Skrik om du brinner

Killarna från pizzerian stannar alltid tre meter från porten. Fäller ut stödet och ställer upp mopeden mot vinden. Låter nyckeln sitta i, plockar av sig hjälmen, drar fram mobiltelefonen och ringer upp. Då står jag redan vid fönstret. Vinkar, skiter i att ta på mig skorna och springer ner för stentrapporna, varje steg klappar mot undersidan av fotsulan. Vilken dag som helst kommer de fråga:
- Fan kompis, får du ingen mat hemma?

Jag är en vithaj på att göra persiskt ris. Min tonfiskröra kan försätta berg. Förutom det improviserar jag. Försöker hitta smaker, låter alltid lite saffran rinna ner i grytan, det kan aldrig slå fel. Soppor har jag fortfarande svårt för, fisk är inte mitt favoritvapen men jag kan fortfarande slänga ihop en smörgås som får dina smaklökar att hoppa ut ur käften och fråga vad tricket består i. Vad tricket består i? Blanda allt du älskar och lägg till cashewnötter, låt de rulla mellan handflatorna som dina sista droppar vatten och strössla det över din konst.

De har koll .Killarna på pizzerian. En av den rabblade mitt mobilnummer utantill. En av dem härmade mig och sa det innan jag sa det. "5C, C som i Ceasar". Precis så tänkte jag. Övertydligt och välartikulerat, som min pappa lärde mig. Jag tjuvlyssnade på hans samtal i köket med telefonen med den uppfuckade sladden som aldrig löste upp sig. Han bokstaverade sitt namn per automatik för varje nytt öra. Precis som jag själv gör. Övertydliget i vardagen. Folk runt mig blir galna. Alla gånger jag fått höra:
- Tror du jag är dum? Jag kan stava.

När jag hörde dem komma rullandes idag gick jag bort till det öppna fönstret i arbetsrummet. Motorn stod på som vanligt. En av dem har snaggat hår, en har en armprotes, idag var det den tredje killen, han som alltid frågar hur läget är:
- Halo kompis. Hur är läget?
Jag plockade fram mina sedlar.
- Bra min vän. Själv?
- Bra.
Så stod vi där. Inget mer att säga. Inget mindre. Den halvöppna porten en tydlig vägg. Alltid tjugan extra i dricks. Jag vet inte varför. Men det känns bättre så.
Stegen upp för trappan klappar inte. Mer dämpat. Tyngre. Jag tänker att jag måste uppfinna några nya rätter. Vänta på en natt då det åskar och rigga upp en åskledare på taket, dra ledningar ner i köket. Försöka göra guld. Tillsätta saffran. Strö cashewnötterna över. Det kan inte slå fel. Det kan det inte.

Markus Krunegård sjunger om sin finska mamma. Katrin Schulman pratar om sin polska mamma. Min persiska mamma ringer mig och undrar vad jag har gjort med min röst. Varför jag låter som om jag är dödssjuk. Jag säger inte att jag skrikit sönder den på en spelning för drejkursglada femtioplussare på en folkhögskola i Skåne eller de efterföljande fuskrökningarna med bandet med ursäkten "Jamendethärärdensista".
Eller kanske jag pratar för mycket, om dagarna, det är alltid på morgonen jag är som hesast. Kanske jag borde hålla käften. Visst, det håller i vaddå? Tre dagar? Jag har hört att man ska dricka olivolja för att få tillbaka rösten. Det kommer inte hända.

Lägenheten är tyst. Jag är tyst. Utanför klyver ett flygplan junihimlen. Jag har spridit ut populärkulturen i stationer idag. På soffan ligger laptopen med The Wire, på en stol lite längre bort Sara Stridsbergs "Happy Sally", lite längre bort en Kalle Anka och Pocket ifall jag behöver någonting mer lättsmält. Grannen tittar på något Utbildningsradioprogram på hög volym. Jag är sugen på att spela Backpacker, det var längesen, men det finns inte till Mac.

Jag funderar på ett namn till nästa Navid Modiri & Gudarna-skiva.
Jag funderar på att börja göra klistermärken.
Jag funderar på att sluta blogga.
Jag funderar på om jag ska plugga till lärare istället.
Jag funderar på att flytta in på mitt nya kontor.
Jag funderar på att läsa alla Lukas Modyssons dikter igen. Som jag gjorde när jag var sexton. Bara för att påminna mig själv om varför jag håller på med allt det här egentligen. Det var ju där det började. Lukas rader. Dikten "Promenad".

http://www.sjuharadsfestivalen.se/?r=acts&id=51

Jag gick in på hemsidan för Sjuhäradsfestivalens eftersom vi ska spela där med bandet i slutet av juli och passar på att kolla under fliken workshops och ser att Bengt "Sveriges Mcgyver" Alsterlind ska hålla en workshop som heter "Bengt Alsterlinds Hajk-workshop". Jag blir så glad så jag nästan måste byta byxor.

Under min tid på Frank i P3 införde jag ett segment i programmet som hette "Bengt Alsterlind förklarar samtida Internetfenomen" där Bengt med sin mest pedagogiska röst förklarade saker som Google, Hotmail och Youtube. Det var magiskt roligt och lärorikt.

Nu ska jag få träffa honom i egen hög person. Mäktigt.

Säsong fyra av The Wire, Johanna Nilssons "Rebell med frusna fötter", Its all gone Pete Tong, Sid & Nancy, Smiley Face samtidigt som jag återvänder till System of a downs första två album Toxicity och SOAD. Det är inte långsökt att jag känner mig exakt som Jimmy i Claes Holmströms bok "Tredje stenen från solen". Han beter sig som en blek kopia av Charles Bukowskis alterego Henry Chinaski. Jag undrar vem som skulle vara mitt alterego om jag hade något. Alterego är personen du projicerar dina önskemål på. Så skulle jag vilja vara. Bowie hade Ziggy Stardust, Bukowski hade Chinaski och Frida Kahlo hade... ja... sig själv antar jag.

Samtidigt så lär jag mig av populärkulturen jag grisar ner mitt nylle i. Från The Wire lär jag mig Baltimoreslang, politiska och fackliga termer, gatslang och uttryck i fall jag skulle börja kränga knark ute på Hisingen någon gång igen. Genom filmerna lär jag mig om den döva Dj:en från Ibiza som vägrade ge upp för monstret inom sig och de tusen andra monster som fanns på utsidan, Sid & Nancy lär mig saker om Sid Vicious liv, intensiva bråk (de Bergman utelämnade) och Smiley Face hur jag planerar en dag om jag råkar vara stenhög på marijuana cupcakes. Serj i System of a down lär mig skrika i takt och sjunga som en riktig armenier och Claes Holmström i sin bok lär mig exakt vilken typ av person jag inte vill vara.

Det blåa ljuset sänker sig över Masthugget. Solen stämplar ut och lämnar plats för nästa skift. Neon. Åttiotal. Svart dis och skugglinjer som flyttas beroende på månens position på himlen. Jag skriver upp saker jag måste komma ihåg på post-it-lappar inför morgondagen. Beställer tågbiljett. Dricker kallt vatten. Uppskattar det.

En av de få människor som verkligen var rolig på scen. Pathos, the fuck-word, hybris.
Hälsa Bill Hicks nu Georgie. "Get on the plane, get on the plane, i said FUCK YOU, im getting IN the plane, its less wind in here."

"Jag har min vänsterhand
Jag har min högerhand
Kombinationen är brutal"

Lördagarna snurrar i mjukt vitt mjölkskum. Varmt. Vi sitter bredvid varandra i soffan med varsin Macbook. Hon tittar på bilder och skickar mig länkar. Jag nördar loss på fotograferna och måste tipsa om dem i bloggen. Vi ett slags A-team.

Viktor Gårdsäter ser ut lite ut som Billy i Six feet under på sin presentationsbild och när jag går in på hans hemsida - www.gardsater.se - så rullar bilderna på redan på första sidan genom att man scrollar till höger. Inget krux, fotografier som talar för sig själva. Vissa bilder tar lite tid, det får ta lite tid, som publik får man tålamodet och förtroendet att tänka en stund och låta bilden sjunka in. Och då händer det. Detaljerna kommer. Fläckar, rispor, fingrar, skuggor, pölar och nyanser som du inte hade sett vid första anblicken. Det tog ett tag för mig att hitta min favoritbild och jag älskar bilderna på Simon Gärdenfors, om jag inte missminner mig var det en av de bilderna som var med i Svenska Dagbladets intervju med Simon, när deras reporter Adam skulle bo hemma hos Simon en natt för att göra en "Gärdenfors". Intervjuen var rätt kul men jag minns att jag älskade bilden av Simon mot den gula bakgrunden och den snygga kaffekoppen med lövmotiv. Färgerna, detaljerna. Vet inte var i min panna jag sparade Viktor Gårdsäters namn, det måste stått i minimal storlek i bildbylinen men när jag fick tipset för fem minuter sen plingade en klocka långt bak i minnet. Men det plingade.

Anledningen till att jag valde just den här bilden är för att den har så otroligt mycket koncentrerad saft inom sig. Det är en bild över Sverige samtidigt som det är en otroligt snabb och smart ögonblicksbild. Vems är handen? Vad säger den förbipasserande blicken? Och vad händer efter att bilden knäpps? Böjer mannen sig fram och kollar eller har han fått upp farten och går vidare? Vilken del av våra pannor rymmer medkänslan?

När jag gick på lågstadiet slutade skolan alltid 13.20. Strax efter halv två var jag hemma. Av med kläderna i hallen, drog av mig skorna utan att knyta upp skosnörena. Låste dörren inifrån. Nu hade jag lite mer än fyra timmar innan resten av familjen dök upp. Navid-tid.

Jag gjorde en kanna Oboy, fixade två hönökakor med pålägg och letade fram några klementiner eller kex. Jag var en jävel på att hitta godisgömmor. Det blev en outtalad maktkamp mellan mig och min mamma. Trots min korta längd nådde jag högre upp än min mamma, skåpsluckor fick aldrig vara ifred. Värt att nämna är att min mamma är kortare än vad jag är, jag växte om båda mina föräldrar när jag fyllde 13. Det finns fortfarande streck i dörrposten till köket.

Min bricka med snacks och jag älskade Tv3. Tv-serierna avslöste varandra men den det var mest värt att vänta på var A-team. Jag minns lekarna på skolgården, jag ville alltid vara Hannibal - ledaren i gänget som alltid hade en cigarrstump hängandes i mungipan. Alla i gänget hade sin speciella skill, Murdoch var bra på bomber tror jag. B.A var stor stark och farlig, Face var kvinnornas man och hade en vass tunga och kunde ljuga sig ur alla situationer och så hade de en stor van som de åkte omkring med och gjorde massa saker. Jag vet inte om de löste brott. Jag vet inte om de begick brott. Jag kommer inte ihåg vad serien gick ut på. Bara att B.A och Murdoch bråkade jämt. Att Face hamnade i olag med kvinnor som kom på honom när han använde falska identiteter. Och slutade alla avsnitt med en stillbild på Hannibal Lecter som log in i kameran med cigarren hängandes på svaj i mungipan.

Oboyen var slut. Hönökakorna uppätna och brickan full av klementinskal eller kexsmulor. Dörren öppnades. Mamma. Syster. Pappa. I den ordningen. Ta ner fötterna från bordet, släng skräpet och diska ur tallriken.

++++

Jag går in på Wikipedia och läser på om A-team och sätter min barndom i halsen. Det här är så kitchigt och roligt att det nästan inte är sant. Så här stod det tydligen i förtexterna till serien:

1972 skickades ett elitförband i fängelse för ett brott de aldrig begått. De rymde omdelbart från ett toppsäkert fängelse och gick under jorden i Los Angeles. De är fortfarande eftersökta, och lever som legosoldater. Om du har ett problem, om ingen annan kan hjälpa till, och om du hittar dem, så kanske du kan anlita, The A-team.

Det går också rykten om att det ska bli en långfilm av tv-serien och att Ice Cube har uttryckt en önskan om att spela B.A Baraccus. Fuck that! Låt Mr T spela B.A igen. Det är väl inga konstigheter?

Jag läste "Nej, det är en snöklump" när jag upptäckte Sara Villius och Litterär Gestaltning på Göteborgs universitet. Jag läste "Battle" när jag var arg för att jag inte kom in på Litterär Gestaltning i Göteborg. Jag hatade dem för att de inte fattade att de hade gjort fel. Ett år hade jag gått runt och planerat min framtid utifrån att jag självklart skulle komma in. Men så stod jag där med händerna nergrävda i en åttioårig mans nedskitna blöja samtidigt som han viskade till mig från sängen:
"Låt mig dö. Jag vill inte vara här."

Några år senare är jag lugn med benen i kors, mer rastlös än någonsin, har gett mig själv ett skrivstipendium och läser Sara Villius senaste bok "Sex" samtidigt som jag försöker formulera mig själv i den längsta sammanhållna historien jag någonsin har skrivit.

Boken handlar om två världar. En där 11-åriga Myra flyr iväg med en äldre man till Frankrike och en annan där en nybliven mor sexchattar på nätet och fantiserar. Däremellan finns en bro, i mitt huvud, i Sara Villius och på något sätt även  på ett medvetet och ibland väldigt tydligt och starkt sätt i huvudpersonernas huvuden.

Jag uppskattar verkligen hennes sätt att gå mellan verkligheter på ett sätt som David Lynch hade gillat stenhårt. Jag tänker faktist inte på övergången i Mullholland Drive, den är subtil. Mellan 11-åriga Myras och den sexfixerade huvudpersonen som lever i ett destruktivt förhållande. Språket hoppar mellan ett medvetet vuxenperspektiv och en brådmogen men poetisk lagd ung kvinna. Männen är stora bebisar och kvinnorna skildras med nyanserade penslar med flera lager. Och det skriver jag inte för att jag tycker att det suger utan för att det är så det ser ut i boken.

Klockan är snart tio och allt jag kan tänka på är kalaspuffar och hur kisset luktar kalaspuffar när man ättit det. Plus det faktum att jag nu har ett oslagbart fokus och verkligen borde sitta och skriva. Vilket jag ska göra. Nu.

++++

www.saravillius.com

Jag har precis sett Lars and the real girl och trots att fönstret står öppet mot gården och solen verkligen bränner utanför så är jag helt fast i det vintriga landskapet i filmen, i människorna som skaver mot varandra och tvingar fram det absolut bästa ur den som står bredvid och det faktum att vi är byggda så komplext och multifacetterat att vi kan anpassa oss till nästan vilka situationer som helst.

Lars är ensamvargen som lider av svåra sociala problem. Han bor i garaget tills sin bror och broderns frus hus. Frun försöker få ut Lars, bjuder honom på middag och engarerar sig i hans liv på massa olika sätt. Lars själv är rädd för beröring, människor över lag och vill bara håll sig för sig själv. Men det finns någonting i honom som pockar på, en slags längtan och när den nya tjejen på jobbet, Margo, en dag kommer fram till honom och börjar snacka så börjar en lång ingre resa. Och startbiljetten kommer i ett stort paket från UPS från ett företag som heter Real Dolls.
Bianca är en docka i skala 1:1 som nästan ser ut som en riktig människa. Lars beställer henne på företagets hemsida, tar hem henne och börjar visa upp henne för sin bror och frun och för resten av byn som sin flickvän. Reaktionerna är till en början väntade men sen uppstår en slags kärlek, en förvandling och anpassning i människorna runtomkring som gör att jag sitter och bokstavligt talat gråter av glädje och av det faktum att människor inte är så illa pinkade ändå. Jag blir uppriktigt glad och hoppfull.

Jag vet inte var jag ska börja riktigt. Om jag ska prata om hur fantastisk skådespelare Ryan Gosling är, att Half Nelson, The Believer och även The Notebook i sig är bra filmer men att han som enskild skådespelare är en av mina favoriter just nu i Hollywood. Men det känns som att det finns en tydlligare ingrediens i den här filmen.

Det här är feelgood på högnivå. Det handlar om att bli erbjuden möjligheten att få vara sig själv och få lösa sina problem på det sättet man finner lämpligt. Det finns inga rätt och fel. I början av filmen vill brodern spärra in Lars och det är förmodligen så det hade gått till i 90% av fallen, men sen så finns det de där 10% av slumpmässigt framvalda situationerna och kombinationer av människor som går ihop och bestämmer sig för att nu ska vi hjälpa till. Det är till ytan så lökigt men fundamentalt helt jävla fantastiskt.

Sitter och skriver. Berättelsen börjar ta form och mitt i en mening stannar jag upp. Jag ska beskriva ena tån på huvudkaraktären, den som sitter bredvid stortån. Men vad heter den? Sen inser jag plötsligt att jag bara kan namnet på stortån och lilltån. Vad heter de andra? Du har ju inga förlovningsringar på tårna så det är inte förlovsningstån. Och pekar gör du sällan så ingen pektå. Jag går in och googlar det och ser så klart att det finns en del andra innan mig som har frågat sig själva (och andra) samma fråga. Thank Dog For Google.

Jag hittar den här förklaringsmodellen.:

Stortå, tvåtå, melltå, fyrtå, lilltå.

Men var kommer döpande av både fingrar och tår ifrån? Varför heter det som det heter? Hur gammalt är det? Och låter inte melltå som en liten by, typ en förort till Jönköping eller kanske ett pitstop mellan Gränna och Jönköping där man köper lösviktsgodis för 4:90 hektot. Välkommen till Melltå, hör bodde Janne Loffe Carlsson två år, mellan 1979 och 1981 när han var på rymmen från Skatteverket.

Vi rullar i min pappas röda Volvo genom Skåne. I tystnad. Ingen bilstereo. Bara fläkten i bilen låten, sätena som knarrar, solen steker. Grusknaster när vi parkerar bilen. Det finns ingen karta. Ingenting finns utsatt eftersom det inte är lagligt. Mannen på macken log mot mig när jag frågade om vägen:
- Titta efter märken på träden. Det står N eller Nimis. Ta med er mycket vatten.
Jag köpte en stor Ramlösa och ett par bananer.

Ladonien är ett litet område på halvön Kullen i Skåne. Konstnären Lars Vilks utropade det till en självständig stat. I staten finns konstverken Nimis och Arx. Jag hade bara hört talas om det innan. Sett bilder. Aldrig kört den vackra vägen upp mellan gröna fält och gamla lugna gårdar. Hade ingen aning om hur havet glittrade från kullen.

E tar ut sin handväska och sin krycka, jag påsen med vatten och bananer. Vi börjar gå, halta fram. Vi har ingen aning om vart vi ska eller hur långt det är, hur vägen ser ut eller vad som ska möta oss. Bara att det tar lång tid. Ett stycke trött jag med pollenallergi långt upp i bihålorna (solglasögonen som det enda skyddet mot omvärlden - ett visir) och E balanserandes på sitt tredje ben som en Bondskurk.

Det är små stigar och precis som mannen på macken sa så är det märken i träden, små gula N och ordet "Nemis" klottrat lite här och var, tillräckligt synligt för att man ska hitta, men svårt nog för att det inte ska vara helt lätt. Terrängen gör oss ingen tjänst. E har sin högra arm runt min nacke, det känns som att vi ska ner till en hemlig källa för att hela henne:
- Baby, det här kommer bli ett bra blogginlägg.
- Du kommer bara att överdriva det, säger hon.
- Såklart, säger jag. Det är mitt jobb. Det är mitt liv. Jag lever för att ljuga. Jag ljuger för att överleva.

Först är det raka stigar, sen blir det mer och mer brant. Jag tittar noggrant ner på var jag sätter mina skor. E har mjuka ballerinaskor. Vi hjälps åt, det är så vi fungerar. Någon gång då och då kommer det ett gäng nerifrån vattnet, från Ladonia, det hemliga landet, de stannar vid och pratar lite med oss på skånska:
- Det går aldrig med den där kryckan!
- Jag har varit här sju gånger, men idag var fanimej jobbigast att ta sig genom helsiket.

Vi fortsätter gå neråt, E och jag. Beslutsamma. Inte ens svettiga.
Efter ett tag blir det stenigt och brant, såpass att vi beslutar oss för att hänga E:s krycka på ett träd. Jag tar ett grepp om hennes midja. Ett träd markerat med älskande pars initialer. En totempåle, man ser vattnet nu. Hör hur havet resa sig och hoppa ner på publiken i ett splash. Jag börjar bli lite nervös.
E sätter sig ner och jag går ett tiotal meter till för att kolla terrängen. Det fortsätter nästan som ett stup genom skogen, ner mot stranden. Det är kanske femhundra meter kvar. Men det kommer inte gå.

Jag går tillbaka upp till henne:
- Baby, det är kört. Vi stannar nu.
Stressfrakturen i hennes fot, envisheten, bakom hennes solglasögon är hon skitarg och irriterad. På att hon inte kan och inte får gå mer. Jag försöker belysa vad hon har åstadkommit, lägga fokus på det halvfulla glaset. Hon blir än mer irriterad på mig, jag får ställa mig stekande sol och rista in våra initialer i trädbarken. Jag ser hur hon lyser upp i ett leende.
- Du får skrapa mer på E:et.
Jag skrapar mer på E:et.
Hon tar upp sin mobilkamera och plåtar mig, utsikten, initialerna, beviset för att vi tog oss dig.

På vägen tillbaka är det svårare att känna igen sig. Vi går länge och väl, jag äter en banan, E slänger sin för att den är rutten. Stigarna slätar ut sig och blir plattare och lättare att gå på. Jag ser inte trädet där vi hängde kryckan. Plötsligt är vi tillbaka vid bilen.
- Det är ett perfekt ställe att tappa bort en krycka på, säger hon medan hon haltar in i min pappas röda Volvo.
- Baby, ingen kommer tro mig när jag skriver om det. De kommer tro att jag ljuger.
- Det är det du gör darling, och det är vad folk kommer tro. Nu åker vi va?
- Nu åker vi hem, nästa gång tar vi oss ända ner.

+++

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ladonien
http://www.ladonia.com

Efter min (alltså Andreas, jag är Andreas Roman, okej?) och Navids smattrande MSN-diskussion så lämnar jag nu min käre väns blogg och tackar att jag fick hälsa på. Turnén måste fortsätta. Men först, en fråga till honom och till alla er andra:

Hur mörkrädd är du?

Roman & Modiri angående att Roman börjar sin bloggturné här
Navid says: (7:34:13 AM)
Då hälsar jag välkommen till min käre vän Andreas Roman, som gör sitt första stopp på sin bloggturné här hos mig. Nu ska det bli åka av. Take it away, Andreas.
Andreas says: (7:34:56 AM)
Ja, vad fint. Tack för det, då kör vi. Du och jag talar ju om skrivandet mest hela tiden och i dag blir inget undantag. Vi korresponderar likt författare alltid har gjort med de medel som varit mest aktuella under deras tid. Naturligt känns att börja med inledningen, denna viktiga krok som ska få läsaren att gå från första till andra bladet.
Navid says: (7:35:21 AM)
Du är en inledning.

Roman & Modiri angående inledningar
Andreas says: (2:33:54 PM)
helvete vad snygg du är naviden
Navid says: (2:34:13 PM)
DET DÄR ÄR INTE DU PÅ BILDEN!
Andreas says: (2:34:38 PM)
bråka inte med mig nu. Vi öppnar med att du har kommit till mig, mr. Miyagi Style. Så tar vi det därifrån.
Navid says: (2:35:32 PM)
Vad du är hetsig. En författares viktigaste verktyg är tålamod.
Navid says: (2:35:44 PM)
Okej. Viktigaste är en penna.
Navid says: (2:35:47 PM)
2: Tålamod.
Andreas says: (2:35:50 PM)
Jag ansar bonsaiträd.
Navid says: (2:35:50 PM)
3: Papper.
Andreas says: (2:36:19 PM)
Detta är en mycket svag öppning. Navid. Det här kommer gå åt helvete.

Roman & Modiri angående referenser
Andreas says: (2:41:52 PM)
Tala till mig Naviden. Var är du i ditt skrivande?
Navid says: (2:42:08 PM)
Just nu är det tufft. Jag kanske skriver 2 timmar effektivt om dagen. Sen har jag en massa ångest för att jag inte skriver mer men jag har en del ärenden och sånt som jag fyller dagarna med också, som att styra upp mitt band, ragga frilansjobb, raka fåren och såna saker.
Navid says: (2:43:07 PM)
Men jag har skrivit minst 4-5 sidor på dagen. Har väl en trettio sidor hittills. Jag har börjat göra lite research på mina karaktärer, på temat och saker runtomkring. Hittade mina två huvudkaraktärer på nätet, bilder alltså, och har satt upp en liten vägg med bilder, postits och listor på vad de gillar och inte gillar.
Andreas says: (2:43:27 PM)
Jag dumpade Sarah Michelle Gellar som referens, nu har jag Jade Raymond. Väggarna är fulla av bilder på henne.
Navid says: (2:45:11 PM)
Vänta jag måste googla Jade Raymond ... åh Lynch min skapare ...
Andreas says: (2:46:27 PM)
Hon är framför allt mörk och späd, vilket är lite så jag ser figuren i min nästa bok.
Navid says: (2:46:50 PM)
Jag ska sätta mig och bryta ner idéen till 20 bilder som jag googlar fram och som beskriver handlingen och sen ska jag berätta om boken och jag får bara använda 20 sekunder per bild.
Andreas says: (2:54:40 PM)
Som ett litet storyboard tänker du?
Navid says: (2:55:01 PM)
Som ett litet storyboard ja.
Andreas says: (2:55:03 PM)
Man ska inte tro att det är exklusivt för film, teve och spel att göra så. Allt som gör din berättelse klarare för dig, så att den syns tydligt framför dig, är av godo. Du ska se din text skriven i eld framför dig. Post it:s på väggen, kladdiga anteckningsböcker, skissblock, spellistor, taglines i plånboken – bada i det.

Roman & Modiri angående disciplin
Navid says: (2:56:07 PM)
Du är en bra mentor Roman det skäms jag inte för att säga.
Navid says: (2:56:10 PM)
Du är en usel människa. Men det är en annan historia.
Andreas says: (2:56:28 PM)
Jag är John Malkovich fast med hår.
Navid says: (2:57:43 PM)
Har du några tips på hur jag får bort skrivångesten förresten? Jag ska beskriva för dig hur en dag ser ut så kanske du kan hjälpa mig att felsöka.
Andreas says: (2:58:03 PM)
Hit me baby.
Navid says: (2:58:52 PM)
Jag går upp vid sju, går ut och går en timme. Sen kommer jag hem och är så jävla taggad på att skriva. Sätter mig ner, äter frukost. Tänker på att jag ska skriva och blir lite opeppad. Bara ett avsnitt Lost först. Sen tittar jag på fyra avsnitt och gör massa annat, klockan blir tre och jag får ångest för att jag inte gör det jag ska. Sen sätter jag mig vid datorn och allt känns skitjobbigt. Jag känner mig dålig och ovärdig att förvalta idén. Men så skriver jag ändå trots att jag gnäller. Plötsligt är det mörkt ute och min flickvän kommer hem och säger hej och det har gått tre timmar och jag har flera sidor ny text. Tiden bara försvann. 
Navid says: (3:00:06 PM)
Känner du igen dig överhuvudtaget?
Andreas says: (3:00:20 PM)
Mycket väl. Och det är jag nog inte ensam om.
Andreas says: (3:00:49 PM)
( ... waaait for it ... )
Andreas says: (3:01:31 PM)
Rent praktiskt så ser du ju själv vad problemet är, säkert. Du säger att du ska göra något som du sedan inte gör. Du har saker som distraherar dig, och fastän de är trevliga så gör du dem med en klump i magen för du vet vad du borde göra egentligen. Men det har du ju redan fattat så det är inget att säga om det.
Andreas says: (3:02:11 PM)
Vad du behöver göra är att ge dig själv ett löfte, som för dig ska vara lika viktigt som om du lovade mig något.
Andreas says: (3:03:50 PM)
Du ska lova dig själv: "0800 ska jag sitta ner vid bordet och skriva. Jag ska skriva till 1200. Inget annat." Säg det rakt ut. Skriv ner det. Planera in det i din kalender. Och för varje gång du inte gör det, så kommer du svika dig själv. Och det vill du inte.
Andreas says: (3:05:05 PM)
Om du inte får något ur dig mellan 0800 till 1200, så får du ändå inte gå från bordet.
Navid says: (3:05:09 PM)
Shit. Det är hardcore mannen.
Andreas says: (3:05:22 PM)
Du sitter där. Du tänker. Antecknar. Läser gamla texter. Försöker få ur dig en enda jävla rad. Ibland kan en liten promenad, armhävningar, koka kaffe, lätta upp det hela. Men du är fan på skrivjobbet. Du gör inget annat. Pauser är okej. Men att kolla på Lost, är inte en paus. Det är att skita i det.
Navid says: (3:07:10 PM)
Sociala kontakter, fikor, tv-serier, det är så lätt att halka dit.
Andreas says: (3:07:12 PM)
That's a no no.
Andreas says: (3:07:18 PM)
Vi ska göra ett experiment. Du ska boka in en tid. Och under den tiden ska jag ringa dig och fresta dig med något som är så jävla läckert att du vill det så gärna. Säger du ja, så kommer du och jag att bli besvikna.
Andreas says: (3:07:45 PM)
Du ska alltså säga nej.
Navid says: (3:08:02)
Okej. Jag ska stå emot. Jag ska vara stark. Sitta vid bordet och skriva skriva skriva. Du ska inte kunna lura mig.

Roman & Modiri om strykandets klyschor
Andreas says: (3:38:09 PM)
Det svåra med strykningar och att dämpa sig, är ju att förstå vad det egentligen betyder. Inte det här "mindre adjektiv" och "säg inte det uppenbara" och allt det där andra som finns som klyschmantra. Det devalveras dessutom än mer av att det används som standardargument för att kritisera en text man inte förstår.
Navid says: (3:38:37 PM)
Men vad betyder det egentligen att hålla igen?
Andreas says: (3:38:48 PM)
(och det är nu jag förväntas säga vad jag menar med det)
Navid says: (3:38:50 PM)
Vad betyder det då? Du är lite luddig i kanterna just nu Romanen.
Andreas says: (3:39:38 PM)
Det betyder att läsaren ska ta det sista steget själv. Alltid. Att det som gör läsaren delaktig i form av att lägga de sista bitarna själv, är vad som gör texten läsvärd.
Andreas says: (3:39:40 PM)
Och det finns i allt.
Andreas says: (3:40:05 PM)
Handling - stil - karaktärer - dialog- beskrivningar - inledningar - titel - kapiteluppdelning - EEEVERYTHING!
Navid says: (3:41:02 PM)
Jag kan inte påstå att det där gjorde saken tydligare direkt.
Andreas says: (3:41:56 PM)
Hahaha. Ta det sista steget själv då. Hör av dig när du kommit på vad jag menar.
Navid says: (3:42:15 PM)
Du vet inte själv vad du menar, erkänn nu Roman. Erkänn bara.
Andreas says: (3:42:52 PM)
You’ll never catch me alive.

Roman & Modiri angående att döda en idé
Andreas says: (2:53:44 PM)
Jag skriver på en uppföljare till Vigilante som handlar om en katt som lackar ur på alla hundar som inte kan lära sig att gå på toaletten. "Hur svårt kan det vara?" tänker katten. “Jag kan gå på låda, varför kan inte hundajävul gå på låda?” Katten blir arg. Och börjar klösa ögonen ur hundarna. Ungefär så långt har jag kommit.
Navid says: (2:54:38 PM)
Det är ingen dum idé. Whiskilante.
Andreas says: (2:55:02 PM)
Eventuellt kan det vara en dum idé.

Roman & Modiri angående avslut
Andreas says: (3:41:06 PM)
Herregud hur ska vi få plats med allt det här bra på din blogg?
Andreas says: (3:42:08 PM)
Vi öppnade som lallare men avslutar som titaner.
Andreas says: (3:42:11 PM)
Kaffe på den?
Navid says: (3:42:23 PM)
Nu?
Andreas says: (3:42:50 PM)
Ja. Nu. Gott gott kaffe. Nymalt. Har jag här hos mig. Vill du ha? Jag har glass också. Och choklad.
Navid says: (3:43:07 PM)
Nä Roman. Jag kan inte dricka kaffe med dig. Jag ska skriva. Jag är ledsen kära vän, jag älskar dig och såna saker men jag måste jobba med min roman nu.
Andreas says: (3:43:20 PM)
Jävlar, jag trodde fan du skulle gå i fällan där. Men icke då.
Andreas says: (3:43:29 PM)
titta, nu blir jag tårögd
Andreas says: (3:43:31 PM)
okej nu lipar jag.

Bild från Picknickfestivalen 6:e juni förra året. Förfesta gärna där men missa inte giget på Musikens Hus.

De två senaste åren har varit rätt tuffa för bandet. Vi har harvat med två bandmedlemmar som har hoppat av, Gustav som sjöng och Clas som spelade bas. Vi har fått en ny basist. Vi har börjat med 24 låtar som startmaterial och slipat ner det till först 22 låtar, sen 18 låtar och ännu mer snart ska de ner till 13 för att bli vår tredje skiva.
Men nu börjar vi kunna se slutet av tunneln där vi har kraschlandat en och annan bil mot nån vägg, kört mot rött, ramlat över i fel fil och tagit en bärs och påkfightats med varandra i 100 kilometer i timmen. David glömde sin packning i Nyköping, Jacob spydde hela resan från Stockholm, Conrad vägrade vakna vissa morgnar. Hälften finns på film, andra hälften i våra skallar och jag kan nog säga att det är tur för er andra att det inte finns dokumenterat.

Men nu är vi tillbaka. I höst släpper vi skiva nummer tre och jag kan knappt vänta på att ställa mig på releasefesten i Göteborg och få spela de nya låtarna. 15 oktober kommer skivan. Men fram tills dess har vi en massa gigs på bland andra Hultsfred Street, Öland Roots, Sjuhäradsfestivalen och på Fridhems folhögskola.

Men vi börjar på Musikens Hus nu på fredag. Vi röjer in Nationaldagen med ett jävla kalas tycker jag. Insläpp klockan 21.00. Förbandet Vit Päls börjar spela 21:00 (glöm inte att kolla in dem www.myspace.com/vitpals) och Navid Modiri & Gudarna börjar spela klockan 22.00 ungefär.




För er som missat det så har vi dessutom släppt liveskivan "Dom som inte dansar finns inte". Den finns gratis att ladda ner med omslag på vår hemsida www.navidmodiri.com. Det är två osläppta låtar och nya versioner på gamla klassiker som Gå förbi, Jag måste få säga, Om jag ska dö och Dags för slagsmål.
www.navidmodiri.com/liveskivan

Det här kommer bli ett grymt år vänner. Vi ses på Musikens Hus på fredag. Peace / Navid.

På onsdag ska jag vara med i Pecha Kucha i Göteborg. På Nefertiti. Insläpp 19.30. Kom dit i tid, det brukar bli fullt rätt fort.

För dig som inte vet vad Pecha Kucha är kan jag sammanfatta kort så här:
- Ett antal personer bjuds in att prata om precis vad de vill. Det kan vara alltifrån konstnärer, poeter och arkitekter till skådespelare, radiopratare eller dataspelsprogrammerare.
- Varje person eller grupp får ha med sig 20 bilder som visas upp på en duk.
- Man får prata 20 sekunder till varje bild.
- Förutom det är praktiskt taget allt tillåtet.

När jag var där för några veckor sedan så fick jag mig en överraskning som hette duga. Jag hade inga förväntningar men gick därifrån så jävla inspirerad och full av hopp och kreativitet. De som var där och föreläste varierade i kvalité och genre, men jag älskade verkligen helheten plus det faktum att det var så många människor där och tittade. Jag kan verkligen rekommendera att du provar Pecha Kucha i alla fall en gång.

http://www.pecha-kucha.se/

Jag har precis läst ut hundrafemtio sidor romanutkast och skrivit åtta sidor kritik. Jag dricker en öl och fönstret står öppet mot vad som kan vara den varmaste dagen det här året. Jag belönar mig själv med att titta på reprisen av Fiip & Fredriks High Chaparall på Femmans hemsida.

De hittar skådespelaren Shannen Doherty på en restaurang och får med henne på ett otroligt roligt uppdrag, vilket innefattar att Filip ska klä ut sig till en krokofant-godis på ett barnkalas. Under bilresan pratar de om olika saker och ställer frågor till Shannen och en av frågorna är huruvida hon tycker det är störigt när folk uttalar U2-sångaren Bono's namn fel. F&F menar på att han inte heter Bow-Now utan Bånnåw. Alla blir upprörda, även Shannen Doherty över hur vansinnigt det är hur människor inte kan uttala hans namn rätt, det är faktist helt vansinnigt hur obildade människor är.

Jag dricker ur min öl och funderar på om jag ska ta mig ner till pizzerian. Solen lever sitt eget liv utanför och skiter i vilket tv-program man tittar på. Alla som kommer ut ur sina trappuppgånger behandlas likadant tills den om ett par timmar går ner helt över Göteborg. Det sitter ballonger kvar från min födelsedag i lägenheten. Det är helt tyst förutom knappret av tangenter. Fingrarna som gör minikarete ner mot dem.