Skrik om du brinner

Sitter och tittar på Dont Look Back, dokumentären om Bob Dylan men måste ta en paus och rensa hjärnan. Så här tänker jag, försök hänga med mig. 1. Bob Dylan ser exakt ut som Calle som gick i min klass på Fridhems folkhögskola och som sjunger under namnet Pär Druva och är sångare i bandet Vit Päls, sen ser min kompis Johannas ögon lite ut som Bobs också. Nog sagt om det. Bara en förparentes.
Innan Dont Look Back såg jag Fuck you, Fuck you very much, en femtiominuters dokumentär om Leila K. Tillsammans med Torsten Flinck är hon det närmsta vi kommer till punkare i det här landet. Riktiga fucking punkare. Svaret är nej, jag tycker inte synd om varken Leila eller Torsten, saker de säger och gör inspirerar mig och jag ser varje störd och irriterad person som en vinst å deras vägnar och å mina för jag bara ler från kota till kota.
Så 1. du måste se dokumentären om Leila K och 2. du måste se Dont Look Back för Bob har precis den punkiga attityden gentemot journalister, världen och dumma frågor.
Osho, och många andra med honom, Stefan Einhorn te.x. pratar om social artighet, dissonansen mellan jaget och den lilla konstiga adoptivunge du visar utåt, som jag visar utåt, eller som Johannes Anyuru skriver i sin första diktsamling "porslinmasken vi alla bär", är enorm. Jag vill inte svara på frågor, jag hatar att vara trevlig, jag tycker om att vara snäll och jag mår bra av det men artighet är tamejfan det värsta jag vet och jag skulle vilja slå trevliga människor i ansiktet för de är bara trevliga för att de vill få ut någonting av det eller för att de vill sätta mig på plats. Snällhet har ingen plats och inga manualer.
Från det tillbaka till Bob Dylan-dokumentären. Jag återkommer på ämnen. Allihopa. Jag lovar.

Läser Oshos bok om kreativitet just nu och tänker hela tiden på sakerna han skriver om i boken. Symboler för våld och maniska handlingar; överkonsumtion, frosseri i mat, kaffe och snus, att inte kunna ta det lugnt, bekräftandet av publik och av andra parter, egot som hela tiden ligger som en liten gremlin i magen. Jag säger inte att alla de här sakerna ska ändras på en sekund men jag är otroligt fascinerad och intresserad rakt upp i gomseglet.

Alla bussar och spårvagnar i Göteborg idag var totalt kaos. Människorna gick runt med irriterade grå moln runt skallarna. Jag blev av någon anledning inte ett dugg irriterad. Bara stod rakt upp och ner och frös inte ens. Har laddat ner alla NOFX-skivor och bär runt dem i I-poden som ett slags vårtecken.

Har precis tittat på vinnarna i Youtube Video Awards, bebisen är helt fantastisk men Human Tetris är grymt coolt det också. Det finns en kreativitet som inte är statisk och som pågår hela tiden. Det handlar inte om att jag måste lära mig någonting, det handlar om att deprogrammera sig själv från all jävla skit och allt brus.

http://www.youtube.com/ytawards07winners - Vinnarna i Youtube Video Awards

Det finns en stad i Holland där man tagit bort alla trafikljusen. Idag stod Göteborg helt stilla när jag gick ut från lägenheten. Ingen blåst, inga ljud, inga människor. Det var som en fet parentes. Jag promenerade mitt på bilvägen som Tom Cruise i Vanilla Sky eller Cillian Murphy i 28 dagar senare, fast mindre postapokalyptiskt och lite mer som om Snövits hundratusentals små fåglar skulle komma och hjälpa mig att städa om jag hade behövt städa, kanske mina innerfickor eller under min mössa. Jag har inte klippt mig på vad som känns ett halvår, jag har inte rakat mig på en vecka, jag vet inte vad det är för dag men jag vet att jag älskar det här. Fick ett fickur av min lillasyster, ett sådant man plockar ur bröstfickan när det är tédags.

Jag tror Manu Chao skrek ut på scen att "Livet är härligt och världen är rutten", det var en intervju och livespelning på tv igår. Jag träffade Arvid för första gången igår, min nya kusin, rufsigt svart hår och ljusbruna ögon med stänk av blått i. Det är en ny tid nu, nya sammanhang, jag kommer att kunna bygga en platå och en förståelse för mina barn som jag inte riktigt hade. Ett sammanhang. Det är en mäktig känsla.

Vi har snart spelat in tolv låtar i studion, solen lyser in genom takfönstret och vittnar om ett utanför. Små detaljer, persikodrinken med mjölk i, att alla har halsduk inomhus, hur kommer vi se tillbaka på det här, kommer vi kalla oss själva för progghippies, jag önskar att jag hade en polaroidkamera. Jag önskar mig verkligen en polaroidkamera i födelsedagspresent. Jag kom just på det. Jag vill ha en polaroidkamera i födelsedagspresent. Och kanske en livräddningskurs.

Sitter på studion vid Tredje Långgatan, i vad som kallas vilorummet. Det består av en stor loftsäng, tv-anläggning, bord och stolar, en skolklass' handfull dvd-filmer, godis, snus, kaffe och ormbunkar. Takfönstret är det enda kikhålet mot omvärlden och man ser hur vårflingorna förvånat, nästan lite nyvakna och bakfulla lägger sig längtansfulla mot glaset. Jag vet att den sista liknelsen var lite väl ambitiös men jag sitter och lyssnar på Christian Kjellvander och jag har inte ont någonstans i min kropp, jag har precis ätit Thai-mat och har ingenting att klaga på.

Läser på om konflikten mellan Kina och Tibet. Världen är en magisk plats, Dalai Lama har lovat att aldrig återfödas på kinesisk mark. En örnrocka dödar en kvinna som satt och solade på en båt genom att slänga sig i ansiktet på henne. Jag såg min pappa gråta för andra gången i mitt liv igår när jag och Povel som nyårspresent sjöng en av hans favoritlåtar från hans barndom hemma hos mina föräldrar, på Hisingen, fem våningar över marken och tusen under vädret. Snön förenar oss, Povels gitarr åkte fram på 42-bussen in till stan vid midnatt, enligt perserna är idag den första dagen på det nya året, dyrkan av solen, dervisharnas snurrande danser, hypnos, stillhet i rörelse. Det går så snabbt att det ser ut som att det inte rör sig. Som när man var liten och tittade på en navkapsel som spann. Ingenting hände, fast ändå.

En blå lampa i vilorummet blinkar när någon ringer på dörren, David läser sporten och Conrad nyheterna. Vi väntar på vår tur att gå in i studion och lägga våra pusselbitar, tystnad och musik. Igår berättade jag för min mormor om förlovningen. Senare satt E och min syster i datorrummet och min mormor hade kommit in och började spontandansa. Vad gör du, frågade E och min syster skrattandes. Jag kan inte behärska mig, sa mormor, jag är så glad att jag inte vet vad jag ska göra. Så då dansar jag.

Bröderna Schulman får inte blogga på Värmland Folkblads hemsida längre. De blir utkastade och jag förstår inte varför inte bröderna inte startar en blogg där de är sina egna chefer. Uppenbarligen finns det en vilja, en otrevlighet och kritik som måste ut och som de inte får utlopp för så länge det sitter änsliga ansvariga utgivare och redaktörer som måste svara inför en boss. Jag tänker på Bowser Koopa i Super Mario. Bossarnas boss. En taggig Don Corleone. En ond Turtle utan ninjaskills som bara hoppar upp och ner tills Game Overn är ett faktum. Skit i det, spola tillbaka och bli din egen chef.

Det finns en respekt för auktoriteter och chefer som går förbi utan att ifrågasättas. En osund känsla av att kritik är någonting bra, jag ska skriva en roman och så ska jag lämna den till någon som ska döda mina darlings, det är sunt att ha ett objektivt öga. Men visionen då? Tanken om världen du har skapat i huvudet, målet med dina, måhända idiotiska, men ändå DINA kreativa idéer. Om Alex och Calle Schulman vill hålla på och provocera och Internet ligger som ett oändligt stort fält, öppet med grönbete och en redan läsande publik, varför behöver de en arbetsgivare?

När jag var ungomsreporter på Göteborgsposten skrev jag en krönika om 11 september som gick ut på att jag tillägnade en blankrad för var tusende person som dog under attacken mot World Trade Center och sen lämnade jag resten av krönikan med blankrader tillägnat alla de civila som fallit offer för Usas terror mot världen. Sexton år och ovetandes kallades jag till ansvarig utgivare på tidningen. Det var inte okej att jag hade skrivit den krönikan, Gp kunde inte stå för detta. What?

Det finns alltid en Boss som har helt andra intentioner och linjer att driva än du som är kreatör. Bli din egen boss så kan du själv avgöra balansen mellan kreativitet och ansvar. Fuck Värmlands Folkblad och starta din egen blogg, var otrevlig, jävlas med allt och alla och gör precis som du vill. Calle och Alex, skapa era kreativa rum och spikprydda kuddrum. Jag är med er.

Idag har jag upptäckt en ny blogg. Den heter Mannen utan egenskaper. http://mannenutanegenskaper.blogspot.com
Det är en blandning av bilder, citat, dikter och mörker. I fucking like it.

Det bästa med att vara vuxen idag är att jag slipper ströva omkring med lattemaffian på kullerstenarna, trängas på uteserveringar och i provhyttar. Missförstå mig inte, det finns en hel del fördelar med att gå runt och vara någons plus en medan de provar nya skor eller tittar på smycken i butiker, det ger tid för tankar och kontemplation, men just idag kände jag så jävla lite för att vara ute och njuta av vårtecken. Vårtecknet infanns sig redan i morse; måsarna väckte mig ur en dröm där min lillasyster var en chokladgodis. Fråga inte, jag har ingen aning om vad det betyder och om Majakovskij hade varit här med en Saida-scarf på huvudet hade han försökt skriva en dikt om det i blindo men avbrutit sig själv efter några timmar och suktat efter närsta strawberry daquiri.

Tegan and Sara igår på Konserthuset och diskussionerna innan pendlade mellan Göteborgshumorn hos de anställda på bowlingen i Gamlestaden, kläder man kan växa i och New York-dialekter. De båda tvillingsystrarna på scen gav en helt oförglömglig spelning, de flesta låtarna framfördes i korta versioner vilket gjorde plats för fler hits. Jag pratade med E om det efteråt, det finns en emo-ådra i oss som aldrig kommer att gå förlorad, våra barn kommer att mobba oss för den och vi kommer stå gråtandes framför en gråhårig Jocke Berg eller en rullatorvinglig Death Cab for Cutie och försöka hindra nostalgiska tårar.
Har du inte hört Tegan and Sara ska du göra det nu. De är vansinnigt produktiva, charmiga, snygga - ser lite ut som en blandning mellan en rockig butchflata och en älva. Båda jag och E blev förälskade i dem.

Har för övrigt precis läst ut "Tisdagarna med Morrie". En bok jag absolut kan rekommendera; en collegeproffessor som är döende i ALS ger sin favoritelev en sista kurs som lika gärna kunde haft titeln "Allt jag lärt mig hittills". Tung och tankeväckande bok som lämnade mig, inte tårögd men snäppet gladare och visare. Nu har jag börjat läsa "Pappan och Havet" av Tove Jansson och vemodot i den och bilderna och meningarna är bara ren magi och kreativitet. Mumintrollen talar i ren poesi och allt som sägs betyder minst 2 saker samtidigt.

Förvårkvällen börjar puffa upp sina kuddar. Jag har världens största påskägg och ska titta på Guillermo Del Toros "Devils backbone". Mitt påskägg är så stort att muslimer vallfärdar hit för att gå runt det och tillbe det. Mitt påskägg är så stort att Svensson sms:röstar på mitt påskägg. Mitt påskägg är så stort att Reinfeldt måste avstå från tre livvakter så att mitt påskägg kan känna sig tryggt. Jag har flera sidor med skämt om hur stort påskägg jag har men pizzan kallnar vänner.

+++

http://www.myspace.com/teganandsara - Lyssna på låten "Are you ten years ago"

 

Om Bibeln är alla böckers moder och Tito och O.J är skyldiga så finns det bara en låt som är alla låtars guru, deras musikaliska och andliga vägledare, man backar sina gamla kassettband tillbaka och så ligger den och vaggar sig själv och alla fyllon i grannskapet till sömns. Jag snackar om Paul Simons "Call me Al". Som om det inte vore nog så är videon helt briljant, jag är inget fan av Chevy Chase, jag skulle skriva hans testamente på ett toapapper med gårdagkvällens spyor som bläck och mitt kukskaft som penna men här gör han faktist ett helt briljant jobb. Det kan också vara att Paul ser så sur ut. Eller att låten är magisk.

Jag tänker på en kväll i min gamla lägenhet i Kortedala. En av gitarristerna i mitt band, Conrad, sov över hos mig och vi fick feeling, så som man kan få av att öppna dörren till balkongen och låta rummets soundtrack läcka över till världen samtidigt som världen läcker in i rummet med sitt regn, sina billarm på distans och skrikande våldsoffer från Kortedala torg (plötsligt sjunger de i takt/skriker i takt/gör det i takt och lite snyggare). Låten den kvällen i fråga var faktist också en Paul Simon-låt, "Diamonds on the soles of her feet", Conrad spelade den på sin gitarr samtidigt som den sprutade ut ur mina mindre högtalare, jag höjde och musiken distade, mina axlar levde ett eget liv och plötsligt stängde Conrad av musiken på Cd-spelaren och fortsatte slingan själv på sin gitarr, jag började freestyla en ny text till låten.

Conrad bytte ackord.
Våldsoffren bytte händer.
Paul Simon satt i sin lägenhet och grät bittert över Art Garfunkel men ingen tänkte ringa den andre.
Plötsligt stod vi där med en helt ny låt. Samma känsla spreds över lägenheten men nu var det vi som gjorde det. Låten hamnade på vår andra skiva. Conrad flyttade till Stockholm. Jag flyttade upp för ett berg. Jag har samma känsla i kroppen nu men frågan är vem jag ska läcka den till?

Tack Jenny Morelli för tipset!

Våldet. Det enda inslaget av våld i mitt liv just nu är det jag konsumerar på film, i litteratur och i viss mån en känsla av aggressivitet i olika sorters musik, sångaren i Why's monotona sätt att säga "Porno", basen i vissa Nine Inch Nails-låtar. Jag ser Javier Bardems blick i No Country for Old men och det slår an en sträng i mig, jag är på väg till jobbet och inser att jag knyter mina händer, svarta H&M-vantar på som passar till alla händer sägs det, men var det verkligen meningen att de skulle passa till knutna nävar på väg till jobbet en helt vanlig arbetsdag, jag är inte arg, jag är inte en våldsam person men det finns i oss alla; närheten till våldet.

Jag läser om Israel-Palestinakonflikten. Skäms för att jag är så okunnig, skäms lite mindre för varje rad, det är lite som ett ljus som sprids på aktuella tidningsartiklar, bakgrunden blir tydlig, jag förstår mer av texten men mindre av själva konflikten ju mer jag läser. Våldet. Det finns som små frön, ordet civilisation blir tydligt långt bak och tränger sig framåt i hjärnan, det är det vi sysslar med; civilisation - att behärska våra känslor och våldet i kroppen. I Fredrik Lindströms nya program "Vad är människan" som går på Kunskapskanalen pratar han i avsnitt 4 med psykiatrikern Åsa Nilssonne om ilska. Ska man släppa ut den eller bejaka den och släppa taget efteråt.

Jag har ärr på mina knogar från slagsmål i mellan och högstadie. Fotbollsmatcher på rasten som urartade i blod och kuratorsamtal, telefonsamtal hem och besvikna föräldrar. Nior som stod och lurade utanför skolan och väntade på sina gaseller. Omklädningsrum blev boxningsringar. Var och en sin egen slagpåse.

Varje gång jag blir utskälld av en busschaufför, trött sitter i studion och irriterar mig på mina bandmedlemmar eller höjer rösten mot min flickvän så känner jag den lilla ormen av adrenalin. Jag har inte slagits eller blivit slagen av någon på många år. Men varje gång jag hamnar i upploppet till våldet känner jag den obehagliga känslan, men jag behärskar mig, blir lite mer en människa och inte ett känslomonster. Jag har kontrollen och släpper den aldrig. Men våldet finns där och att välja det är ett aktivt val. Att säga att man tappade besinningen är ingen ursäkt, man väljer att tappa besinningen, att släppa skölden av intellekt och medmänsklighet och skjuta, svinga eller sparka utåt. Det finns ingen naturlig faktor i att släppa ut sin vrede. Ilskan blir inte mindre av att man använder sig av den. Taket höjs bara, till slut står vi där och båda parterna slungar sina nävar mot varandra och allt går i bitar, förstörs, vilar och börjar om igen. En konflikt kan aldrig sluta om inte en sida eller helst båda slutar titta åt våldet, slutar ge det den eftersökta uppmärksamheten och energin. Kanske är människan både djur och människa i ett. Men djuret hålls i koppel och det är människan som styr och inte tvärtom.

+++++

Uppdatering: Vad händer med mina favoritbloggare?

Natacha Peyre var med i fråga Olle och blev lite konstigt pryd i samband med Ralf från Mustasch och jag vet ju att Natacha inte är så pryd egentligen, so what the fuck is the deal-e-o Nat-asch-eo?

Damons Kramerfrisyr börjar bli lite lam. Mer hårspray!

Andreas Roman verkar ha släppt sitt grepp om Thomas Andersson Wijs hals. Tråkigt.

SilverfiskJonas verkar ha besök från Sverige och prestationsångest. Det är kanske därför han pratar om vädret.

Andrea är kär i Fredrik Lindström på alla plan, kanske löper hon, kanske är hon kär i män med stora hjärnor, en gång skulle hon ligga med Peter Englund, jag vet inte om de blev av.

Jag har just varit på pressvisning av nya godisstycket av animation vid namn Horton. Gå och se den. Jag och Alex klev rakt in i en salong på biopalatset som redan var ockuperat av ett stort gäng 10-åringar. Jag och Alex hamnade längst fram med varsitt stort leende på läpparna. En efter en såg vi journalisterna och recensenterna komma in och stå helt blick stilla vid ingången med öppna munnar medan kidsen ropade: Hej hej. Till och med Gubbrecensenten som alltid skriker och klagar under filmerna och som jag inte vet var han jobbar satt mellan en liten asiatisk flicka och en hyperaktiv kille med blå overall. Det var en vacker syn. Gubbrecensenten log inte.
Följande dialog utspelade sig mellan mig och min granne som jag tror hette Tim och var en jätteliten människa som hade röda gummistövlar och randig T-shirt.

- Hej. Vem är du? Jag vet när den här filmen börjar.
- Jag är filmrecensent. Jasså? När börjar den?
- När ljuset släcks!
- Okej....
(han sneglar på lunchen som ligger i mitt knä, bestående av en Pago-juice och två flapjacks)
- Är det dina?
- Ja...
- Också är jag hungrig?
- Okej...
- Mmmmmm....
- Det är jag också och det är min lunch. Ska ni inte äta med klassen?
- Vet inte.
- Nu släcks det. Nu börjar filmen.
- Yes!

"Älska varandra eller gå under" W.H Auden. via "Tisdagarna med Morrie".

Jag fascineras av klubbmänniskorna. De som är ute på vardagar, som har koll på alla Dj:s i stan och när och var och hur det är gratis snittar i samband med släpp av en skiva eller nöjestidnings nya nummer. Att de har koll på alla nya indieband som poppar upp och hur de klär sig i variationer av varandras fönstershoppardrömmar. Det kanske låter som att jag förbittrar mig över dem, det gör jag inte. Jag gillar hur de får mig att ifrågasätta mig själv, hur de ger mig komplex för varje mingelbild jag inte är med på, det är de små fröna av tvivel som får mig att börja tänka. Varför är jag inte en klubbmänniska?

För det första gillar jag inte att gå på tillställningar där jag inte känner någon. Jag behöver ett ankare, ett bord med vänner, då kan drinkarna rulla in hela kvällen och jag är ostoppbar, social och fantastiskt charmig. Jag har någonting att falla tillbaka på, ett pitstop på närmsta hamburgarhak. Men egentligen tycker jag inte om att gå ut överhuvudtaget. Jag är ganska enkel om man tänker efter. Nyckelorden för det här blogginlägget är svensson; starka ostbågar; choklad med choklad i och hemmagjord fullkornspizza med fem olika sorters ostar på som bakas i så stora omgångar att jag har lunchlåda flera veckor fram. Lägg till lunchlåda till nyckelorden och också gå till gymmet och leka fristad; takeawaykaffe på morgonen för att göra mig glad. Jag är ganska enkel att tillfredsställa. Ge mig en mjuk soffa, en hyrfilm och någonting att äta så går min puls ner på bara några sekunder.

Men jag fascineras av klubbmänniskorna, av deras hemliga drivkrafter, hur ofta gråter eller skrattar de åt mig i sina trädkojor, när vårmorgonen trotsar SMHI och fyllehalkar över Göteborgs gräsmattor. Vad skriver de på sina postitlappar, vad är det för påminnelser de unnar sig själva för att inte glömma bort att det alltid finns en väg ut. En vän till mig har en lapp i sin plånbok där det står nödutgång. Varje trängt läge har sin lösning. När jag läser om helgens aktiviteter och vad som finns som utbud får jag lite stickande komplex för det jag kommer missa, jag försöker hitta mina nödutångar genom att landa i det jag gör istället för det jag inte gör. Men jag älskar klubbmänniskorna. De får mig att växa. Varje dag.

Jag tänker på killen som brände allt han ägde och gav sig ut i världen för att göra någonting nytt. Ett stort fett Ctrl Alt Delete och sen är det på nytt igen. När jag tänker den tanken svindlar det framför ögonen, samtidigt som jag tycker så vansinnigt mycket om mitt liv. Jag kan köpa delar av det men jag vill inte gå i fotspår. Jag vill göra som Chris och skriva min story.

Det finns flera historier, det finns Osho som satt tyst sina sju första levnadsår och blev en indisk rebell, Ernst Billgren berättade i matsalen hur han och Ted Gärdestad åkte och träffade honom någon före Internet-talet, att Ted ville klippa av sina bojor och att Osho gav honom en välsignelse. Strax därefter tog Ted livet av sig. Jag vill inte bli galen. Jag vill inte ha någons välsignelse. Jag vill skriva min egen story.

Tänker på Chris i Sean Penns film Into the Wild, jag har den färskt i minnet, eftertexterna rullar neråt, precis som Nyköpingsolen över industrierna och den lilla ån som jag, Jacob och Conrad hoppade över för några andetag sedan.
Jag tänker på hur Chris planerade sin flykt i flera år, gav bort sina nedärvda pengar och sin nedärvda sorg, tog på sig lugnet och begav sig ut på vägarna. Hur han påverkade människor på sin rutt, påverkade sig själv under resan och landade någonstans. "Hapiness is only real when shared". Jag vill inte hoppa på hans tåg, citera hans ord. Jag vill skriva min egen story med mina egna ord. Vägen är så uppdelad och nedtrampad, det finns så många insikter att det är som en stor buffé, DÄR har vi skönheten i det. Plocka på sig precis det man vill ha, ät så mycket du vill kompis, bestäm dig inte, var ambivalent, inkonsevekvent, ändra dig, ha fel och ha rätt, närma dig dig själv.

Jag smakar på orden familj, stillhet och ro. Att inte behöva bli en galen jävel bara för att några har varit det före mig, eller bli en galen jävel men galen på mitt sätt. Jag tänker på att få vara tyst i flera dagar, ta en pause från overkligheten, börja skriva och sluta skriva. Börja nynna och sluta nynna. Tystnad som i stora platta landskap och varm luft ur en stor hästs näsborrar. Tystnad som i att inte vakna till trafik och mobilsignaler, gå ut på baksidan av ett hus, en gård, min gård, mitt hus och inte se grannarna. Skriva om min story, den jag har hängandes från nacken.
Aldrig sluta ifrågasätta. Aldrig sluta sjunga.

Jag sitter på ett hotelrum i Nyköping och tittar på Shooting Dogs. Jag känner hur det samlas som först klumpar i halsen som gör det svårt att andas och sen blir till stora stenar som tynger magen. Jag kan inte sluta titta och det gör så jävla ont. Och det enda jag kan tänka på är att försöka göra saker lite lite bättre, att bidra med någonting varje dag och att vara en god människa. Jag upprepar det i huvudet "att vara en god människa" medan macheten slickar huvudet på ännu en Tutsi i filmen som den gjorde på nyheterna som den gjorde på riktigt, "att vara en god människa" och de släpper på en europeisk hund på en räddningstransport i förmån för en svart man och jag tänker på att Calista Flockheart heter Flockhjärta i efternamn att jag ska fortsätta att påminna mig själv hur jävla ont det gör att se såna här filmer att läsa såna här böcker och att bli påmind om hur osentimentalt och för jävla skitigt livet är men att det finns saker att göra hela tiden i ett ofärdigt bygge. "Att vara en god människa", det är inte så jävla lätt och det är inte så jävla svårt.

Alla situationer runtomkring en hela tiden där det tjatas om flugproblem och ilandsproblem och allt jävla medelklassgnäll från kamrater, kollegor och chefer, fikascheman och skitsnack på lunchrasterna om vilka skådespelare som knullar vilka i röven. Jag sitter på ett hotelrum och är skitförbannad, på mig själv och på alla runtomkring mig och på alla gånger ( och hur lätt) vi glömmer. Att jag sitter där och skrattar och håller med och själv kommer på namn men sen skäms i sömnen, har ett stygn som går upp i magen varje gång jag tänker på det. Skammen, skulden och att ständigt påminna sig själv, nyp i armen, karva in ett stort nej med kniv på båda armarna. Jag vet inte. Postitlappar? Påminnelser på mobilen?

Idag gjorde vi två spelningar på en skola i Nyköping. Det var högstadieelever. Jag är 25 nu. Jag är varken nervös eller osäker och har ingen anledning till att sitta och hålla käft när den där känslan i magen gör sig påmind, känslan som talar om att "det här känns inte bra", "det här är INTE det du vill", "Det här är INTE att vara en god människa."

Jag gjorde en pause i filmen.
Jag var tvungen att säga det här.
Nu trycker jag på play igen med spykänsla i munnen.

Jag känner mig billig. Jag lyssnar på låten "Falling slowly" från indiemusikaldokumentären "Once" och jag känner hur signalerna går till ett bakre rum i hjärnan, samma mekanismer som anropas så fort jag lyssnar på gamla Kent-skivor, musik med maffiga stråkarrangemang eller bara sånt som går i moll.
Vilken del av min panna rymmer melankolin, ett alfabet av kursiva versaler, allt är stort & vackert. Texten är egentligen banal, sorgen är ingen sorg utan mer en vemodig eftertanke, det finns ingenting att vara ledsen för och det handlar inte om ledsamhet. Som en person som dygnet runt sysslar med att uttrycka sig i tal och skrift blir jag så jävla frustrerad, det är samma sak varenda gång, jag kan inte formulera känslan. Det svenska vemodet. Det poetiska högmodet. Det låter så banalt. Men jag faller lika hårt varje gång. Det är billigt. Enkelt.