Jag har hobfötter - det är inget att skoja om
Jag har hobfötter. Det är inget att skoja om. Jag skrev det precis till Alex. Vi skriver om Tolkien Jag:
- Han satt uppe tusen nätter med sina barn och berättade för dem om Bilbo så att de kunde somna. Sen fortsatte han berättelsen in i skjulet och böckerna sköts ut med raketgevär genom de fyrdelade fönstrena på baksidan.
Alex:
- Visst. Nog att det var det enda han gjorde i skjulet. Två meter ner i jorden finns skokartonger med dvärgporr.
Jag skriver tillbaka till Alex:
- Jag har hobfötter. Det är inget att skoja om.
Jag läste ut den sista Sagan Om Ringen-boken på en Röd Express på väg till Landvetter, jag var sjutton och inför efterfesten hade jag köpt 8 Bacardi Breezer - slutade visa leg på systemet dagen jag fyllde sexton. Första rakningen var med pappa, badrumsdörren öppen så inte spegeln skulle imma igen, han fick det att kännas rituellt, spännande. Fjunen åkte av och jag såg mitt första nyrakade ansikte i spegeln. Var det här jag? Var det nu det började.
Tredje Ringen-boken, tjugo sidor kvar, vilken tjomme har med sig den till en efterfest? Frågan ställdes, men jag svarade aldrig var alldeles för upptagen med att befinna mig i ett skede där Frodo och Sam var hemma i Fylke igen och var tvungna att stå upp för sig själva, visa vad de hade lärt sig, sensmoralen i berättelsen låg inte inklämd mellan några rader, den var de sista raderna. Stod för sig själv, precis som de små människorna.
Busschauffören tittade bakåt i bussen, en uppklädd 18-årig tjej som satt med armen om sin pojkvän och tröstade. Han hörde inte vad de sa eftersom radion var på för högt men han kunde urskilja orden "saknad" och "småttingar".
Jag tycker om Alex. Han är min grekiske halvbror. Men ibland anar han inte allvaret i saker. Eller så kanske det är så här.
- Jag tycker om Navid. Han är min persiske halvbror. Men ibland anar han inte syret i vissa rum. Han ser ut som att han behöver öppna munnen och andas lite. Släppa in luft i små doser till en början.
Kommentarer
Trackback