roslagen strax utanför Grisslehamn.
Förutsättningarna är enkla: De stänger av sina mobiltelefoner i fyra dygn, det har sedan tidigare
inhandlats mats, smörgåsar, frukt, vatten och alkohol. På ön finns en bastu, en strand, en brygga, klippor,
ett utedass och ett gäng sällskapsspel i storstugan.
Ibland händer det konstiga saker. Några av männen vaknar bredvid varandra och vet inte vad
som hände natten innan. Saker sägs, ord lämnar munnar, känslor såras, smörgåsas breds
som ursäkter, någon går ut på klipporna och surfiskar. Men när de fyra dygnen är över
har samtliga män laddat sina batterier och rycker sladden och laddaren. Det är då vi ses.
Sen vill vi inte veta av varandra.
Jag kan knappt bärga mig.
Wiiiiiiiiiii.
Jag ska simma över Engelska kanalen
1939 simmade Sally Bauer över Engelska kanalen. Jag vill ha en korg där jag kan samla deras namn. Valerie Solanas som sköt Andy Warhol för att den jäveln inte lämnade tillbaka hennes pjäs, Sally Bauer som smorde in kroppen med konsistensfett mot det kalla vattnet, Renata Chlumska som studsade upp för Mount Everest med sina två pass i handen.
Läs Sara Stridsberg för i helvete. "Happy Sally" och "Drömfakulteten".
24 timmar i London
Hemma från regnigaste London. Dygnet rullade runt i regn och vi hittade aldrig någonstans att få varm mat. Två timmar sömn på ett hostel för backpackers där de nittonåriga Örebrokillarna í rummet bredvid oss trodde de var på Ibiza. Förklaringen och motiveringen till den blöta och sömnlösa resan kan sammanfattas i tre ord. Vemo, skägg och kärlek.
Band of horses spelade alla rätt låtar. Sångaren hade tänder som Musse Pigg och skrek och tjoade mellan de grinfärdiga låtarna. Musiken är från djupet av en ledsen countrypoets begravning men grabbarna i bandet hade så mycket feeling och leenden på scen att blandningen gjorde mig salig istället för olyckligt uttråkad. Jag kan inte hjälpa min melankoli-nerv. Det svenska vemodet rinner tydligen i mina ådror också. Höghusromantik. Landskapsvemod. Åka tåg och tänka på livet. Stråkmusik. Jag börjar tänka mig ett studiebesök i Christian Kjellvanders hjärna. Att jag redan vet hur där ser ut.
Det var drygt att bara få vara i London, hoppandes mellan stationer. Jag hade velat gå på Hommus brothers och käka, gå på Tate Modern, flanera på Spitafield market, ströva längs Brick Lane och Old Street, äta lunch i Soho, dricka Starbucks caramell Latte. Jag vet, men prova den. Seriöst! Det är en gastronomisk orgasm.
Nu packar jag och dricker kaffe. Om fem minuter lämnar jag lägenheten och beger mig till Öland Roots. Regnet är kvar men vemodet byts ut mot rootsreaggae och sponsrad öl. Vi ses på öarnas ö.
Du fick höra det som barn
Min älskling tipsar mig om det här: http://www.juliafullerton-batten.com/
Kolla in projektet Teen Stories.
Fantastiskt. Jag älskar fantasin. Kreativiteten. Våga vägra realism. Pow!
Jag har hobfötter - det är inget att skoja om
Jag har hobfötter. Det är inget att skoja om. Jag skrev det precis till Alex. Vi skriver om Tolkien Jag:
- Han satt uppe tusen nätter med sina barn och berättade för dem om Bilbo så att de kunde somna. Sen fortsatte han berättelsen in i skjulet och böckerna sköts ut med raketgevär genom de fyrdelade fönstrena på baksidan.
Alex:
- Visst. Nog att det var det enda han gjorde i skjulet. Två meter ner i jorden finns skokartonger med dvärgporr.
Jag skriver tillbaka till Alex:
- Jag har hobfötter. Det är inget att skoja om.
Jag läste ut den sista Sagan Om Ringen-boken på en Röd Express på väg till Landvetter, jag var sjutton och inför efterfesten hade jag köpt 8 Bacardi Breezer - slutade visa leg på systemet dagen jag fyllde sexton. Första rakningen var med pappa, badrumsdörren öppen så inte spegeln skulle imma igen, han fick det att kännas rituellt, spännande. Fjunen åkte av och jag såg mitt första nyrakade ansikte i spegeln. Var det här jag? Var det nu det började.
Tredje Ringen-boken, tjugo sidor kvar, vilken tjomme har med sig den till en efterfest? Frågan ställdes, men jag svarade aldrig var alldeles för upptagen med att befinna mig i ett skede där Frodo och Sam var hemma i Fylke igen och var tvungna att stå upp för sig själva, visa vad de hade lärt sig, sensmoralen i berättelsen låg inte inklämd mellan några rader, den var de sista raderna. Stod för sig själv, precis som de små människorna.
Busschauffören tittade bakåt i bussen, en uppklädd 18-årig tjej som satt med armen om sin pojkvän och tröstade. Han hörde inte vad de sa eftersom radion var på för högt men han kunde urskilja orden "saknad" och "småttingar".
Jag tycker om Alex. Han är min grekiske halvbror. Men ibland anar han inte allvaret i saker. Eller så kanske det är så här.
- Jag tycker om Navid. Han är min persiske halvbror. Men ibland anar han inte syret i vissa rum. Han ser ut som att han behöver öppna munnen och andas lite. Släppa in luft i små doser till en början.
I'm your man
Klockan är 19.30 och jag blir avsläppt framför ingången till Sofieri Slott strax utanför Helsingborg. Lätt solbränd efter kvällens middag vid hamnen och lite rusig efter vinet ställer jag mig längst bak i kön. Det tar bara några minuter att komma in till de tusentals människor som står, sitter och halvligger i väntan. Vi väntar på Leonard Cohen.
Luften är ljusblå och konstallationerna av människor så brokiga och blandat att jag inte riktigt vet hur jag ska förbereda mig. Vanligtivs brukar jag lätt kunna finna min plats eller min mentala status innan en spelning beroende på vilka andra som är där, jag förhåller mig till sammanhanget och hittar ett hörn eller en liten kvadratmeter där jag ställer mig. Publiken som dricker vin, äter kex, vindruvor, jordnötter och har picknickkorgar fulla till bredden har till synes satt sig ner för att sitta ett tag och har säkert redan suttit där i en timme eller två. Det här är ingen punkspelning med näsblod som bevis på att du varit där. Det här är ingen hiphopspelning med händerna i luften eller popspelning med händerna i framfickorna. Det här är någonting annat. Det är stort.
Jag hinner gå runt några varv för att kolla vart jag ska stå när jag hittar en liten spot mitt framför scenen där en god vän från Sveriges Radio redan har parkerat med sitt kompisgäng. Vi hinner säga hej. Vi hinner säga att det här ska bli skitkul. Vi hinner blinka tre fyra gånger. Sen blir det helt tyst. Tror jag. Eller så är jublet så högt att det slår lock för mina öron. Jag tittar fram mot scenen och ser ett gäng musiker i hattar, slipas och kostymer som går på. Ljuset skiftar, solen blinkar till bakom molnen. Där står han plötsligt mitt på scenen och ler under sin hatt. 73-år gammal och med en utstrålning som tar hela gräsmattan, lyfter dem från picknickfiltar och sällskap och upp i stående ställning, med fotsulorna två centimeter över gräset.
Det tar knappt några sekunder och så börjar bandet spela och Leonard Cohen tar ton och i min hjärna börjar bilderna flasha förbi. Som liten på parkettgolvet barfota hemma i lägenheten i Kärra, pappa som älskade den lila skivan där Cohen sjöng med sin fru, övningskörningen i Landskrona, hur jag tog mitt körkort till första plattan där Leonard är på omslaget och är så vansinnigt lik en ung Dustin Hoffman, en ung version av min pappa, en otecknad Lucky Luke, att jag skrattar varje gång jag berättar det för en vän, regniga nätter i skåne, soliga dagar i Skåne, Göteborg, Umeå, freestyle, tåg, Famous Blue Raincoat på väg hem från krogen. Bryt och tvinga mig tillbaka till konserten.
Efter varje låt tar han av sig hatten och tackar publiken. Efter varje låt, under varje låt, så fort han öppnar munnen får jag gåshud. Jag ringer E när han sjunger Hallelujah och hon har precis lagt på en ansiktsmask av avocado och svär åt mig genom sångens alla tusen verser, gråter och ler i andra änden. Under hela Sisters of Mercy blundar jag och lyssnar på varje bokstav. Han ler och charmar varenda själ i publiken, ser ut som att han tänker, tack för att ni kom, ni är verkligen fina och så säger han det han tänker precis som om det vore vannsinnigt självklart, lika självklart som att han presenterar sitt band 12-14 gånger under den tre timmar långa konserten.
Folk i publiken skriker, svimmar och tjoar, Det viskas : Det här är det bästa som har hänt mig. Det här är magiskt. Solen blinkar till och försvinner. Det blir kväll, natt och mörkt och vi märker ingenting. Han tackar och går av scen och kommer tillbaka och kör några låtar till. Tackar och går av och kommer tillbaka. Vi får inte nog och han får inte nog. Han dedikerar en sång till minnet av Göran Tunström, han tackar för gästvänligheten och kvällen i den ljumna trädgården, tackar för "the fact that you keep my songs alive."
Jag skulle göra det i 25 år till min vän. Och sen efter det ytterligare 25 år.
I like where im living
Ikväll ska jag få se Leonard Cohen live på Sofiero Slott i Helsingborg. Jag tror jag har sett fram emot det här ögonblicket sen jag var liten utan att veta om det. Jag undrar hur basig hans röst har blivit, om den bara fortsätter och blir mörkare och mörkare tills den till slut inte hörs. Jag undrar vad de där munkarna gjorde med honom. "Did you ever go clear."
Live for nothing
Jag har precis sett senaste Rambo-filmen "John Rambo".
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är så våldsamt och blodigt att jag börjar skratta. Det är som om Motorsågsmassakern skulle ut på turné med Cirkus Cirkör och så har de Tom Waits vevandes på ett positiv och Vin Diesel i en liten röd fez på huvudet och en röd väst som går runt med en kedja runt foten och samlar in pengar från folk. Vad i helvete är det här för jävla film?
Jag tänker inte ens gå in på de klyschiga actionmännen och deras bekymrade miner. Jag tänker inte påpeka att Stallone ser sig själv som en dokumentärfilmare numera eftersom filmens Burmesiska tema av en slump råkar sammanfalla med aktuella konflikter i området. Jag tänker inte ens säga någonting om att min favoritskådis från tv-serien Dexter spelar en platt frireligiös brudjävel som skriker sig genom hela filmen. Jag tänker hålla mig till fakta, för rent filmiskt så är det här den värsta dyngan jag har sett på riktigt länge. Inte ens den roliga negern finns med, han är ersatt av en dödsseriös macho-asiat spelad av en skådis som annars har Stonerfilmer och Collegefilmer på sitt CV.
Är du arg på 1 timme och 24 minuter av ditt liv. Orkar du inte vattna blommorna och diska. Vill du surkolla på en film för att din flickvän bett dig hämta in katterna? Se John Rambo.
Gör sönder allt och garva åt det
Sveriges just nu bästa coverband heter Hellsongs och kommer från Göteborg. Harriett Ohlsson som sjunger har en av landets lenaste och samtidigt starkaste röster. Kalle Karlsson på gitarr och Johan på keyboard och hela Europa har börjat få upp ögonen för vad som på västkusten sedan flera år tillbaka har definierats som Lounge-metal. Ta någonting hårt och gör det mjukt igen. Eller vaddå "igen". Hårdrockare och metalkids är bland de snällaste människor som finns. Tacka vet jag sviniga och äckliga singersongwriters, ulvar i fårakläder som sjunger nasalt om hur miserabla de är. Jag skulle aldrig lämna mina barn hos dem. Men en Göteborgstrio som klipper och klistrar hårdrocksmelodier de älskar till förfestvänlig och kärleksfull mjukpop. Lätt. De ska bäras genom staden i små sammetssoffor och matas med vindruvor.
Nu har Hellsongs gjort en ny video. Check it out och om du någonsin får chansen att se bandet live tycker jag att du ska göra det. Ifrågasätt det inte. Bara lite på mitt ord här. Du kommer att gå därifrån med snäppet lenare hud.