Skrik om du brinner

Dagen jag fyllde tjugofem började med en morgon och en present. Jag fick en cykel. Och vanligtvis när man får saker, köper saker eller hittar saker så kallar man dem för VAD de är och inte VILKA de är. Eller hur?
Jag köpte en cd-skiva, jag hittade en snygg pinne eller jag fick en cykel. Det finns vissa instutioner som döper prylar, te.x. IKEA som har hyllan Billy eller massagestaven Zlatan.
Men förutom det så brukar man kalla saker för vilken funktion de har.

Tänk om man skulle göra det med sina vänner. Om man har en vän som är rolig, en som är social och en som har mycket pengar. Så kallar man dem Rolig, Snackis och Spenderarbrallan. Skiter fullständigt i deras namn och bara döper deras funktioner och använder sig av de epiteten därefter. Det blir funktionellt och smart.

Jag tänkte tvärtom när jag fick min cykel. Den heter Karin. Och efter att jag började kalla henne för det så har vi fått en djupare relation. Det är inte bara att cykla. När jag träffar andra vänner så presenterar jag Karin, folk hälsar på henne på stan, vi samtalar medan jag cyklar eller ska man säga medan VI cyklar. Det har blivit mer av ett umgänge än att jag är passagerare och hon transportfordon. Det är nästan så att jag får dåligt samvete när jag måste låsa fast henne för att gå in och köpa en glass.

Jag funderar på att börja döpa mina prylar. De jag tycker om och umgås mycket med. Min Macbook, mitt skrivbord, mina gröna converse, min mobiltelefon, min kaffekopp, mina träningsskor, min tygpåse, min Ipod, mitt skrivblock, min piercing, mina solglasögon. Om de alla fick ett namn och ett större poetiskt sammanhang så kanske de skulle må bättre. Och om mina prylar mår bra och känner att de är uppskattade så kommer det påverka mig också. Jag tänker mig en dag när jag råkar illa ut och mina prylar ställer upp för mig. Tänk dig att alla dina sammanlagda prylar egentligen är en stor Transformers. Hur de söker sig till varandra och sätts ihop till en blandning av en PrylFrankenstein och en Ninja och räddar dig ur knepiga situationer.

Så här ser verkligheten ut om du googlar den. Om jag vänder bort min blick från min dator och tittar upp och ut i lägenheten så är det en blandning av skumma rymdvarelser i dockformat, prydnaskuddar i olika nyanser av grönt, en hypnotiskt stor matta, ljudet av små barn som rullar fram på lite större leksaker utanför, musiken från min laptop som påminner mig om filmen som den är från, ofärdiga pärlplattor, Bart Simpson i skala 1:1 i ett hörn, playdo, apoteketpåsar, en bild på mig och Rocco Sifreddi när jag var tolv år gammal och var på Mallorca, en obäddad säng och ljudet av mitt tangentbord som försöker synka med klockspelet i låten som precis gick på i Itunes. Jag är lycklig här.

Jag tänker på tystnadsmeditationen nästan varje dag. Jag har börjat meditera hemma. Tjugo minuter i taget i stillhet och även i andra former. Meditation är nödvändigtvis inte att sitta ner, att komma till insikt eller vara tyst. Meditation kan vara att göra en hel pärlplatta, låta det ta två timmar att lägga alla rörpärlor i olika färger på plats, titta på resultatet och sen hälla tillbaka pärlorna i burken. Det kan vara att lämna mobiltelefonen hemma och gå ut och gå i två timmar klockan sju en vardagsmorgon, skita i svetten i linnet, skita i att ta av sig solglasögonen, överhuvudtaget inte hälsa på folk man träffar på vägen. Eller helt enkelt att ta bilen en söndag, åka till Varberg, köra till en plats man tidigare inte varit på och ligga på klipporna och vara med varandra med kanske fyra, fem ord i minuten som sällskap och hela jävla världen är ditt kuddrum.

Igår när jag cyklade till Kristoffers studio för att lägga den sista delen av mina sångpålägg på skivan träffade jag en av mina kurskamrater. Han jag berättade om någon av texterna om Ödeshög, han stod på grusgången den första dagen och höll låda, jag stod bredvid och såg på. Såg mig själv i honom, apan med cymbalerna som står framför en skock åskådare och klapprar, nickar, tar emot småmynt eller applåder. Skrattsalvor, synkroniserade och en halvmåne människor som tittar på dig. Slutar du finnas om de slutar titta? Jag frågar honom inte det. Jag går av min cykel och går fram till honom. Han sitter på en filt på kullerstenarna i Haga och sjunger strupsång. Det ligger en mössa av något slag framför honom med en femkrona och en enkrona i. Han är solbränd och har lite blond skäggstubb på hakan. De svartbågade glasögonen och de stora ljusblå ögonen som antingen är läskiga eller lugna, jag vet inte vilket.

- Navid? säger han.
- Hej kompis.
- Rasmus.
- Hej Rasmus.

Han verkar lite frånvarande och berättar om de tio dagarna, vi skrattar internt åt saker vi minns därifrån. Han säger någonting om att det inte passar alla och jag försöker hitta en väg runt det för att inte låta hans formulering regera. Jag tror jag lyckas. I mitt huvud i alla fall. Folk går förbi oss, kanske tittar de på oss.
Han berättar att det var ett par tre stycken till som hade åkt hem. En kvinna åkte hem den åttonde dagen.

- Jag ska cykla vidare.
- Det var fint att träffas. Jag ska sjunga vidare. Kanske har pengar till middag snart.
- Ja, hoppas det.

Jag skrattar och glömmer ge honom femkronan och de sju enkronorna jag har i väskan. Jag sätter mig på cykeln och trampar vidare genom Haga. Den jäveln tänker jag i två sekunder. Sen försvinner tanken och jag cyklar förbi människor i Göteborg. Det här är min stad tänker jag. Hem tänker jag, fast det persiska ordet.

Dag 4 - Jag tror jag lägger mig ner och dör lite

Den tredje dagen började med gonggongen som alla dagar. Jag kände mig nästan helt tom, fast på ett skönt sätt. Morgonen var lite kall, gräsmattan utanför var täckt av ett lager med dagg och ute på klädstängerna hängde folks handdukar och tvättade byxor. Många hade bara en väska med sig och få klädombyten. Jag hade en stor backpackerryggsäck med mig som jag hade fyllt med tio dagar värt av kläder.

Dagen pågick som de andra dagarna. Jag kände mig varken mer eller mindre. Den ständiga tanken på att jag ville därifrån fanns som ett flimmer, ett brus i tankarna. Så fort jag blundade kom det upp, som en rosa elefant som står på ens huvud och som man absolut inte får titta på. Det är klart man tittar på den, hela jävla tiden.

Meditationspassen började gå bättre, jag kunde fokusera. Kom på mig själv med att tycka att tiden under själva meditationen började gå lättare och lite fortare än förut och att jag inte bytte sittställning lika ofta. Det fanns en känsla av lätthet som började infinna sig i kroppen och i sinnet.

Dagen gick och klockan blev fem. Dags för det vanliga eftermiddagstéet. Undrar om det kommer någonting jobbigt nu. Som det hade gjort vid det klockslaget de andra dagarna. Jag började skala min apelsin och smack, där var den, känslan av gråt i halsen, klumpen som ville vandra sin väg uppåt och ut ur munnen. Det gick inte att få bort den men den kunde kontrolleras. Jag åt upp min apelsin och mitt äpple. Drack ur det sista av mitt örtté och svalde den lilla bit honung som fanns i botten på koppen.

Jag gick ut i skogen för att låta gråten komma fram. Gick runt på den utmarkerade stigen, stampade med fötterna i marken, balanserade på synliga trädrötter, kollade efter grodan, någonstans långt bort hördes glassbilens melodi. Det kom inget kropp. Vilket antiklimax. Jag kände mig oövervinnerlig och forttsatte promenera ändå. Gick några varv innan jag hörde gongongens klanger, först den ljusare klangen från tjejernas gongong och sen den lite dovare från killarnas. Klockan var sex, det var dags för en timmes tystnadsmeditation.

Passet började med att läraren Pär sätter på en skiva där S.N Guenkas röst ljuder över salen. Han säger att du ska fokusera din andning på den trekant som utgörs av överläppen som bas och näsborrarna. Andas och känn varje andetag, tänk ingenting förutom det att du andas. Döm det inte bara observera. Du kommer att lyckas. Du kommer att lyckas.
Rösten är basig och pratar en engelska som är mer hindi än engelska men ändå med ett ordförråd som en engelskprofessor. Dialekten är mer charmig än störande. Luften i lokalen är tjock efter dagens alla sittningar. Mina knän är ömma och min rygg klagar lite men det rör mig inte. Jag blundar och kommer snabbt in i fokus. Känner förnimmelser i näsborrarna när jag andas in och en lätt temperaturväxling på överläppen när jag andas ut. Det går bra i några minuter.

Jag öppnar ögonen. Inte för att jag har ont eller hör något ljud. Inte för att jag är rastlös eller ofokuserad. Jag öppnar ögonen för att jag inte kan andas. Revbenen har minskat i storlek och stryper hjärtat som försöker pumpa vidare. Jag kan inte andas. Mina andetag måste ha låtit högt eftersom läraren tittar på mig rakt i ögonen när jag tittar upp mot honom. Han slänger en blick åt vår kontaktperson som sitter bredvid honom, han svarar lärarens blick genom att nicka. Jag förstår men samtidigt förstår jag inte. Jag plockar långsamt upp mina saker och håller paniken under kontroll. Smyger som en ninja förbi alla sittande tysta meditatörer. Tar på mig mina skor och går ner för spiraltrappans tusen steg.

Jag går runt hörnet och in i skogsdungen. Jag tappar min tröja och halsduk på marken. Och sen tappar jag allt annat. Allt.
Det är inte gråt som kommer, det är hulkande attacker. Korta och stötiga andetag, det snurrar i huvudet och jag har svårt att se någonting. Andreas, kontaktpersonen, killen med de stora bruna snälla ögonen kommer fram och försöker lugna mig. Jag ser honom knappt men han ler och pratar dämpat och lugnt. Jag skriker, jag hör mig själv skrika och tänker inte ens att jag är ohövlig eller orättvis. Det känns som att jag ska dö. Jag får skrika.
Jag skriker att jag inte vill vara här, att det känns som att jag ska dö, att det här inte är okej. Jag vill inte vända ut och in på mig framför 75 främlingar. Det är inte okej att det ska kännas så här. Det är fan inte okej. Jag åker hem. Så enkelt är det.
Andreas ord mot mina. Det är hysteriskt roligt. En helt bisarr situation. En liten kille som står och pratar lugnt och en annan kille som viftar med händerna och gråter och skriker på honom. Vi börjar båda skratta och det känns precis lika mycket skit för det. Jag säger att jag har bestämt mig och att jag går in på mitt rum och packar nu. Andreas säger okej. Det är okej. Åk hem. Men prata med Pär först.

Jag går in på mitt rum och börjar packa. Packar ner mina tröjor, vattenflaskan och Turtles-lakanet. Packar ner min gömda påse med Fishermans friends som jag hade för att trösta mig själv när jag blev för rastlös. Packar ner allting fortare än jag någonsin packat ner något i hela mitt liv. Stänger min väska och lägger mig ner på madrassen. Det känns redan mycket bättre. Jag går ut och pratar med Pär som tycker att jag gör rätt i att åka hem. Han säger att några har åkt redan. Han berättar att folk under tystnadsmeditation har gråtit, kräkts, skakat och svimmat. Det är sånt som händer. Skiten kommer upp och knockar dig.
Han säger inte ordet ?skit? på det sättet men det är så jag minns det.
Pär kollar upp busstider och vi ser att den enda buss som går är den dagen efter klockan sex på morgonen. Sovmorgon tänker jag.

Jag går in på mitt rum igen och lägger mig ner på madrassen. Jag somnar och drömmer om ingenting. Vaknar nästa morgon vid 03.00 och kan inte somna om. Jag ska få åka hem. Det känns overkligt och som i en dröm. Jag sätter mig på bussen och är vaken hela resan till Göteborg. Äter en banan och en smörgås. Det smakar underbart.

Dag tre - Vem har tagit min groda?

Det fanns en hel del andra personer på kursen också. Sammanlagt tror jag att det var sjuttiofem personer. De kvinnliga deltagarna såg jag inte så mycket av. Ibland såg jag dem runt hörnet. Alla var inne i sin egna lilla värld. Jag tyckte om det faktum att man undvek att få ögonkontakt med varandra. Det var skönt att slippa alla sociala koder, alla trevligheter och måsten och borden.
Killen jag bodde mig tyckte väldigt mycket om färgen orange. Han hade med sig en stor vattenflaska som han fyllde på sin lilla vattenflaska med. Jag fantiserade om vad han hade i sin stora vattenflaska, om det var knark, druvsocker eller källvatten från sin hemby i Skåne.
Jag visste ingenting om personerna som var där. Bara deras namn. Vissa små detaljer hann jag uppfatta den första dagen när folk pratade med varandra. Själv sa jag knappt ett ord till någon men jag lyssnade ändå på diskussioner och iaktog folk och hur de fortfarande satt i sina roller, sina sociala strukturer. En kille stod och berättade någonting, ett skämt eller en försvarsmekanism klädd som ett skämt för att han var nervös och när poängen kom så skrattade alla samtidigt, på ett artigt sätt, nästan som på kommando. Jag minns att jag var glad att det inte var jag som var den killen. Jag brukar vara den killen. Nu satt jag tyst med luvan uppdragen redan i förtid bara för att komma in i rätt stämning.
En lite äldre man, vi kan kalla honom direktören, satt med sin handsfree och mobil in i sista sekunden och avbokade möten, det lät som att han sålde aktier, eller så är det min fördomsfulla hjärna som gör den efterhandskonstruktionen eftersom det är roligare än om han skulle avboka sitt spinningpass. Eller nu när jag tänker efter så är nog kombinationen roligast. Om han ber sin sekreterar sälja några aktier, avboka hans spinningpass och vattna hans krukväxter i tio dagar.
En kille som jag lade märke till under kursdagarna kom dit på sin cykel. Han var åtminstone en och nittio lång, smal och med tydliga utstickande kindben. Ögonen var ofarliga och snälla, lite utstående och påminde en hel del om Allan Edwall. Hans naturliga drag i ansiktet var ett milt leende och man blev lugn av att titta på honom. Han hade en gammal 1800-talsmössa för att matcha en outfit med väst, byxor och tröja från samma århundrade. Vilhelm Moberg hade varit stolt. Under mössan stack en blandning av dreads, hår, flätor och färgglada trådar ut. Lite som ett hus som aldrig blir färdigrenoverat, eller som inte vill bli färdigrenoverat, ett kråkslott, en frisörs värsta eller bästa mardröm. Och hans skägg var inte av denna värld, blont och yvigt och hade det inte varit för just det ansiktshåret hade jag lätt tagit honom för en äldre Emil i Lönneberga.
Ofta när jag kom ut på grusplanen så låg han raklång, som ett kors eller en stjärna på gräsmattan, med handflatorna vända uppåt och de nakna och smutsiga tårna spretandes åt alla håll. Fötterna lika smala som ansiktet och fingrarna långa och med smutsiga naglar. Leendet sträckte sig från ena sidan ansiktet till det andra och ögonen var stängda. Utan att vi sa att ord till varandra så gav han mig energi. Jag skulle vilja träffa och prata med honom efteråt.
Vidare var det en brokig blandning människor. Jag gick ibland runt och funderade på vilka de var. Vad de gjorde hemma. Vad de hade för yrken, varför de var där, vilka som saknade dem. En kille såg ut som en modell, en annan kände jag igen från framsidan av en inredningstidning. Många såg ut som att de nyligen varit i Indien och rest eller volentärjobbat i Bolivia. Mycket dreads, kläder köpta utomlands, tunna och färgglada byxor i dåliga kvalitéer.

Assistentläraren hette Pär. Han satt iklädd chinosbyxor och fleecetröja längst fram i meditationssalen. Han hade en liten tunn krans hår som gick från öra till öra på baksidan av huvudet. Ansiktet var senigt och beigefärgat. När han öppnade ögonen då och då under meditationspasset och scannade över salen var de klara, ljusblå och helt fokuserade. Jag vet inte hur jag ska beskriva hans ögon. Men när de tittade på dig så tittade de på dig. Det var obehagligt och jag kunde inte tyda ifall han var ond eller lugn. När han pratade med mig några gånger så blev jag mycket lugnare. Så fort han öppnade munnen insåg man att uttrycket i ögonen var milt och inte bistert.

Då och då kunde jag få fnissattacker. Det fanns ju en så stor och abstrakt mängd tid att tänka på. Det gjorde också att man hittade på otroliga och fantasirika bilder. Jag minns inte dem alla men en av dem var att jag fick en propeller på ryggen, en sån som Karlsson på taket har, och så flög jag till Göteborg och hjälpte min flickvän över Älvsborgsbron när hon skulle springa Göteborgsvarvet och hade ont i foten.
Ibland kunde jag börja fnissa bara över tanken på att jag var där. Och när det kom ur mig som ett fniss eller ett skratt så kände jag hur det satt en klump i halsen och att det var nära att skrattet blev gråt. Då slutade jag eftersom det kändes obehagligt.

Maten som serverades åt vi i huvudbyggnaden där registreringen tog plats. Det var nyttig och vällagat mat och allt var vegetariskt. Till frukost fick vi frukt, té och mjölk, gröt med solrosfrön, linfrön och fikon och dadlar. Smörgåsar med smör, jordnötssmör och sylt.
Till lunch var det kanske pasta med något varmt tillbehör plus sallad.
Varje eftermiddag vid 17.00 så fick vi två frukter var och örtté. Det var vid de här eftermiddagsfikorna som jag började få ångest, grav och smetig och oljig äcklig ångest.

Första gången var första dagen och jag satt och skalade en apelsin vid fönstret. Det började som en klump i halsen och jag fick panik eftersom jag inte ville börja gråta framför alla de där främlingarna. Jag bestämde mig för att äta upp min apelsin och sedan gå ut i skogen och gråta.
Jag slängde apelsinskalen och äppleskrottet i komposten och diskade min kopp. Sen gick jag lugnt ut i skogen och satte mig på en av de blå bänkarna. Jag vecklade upp luvan på min grå hoodie och drog den över huvudet. Sen drog jag luvan på min svarta jacka över den grå luvan. Böjde ner huvudet och började gråta. Näsan fylldes med snor och ögonen fylldes med vatten. Jag försökte se mig omkring med någonting att snyta mig med och torka bort all vätska som samlades överallt. Samtidigt tänkte jag: Jag satte mig ner vid en bänk och grät. Det låter nästan som Paulo Coelhos bok ?Jag satte mig ner vid floden Piedro och grät.? Jag skrattade åt mig själv. Åt vilken situation jag hade försatt mig själv i. Som vanligt. Sen snöt jag mig i handen och i luften. Torkade av mig på några löv. Kände hur det lättade i bröstet. Var det allt? Skulle jag bara behöva gå ut i skogen och gråta några gånger då och då för att klara av det här? Då var det ju cool, ingenting alls att oroa sig för.

Ibland så kände jag bara för att gå och lägga mig på mitt rum och då gjorde jag det. Under meditationspassen fick jag vansinnigt ont i mina knän. De svullnade upp och jag började genast fantisera om hur jag skulle komma därifrån med skador i ben och rygg som aldrig skulle läka. Att jag skulle stämma stället, starta ett mediedrev mot de som jobbade med Vipassana och dra hela skiten inför domstol. Sen tog jag ett par mentala steg tillbaka och undrade vad fan jag sysslade med. I huvudet alltså.

En dag under en av mina promenader var jag extra rastlös. Jag stampade i marken för att försöka bli av med myrorna som kröp under huden men det fungerade inte. Så jag bestämde mig för att jag behövde någonting med mig. En symbol för min beslutsamhet. Jag såg snöret som satt som avspärrning för promenadområdet. Jag såg mig omkring för att se om några av de andra kursdeltagarna var i närheten. Ingen där. Jag gick fram till snöret och började gnaga av en bit som var strax under en halvmeter. Det fastnade trådar mellan tänderna och det isade i hela käften men jag brydde mig inte om det utan fortsatte bita och rycka tills snöret var av. Det var en skön känsla när jag slutligen fick loss biten snöre. Jag fästade ena änden under min ena sko och höll fast den på marken, den andra änden började jag tvinna tills det spretiga snöret fick en mer sammansatt karaktär. Jag knöt en knut i varje ände och knöt sedan snöret runt min vänstra handled. Det sitter fortfarande där.

Dag två - I Ödeshög kan ingen höra dig skrika

Vi väcks varje morgon av en gong-gong. Äldre elever arbetar i köket, med väckning och med att hjälpa oss som är där för första gången. Killarna har en kontaktperson och tjejerna en. Han som hjälper oss heter Andreas och är killen med de snälla bruna ögonen som tog emot mig vid registreringen. Han går runt med gong-gongen om morgnarna och väcker oss och ser till att alla går upp.
Klockan är 04.00. Daggen ligger över gräsmattorna. Jag tittar ner i marken när jag går och ser bara mina egna fötter och gruset. Tänker ingenting. Så här tidigt är det helt tomt i huvudet. Kanske någon låtslinga som snurrar, antingen från en slumpmässigt vald låt eller en slinga som jag nyligen jobbat med under studioarbetet med den tredje skivan jag spelar in med mitt band. Ingenting som stör inuti huvudet, inga ljud alls nästan från världen runt om. Vi går med filtar över axlarna, tjocka tröjor eller jackor. Några, inklusiva mig själv har luvorna på luvtröjorna uppdragna över huvudet. För att avgränsa sig mer från resten av gruppen. Här behöver du inte vara social, du behöver inte säga Tack eller Varsågod, bara var med dig själv. Nära dig själv. Det är ett av målen. Jag går upp för spiraltrappan som leder till meditationssalen, tar av mig skorna och sätter mig på min matta.

Själva meditationen brukar vara i pass som varar i en eller en och en halv timme. Det börjar med att en av de stora lärarna i Vipassana, S.N Guenka sjunger och/eller talar, och det finns på en skivinspelning som vår svenska lärare Per sätter på. Han sitter längst fram själv i halvlotusställning och mediterar, ibland öppnar han ögonen för att kolla så att alla är okej. Så fort någon andas fort eller rör på sig öppnar han ögonen och kollar så att den personen är okej. Bredvid honom sitter hans fru som gör samma sak fast med de kvinnliga deltagarna.

Jag blundar. Så fort det blir mörkt framför ögonlocken så kommer det röster inombords, tankar, sånger, melodier, bilder, både verkliga och dokumentära bilder och fantasibilder och scenarion som jag hittar på allt eftersom. Jag får tvångstankar om att jag måste klia mig, jag ser framför mig olyckor som sker - som att min flickvän har råkat bränna upp vår lägenhet, som att min syster dött i en bilolycka - jag minns tillbaka till min barndom, tänker på mitt liv. Och hela tiden försöker jag att INTE tänka på de här sakerna. Jag försöker att bara vara där. Det är det svåra. Att hålla ett fokus.
Vi får lära oss att man ska tänka sig triangel i ansiktet med överläppen som bas och de två näsborrarna som varsin sida. Sen ska man tänka på luften som andas in och ut genom näsan, munnen ska vara stängd. Det är det enda du ska fokusera på, triangeln av luft som du andas ut genom din näsa, studsar mot din överläpp och så om igen.
Det är lättare sagt än gjort för mig.
Samtidigt så är begreppet ?Tid? någonting helt annat här. Det är svårt att bedömma hur lång en timme är. Innan så baserad jag mitt tidsbegrepp i relation till andra saker och former. När jag åkte buss kunde jag tänka på saker, ändra ställning, se hur städerna for förbi, se hur landskapet förändrades, jag funderade på de som satt på tåget eller bussen, jag kunde titta på klockan. När jag läste en bok så visste jag beroende på hur mycket text det fanns på varje sida, hur stort eller litet typsnittet var och hur stora marginalerna var och hur många sidor jag läste, hur lång tid som då hade gått, på ett ungefär. När jag såg en film så finns det en tydlig känsla för hur lång tid som har gått och hur lång tid som är kvar - när jag lyssnade på en skiva så brukar 12 spår vara ungefär en timme. Men här fanns det egentligen inga yttre faktorer att basera sin tidsuppfattning på. Det var ungefär som ett casino; där har man medvetet plockat bort fönster, klockor och allt annat som kan indikera hur lång tid det har gått eller vad klockan är så att personer som spelar inte känner hur länge de har varit där och på så sätt inte får dåligt samvete - vilket gör att de spenderar mer pengar eftersom de är är längre än de räknat med.

Efter ett tag började jag släppa begreppet tid och försökte bara att fokusera på min andning. Av och till så gick det faktist riktigt bra. Men problemet fanns också på andra håll, det hade inte bara med det abstrakta tidsbegreppet att göra, det manifesterade sig även väldigt konkret i form av smärta i kroppen. Jag och människor i allmänhet är inte vana att sitta utan stöd under så långa perioder. När man sitter på jobbet så finns där vanligtvis stolar, på bättre arbetsplatser så är de ergonomiskt formade så att kroppen inte överbelastas och på sämre så är det vanliga pinnstolar och man får ont lite överallt men du sitter sällan HELT still i 12 timmar om dagen på din arbetsplats. Oftast så går du saker, rör på dig nästan hela tiden, vibrerar av små rörelser i fötter, ansikte eller händer.
Det här handlade om att sitta helt still. På ett fysiskt plan så fick jag efter ett tag smärtor i rygg, knän, båda fötterna, revbenen på baksidan av kroppen, nacken och även efter ett tag i huvudet eftersom, antar jag, jag blundade så länge.
Jag försökte byta ställning lite då och då, försökte att fokusera på andningen istället för smärta och fötter som somnade, ryggen som kliade, armar och händer som stack och protesterade. Till slut så landar kroppen och lederna och lär sig att sitta ner i den här ställningen också, det är bara en vanesak precis som man lär sig att sitta på en obekväm arbetsstol i ett lysrörsupplyst kontorslandskap åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, år ut och år in.

När jag sedan hör S.N Guenka, den indiska huvudläraren för Vipassana, sjunga igen, då vet jag att det är fem minuter kvar av passet. Då blir det mentalt lättare än det tidigare varit eftersom man ser ljuset i slutet av tunneln. Man vet att det är slut eftersom Guenka upprepar tre ord som låter ungefär som ?Bhavatu. Savu. Mangilam.? Vilket betyder ?Må alla varelser vara lyckliga.? Och då kan man om man vill som elev svara genom att säga ?Sadhu. Sadhu. Sadhu.? Vilket översatt till svenska betyder ungefär ?Väl talat? eller ?Vi håller med dig?. Sen får man öppna ögonen och då säger den svenska läraren Pär oftast någonting i stil med ?Gå ut och ta rast i fem minuter och kom tillbaka för instruktioner.? Då går man ut.
Dagen är uppdelad i meditationspass i grupp eller enskilt på ditt rum. Det finns en timme avsatt för frukost, en för lunch och en för eftermiddagsté. Sen finns den en timme på förmiddagen och en runt lunch avsatt för vila. Sen är det fem-minutersvilor mellan passen och om man hinner vila under mat-timmarna. Dagen pågår mellan 04.00 till ungefär 22.00. Mellan dess sover du.

Skogspromenaden. Mellan alla meditationspass så är det åtminstone fem minuters pause. Sen finns det lunchen och frukosten. Där är det en timme avsatt och om man äter på tjugo minuter finns det fyrtio minuter över till att gå ut och röra sig på.
Det finns en liten slinga ute i skogen som är markerad med ett snöre. Det kanske handlar om sammanlagt hundra meter som går ihop som en orm som biter sig själv i svansen. Eller om du så vill, en cirkel.
Jag går runt i skogen och tittar ibland upp i lövverket och tänker på hur vackert det är med sol genom illgröna löv. Sen tittar jag ner i marken och stampar med fötterna, står och balanserar på ytliga grova trädrötter, gör saker som är i samma kaliber som att hoppa i vattenpölar, det vill säga för vuxna människor sett onödiga saker som inte går ihop med att gå en sträcka så fort som vanligt. En sträcka från A till B ska enligt en vuxen människa avverkas rakt och effektivt. Men efter ett tag i den här skogen inser jag det roliga i att stå kvar i flera minuter, ibland nästan upp till tjugo, trettio minuter och bara titta. Jag kunde stå och titta in i skogens djup, bland alla björkträd som stod tätt och förundras över hur djupt in, det var som att titta in i en vertikal avgrund. Sen helt plötsligt satte jag ena handen över vänstra ögat som John Cleese karaktär i den där Monthy Pythonsketchen och så skrek jag högt i mitt huvud. Och sen fnissade jag för mig själv och tyckte jag var skitroligt.

Det var ganska vanligt att man tänkte sig saker, ord, bilder, fraser, människor och sen började man fnissa högt för sig själv. Man kände sig inte dum eller konstit utan bara härlig.
En av dagarna, jag minns inte vilken, hittade jag en groda som stod mitt på stigen. Jag tog upp den i handen och bar den till ett buskage. Efteråt ångrade jag det jättemycket, det var ju en groda. Det var det enda sällskapet jag hade på det där stället, vi kunde ju hänga, leka, hitta på saker ihop. Sen gick jag varje fem minuters rast och letade efter grodan. Jag hittade den inte igen. Men jag hittade en pinne som jag skalade och gjorde till en promenadpinne. Och jag bet av en bit snöre från det snöre som avgränsade promenadområdet och så stod jag en stund och tvinnade det mellan handflatorna. Gjorde ett armband till mig själv.

Utsatt i promenadområdet fanns ljusblå bänkar där man kunde sitta. Den första kvällen fick jag en lätt panikkänsla och en klump i halsen. Efter att jag ätit upp min apelsin och mitt äpple till kvällstéet så gick jag ner och satt mig vid bänken som stod i början av promenadområdet, vänd mot ett stort gult och vackert böljande rapsfält. Jag satte mig ner vid ett rapsfält och grät. Och så fort jag gjorde det så tänkte jag på den meningen. ?Jag satte mig ner vid ett rapsfält och grät.? Och jag tänkte på att det lät som Paulo Coelhos bok ?Jag satte mig ner vid floden Piedro och grät.? Och sen tänkte jag på att jag var en sjuk skalle. Sen skrattade jag lite och lyssnade på suset i träden, pirret av myror under löven som faktist var ett starkt ljud som låg som ett skimmer över hela skogen. Lite längre bort hörde jag ljud som lät som en smed som slog mot ett städ. Det lät lite som gongongen. Lite förvirrande. Jag tänkte tanken som jag skulle tänka så många gånger. Vad fan gör jag här.

Första dagen - Packa din väska och håll käften Modiri

Med packad väska, öppet sinne och en stor flaska vatten ställde jag mig på Nils Ericsson-terminalen i Göteborg. Solen sken över staden. Det första jag tänkte på var att tjejen som stod bredvid mig vid bussen såg exakt ut som en person som skulle kunna göra tystnadsmeditation. Hon tittade dessutom på mig som om hon kände igen mig och jag hade själv en viss aning om att vi hade setts förut, kanske gått på samma gymnasieskola.

Väl på bussen hörde jag henne prata i telefon och förstod på samtalet att hon skulle till samma plats som jag. Jag hade redan tidigare bestämt mig för att inte prata med någon på vägen dit. Varken på bussen dit, i taxin från Ödeshög till kursgården eller på kursgården första dagen, trots att det då var tillåtet att prata. Jag ville inte lära känna någon av de andra deltagarna, veta deras namn eller deras bakgrund. Jag ville hitta mitt fokus och hålla det i handen, hårt och disciplinerat. Jag skulle vara tyst i tio dagar, det var mitt mål.

Vi kom fram till Östgötaporten, vilket är en bensinmack i utkanten av Ödeshög i Östergötland. Några uppradade lastbilar, en slags rastplats och hållplats för Swebus Express som går mellan Stockholm och Göteborg. Ca 3 timmar från huvudstaden och 3 timmar från min stad. Mitt i ingenstans. Jag klev av bussen och gick rakt in på macken. Köpte en handduk, ett par solglasögon och en fisherman friends. Tog av prislappen på glasögonen och tog på mig dem och stoppade ner handduk och halstabletter i min svarta backpackerväska. Samma väska som jag hade i Indien, vi tycker mycket om varandra. Den har format sig efter min rygg trots att det är min flickväns väska och jag har format ryggen lite efter den, trots att vår relation är ny.

När taxin kom efter ca tio minuter stod inte mitt namn på listan men jag fick åka med ändå. Jag svarade på tilltal genom nickningar och att skaka på huvudet, försökte att inte vara dryg eller otrevlig utan bara lite folkskygg. Det var en ny upplevelse. Kändes skönt. Att slippa vara social eller behöva tänka på hur folk uppfattar en och ens signaler.

Vi åkte genom ett landskap som såg ut som Skåne medan Ted Gärdestad sjöng på bilstereon. Det var underligt och lite ironiskt. När jag intervjuade Ernst Billgren för Filmkrönikan pratade vi om Tystnadsmeditation och han berättade att han och Ted Gärdestad vad i Indien på sextiotalet och träffade Osho, en filosof och guru från Indien som har gjort mycket för den andliga filosofin. De var och mediterade tillsammans, jag har för mig att de till och med gjorde Vipassana, tystnadsmeditation. När de kom hem blev Ted galen säger Ernst där vi sitter på Svt:s matsal. Strax därefter tog han livet av sig. Jag fick gåshud och sen drack vi en kopp kaffe till och gick ner till studion och spelade in ännu ett avsnitt av Filmkrönikan.

När jag sitter i taxin på väg till kursgården och Ted sjunger på stereon tänker jag på honom. Vad som hände, jag väger hans lätta sätt att sjunga, hans vackra röst mot vad som verkar ha varit ett tungt och okontrollerat sinne. Jag undrar hur han dealade med sina demoner. Vad han hade för sätt. Jag misstänker att musiken hjälpte honom på samma sätt som den hjälper mig. På samma sätt som skrivandet hjälper. På samma sätt som jag snart kommer att inse att tystnaden på gården inte hjälper utan snarare tvärtom blir gödsel för spökena och demonerna som jag har jobbat 25 år med att gräva ner. I den östergötska grönskan kommer de blinka sömnigt, skrapa loss skräp ur ögonhålorna och kravla sig upp från sina gömmor, sätta sig i bröstkort, mage och hals och slunga sina smutsiga armar mot allt som rör sig därinne.

Vägen smalnar av och taxin kör in mot en gård belägen vid en större skogsdunge. Bilen kör in på gruset framför huvudhuset. Alla hus är röda med vita knutar och det ser lite ut som Katthult i Emil i Lönneberga. Jag tänker att jag kommer trivas här. Det är mysigt och stilla. Förutom huvudhuset ser jag fyra hus när jag kliver ur taxin. Alla betalar chauffören femtio kronor var, jag säger ingenting utan tar min väska och går in i huvudbyggnaden. En brunögd kille i tjugofemårsåldern sitter vid ett bord och jag går fram till honom. Han har en virkad mössa, en virkad tröja, mjukisbyxor och stora träpluggar i öronen. Han tittar på mig och har ett fromt och snällt, inte frikyrkligt utan väldigt avslappnat utseende. Han ser inte ut som att han kommer somna utan som att han mår bra och tycker om att sprida den känslan. Han heter Andreas och berättar att jag ska få en folder och läsa lite mer om Vipassana, lämna in mina värdesaker och sen fylla i en blankett.

Jag sätter mig och läser. Runtomkring mig pratar folk. Jag är tyst. Läser det jag redan läst fem gånger på hemsidan. Om reglerna. Om att man inte får använda tobak, dricka alkohol, att man inte får yoga eller jogga, inte styrketräna, ha sex eller onanera, man får inte ljuga, stjäla eller döda levande varelser. Och så ska man vara tyst. Allt känns fullt logiskt och naturligt. Jag känner inte problem med att följa föreskrifterna. Jag fyller i samma formulär som jag redan en gång fyllt i, med några extra frågor och så lämnar jag in alla papper.

Går ut och ringer min flickvän en sista gång. Berättar om hur landskapet påminner om Skåne. Vi skrattar om att jag kanske till slut har gjort upp med den skånska landsbygden och lärt mig att tycka om den. Att den är någonting fint. Jag säger någonting om det lugnande i färgen gult och att rapsfälten här är hypnotiska. Hon berättar om någonting som hänt på jobbet. Det känns konstigt att avsluta samtalet. Men jag gör det till slut. Tänker att jag vill börja. Börja rensa. Det är vad det känns som att jag ska göra. Rensa bort skit. Börja om. Vara tyst. Bli min egen kontrast till mig själv.

Jag går in i huvudbyggnaden igen, undviker blickar, känner hur folk tittar på mig. Lämnar in min mobiltelefon, min plånbok och mina nycklar. Andreas lägger dem i en svart påse som han låser in. Jag får ett rumsnummer. Går till en av de mindre röda byggnaderna och går in i rum 2a1. Det är ett rum på ca fem kvadratmeter med två madrasser på golvet. Två kuddar och två täcken. Två garderober och två nattlampor. Ett fönster ut mot gården. Jag lägger in mina kläder i garderoben. Bäddar med det Turtles-lakan jag fick i födelsedagspresent eftersom det var det enda påslakan vi hade hemma som inte var av dubbla mått. Kudden får ett blått örngott. Jag viker allting fint och bäddar. Tänker: jaha. Vad gör jag nu? En tanke jag kommer att tänka många gånger under mina dagar på Lyckebygården.

Första kvällen är det informationsmöte. En äldre kvinna som läser föreskrifterna för oss och berättar om allting från fästingar till hur det fungerar med uppdelning mellan män och kvinnor. Det ska vara åtskilt mellan könen för att man ska slippa distraktionen. Jag minns att jag tänker: men om man är bög då? Släpper tanken och orkar inte vara agigtator jämt. Tanken flyger ut genom fönstret. Det bor tusen fåglar i dungen utanför tänker jag. Kommer det vara jobbigt eller fint? Jag har ingen aning.

Efter informationsmötet börjar själva kursen. Vi samlas i meditationssalen och officiellt så börjar här också alla föreskrifter, den ädla tystnaden och försöket till att fokusera i tio dagar.
Meditationssalen är ett ganska litet rum med lågt i tak uppe på vinden på en av byggnaderna. Längst fram sitter assistentlärarna, en manlig och en kvinnlig. De sitter lite upphöjt och har en cd-spelare och en klocka bredvid sig. Kursdeltagarna sitter uppdelade, männen till vänster och kvinnorna till höger.
Jag har fått en plats där jag har en vägg bakom mig och en liten väg till höger. Vi sitter på stora platta kuddar, på de kuddarna får man ha ett gäng mindre kuddar att sitta på. Jag tänker att det här kommer att göra ont i längden.
Alla har en yta på ca en halv kvadratmeter per person, det blir ungefär en decimeter fram till personen framför, en decimeter till personen bakom och lika mycket till personerna som sitter vid dina sidor.

Min första tanke är panik. Jag andas tungt och känner mig trängd. Försöker att skaka av mig tankarna. Följer med i den första meditationen. Andas. Fokusera på din andning. Det är nu det börjar. Det är nu det slutar. -

Jag är hemma igen. Tystnadsmeditationens tio dagar fick avbrytas. Det är en lång historia. Jag sitter och skriver ner den just nu och ni kommer än så länge att få den korta versionen.

Jag kom dit. Jag mediterade. Det var häftigt. Det var rena sinnen och det var fokus. Och det var ångest. Krypande, slemmig, svart geggig ångest som kom upp ur alla små hål i kroppen. Det var kliande kaskader av myror under huden: Det här gäller inte alla som är där och är tysta och mediterar. Detta gällde mig. Det är en en otroligt unik och väldigt individuell upplevelse. Intensivt.

Du går upp 04.00 och mediterar fram till ungefär 22.00. Däremellan är det pauser för frukost, lunch och eftermiddagsté. Och några vilor för promenader och för att sträcka på sig. Men annars är det rätt mycket så enkelt att du sitter rakt upp och ner och håller käften, fyller dig själv med ingenting och fokuserar på andningen.

Det var inte svårt att meditera. Det gjorde ont i alla leder, i rygg, nacke och revben. Knäna hatade mig. Det kliade överallt. Men det var inte jobbigt om man jämför med känslorna som kom upp, rastlösheten som infann sig under rasterna och tiden som man inte satt ner i meditationssalen. Tiden blev så abstrakt, den blev som ett stort osynligt monster och ju mer jag tittade på det, desto större blev det. Så fort jag kom dit längtade jag därifrån. Det var ingen bra premiss.

Jag freakade. Jag tappade huvudet. Och den fjärde dagen, efter eftermiddagstéet fick jag en panikångestattack av den kaliber att jag trodde att jag skulle dö. Jag har aldrig varit med om någonting sånt tidigare i hela mitt liv. Det började som andningssvårigheter, växte som panik i bröst och hals. Och sen helt plötsligt var det som att någon hade tänt en gaslåga i mitt bröst och att jag började brinna inifrån. Det blev varmt inuti bröstet och spred sig i kroppen varpå det började sticka i armar och händer. Jag tänkte att det var symptomen för en hjärttattack och sprang ut ur meditationslokalen. Bröt ihop totalt och fulgrät ute i skogen. Trodde att min tid var kommen, nu dör du herr Modiri. Det började sticka i ansiktet, som elektriska små stötar. Sen domnade jag bort i ansiktet. Ännu ett tecken på närliggande hjärtattack eller stroke kanske det är. Jag vet inte.

Efter det packade jag min väska. Bokade buss. Åkte hem.

Jag har aldrig varit så glad över att komma hem. Jag älskar mitt liv.
Jag har inte ett ont ord att säga om själva meditationen. De som jobbade där var riktiga människor, underbara och fantastiska på alla sätt. Själva meditationen var intensiv och häftig. Riktigt mäktigt. Kanske jag gör det igen någon gång i framtiden. Fram tills dess ska jag börja meditera lite varje dag hemma. Och ni kommer att få min dagbok från de fem längsta dagarna i mitt liv. Jag ska bara skriva ner allt. Det är mycket kompis. Det är mycket.

Imorrn åker jag till Ödeshög i tio dagar. På någonting som heter Vipassana. Tystnadsmeditation. Många tror att det är just att man ska vara tyst i tio dagar. Visst. Det är man. Men det handlar om mycket mer. Vad som händer när det blir tyst. I frånvaron av nyheter, internet, mobiltelefonstörningar, mailpip, smspip, vibrationer från ljudlösa telefoner, macbook, ipod, böcker, sociala sammanhang, pubar, mammor, pappor, krav, prestationsångest, lattemaskiners susande, brusande bussar. Vad händer när handen slutar skaka snökulan?

Jag har ingen aning. Men jag ser fram emot att ta reda på det. Vi ses när jag kommer tillbaka 25:e maj.
Tills dess kan ni... ja... göra vad ni vill....

Jag har en personlig stalker. Alla borde skaffa en. Ibland pratar jag med honom och ibland är vi tysta i ett rum tillsammans. Han heter Arngrim Larsen och håller på med ett fotoprojekt. Det är hemligt. Men jag tror han jobbar för Säpo. Men han är lite för trevlig för att göra det. Jag är inte säker än. Men han var med på Världskulturmuseet i fredags när vi spelade med Cobra Charlie i alla fall. Kolla hans hemsida. http://arnphoto.carbonmade.com

www.sarahsmall.com - Fantastisk fotograf. Jag fick tipset genom bloggen Mannen utan egenskaper.
Solen steker Göteborg även idag. Människorna viker ut sig själva som inverterad origami
på varje ledig gräsplätt. Och jag låter dem.
Själv ska jag göra likadant, ta med mig mina tre favorittjejer, E, Sara Stridsberg och Valerie Solanas
till Amundön och ligga ner med en fetaostwrap i ena handen och ett nallepuhleende i andra.

+++

Var på fest igår och en skön snubbe som hette Jonas hade med sig en liten röd tygbit i en påse och jag vet inte om det kom fram att det var så eller om vi fantiserade ihop det men jag tror att det var så här: Han skulle köpa ett tält och visste inte riktigt om han ville ha det eller inte så han bad om att få med sig en liten provbit hem. Så bar han runt på sin provbit hällde lite vatten på för att se om den var regntät, satte upp ett litet minitält på köksbordet med hjälp av tändstickor och blåste lite lätt på det för att se om det höll. Tänk om man skulle be om provbitar på allt man skulle köpa. Bilar, hus. Ja det var kul.

Jag måste blogga om pingviner. Men jag vet inte vad jag ska skriva. Man kan inte spika upp ett helt blogginlägg på det faktum att jag tycker att de är söta. Vad är det då som är sött med dem? Mycket handlar om sättet de går på. Jag kan bli glad bara jag ser en pingvin som går. Nu måste jag hitta ett klipp med en pingvin som går...



Jag sa ju det. Det är ett helt gäng kineser som har samlats bara för att titta på pingvinerna när de går. De har till och med fått en grön matta, som är pingvinernas variant av den röda mattan. Det är helt briljant ju.

Det finns en djupare nivå av pingviner också, jag har ingenting emot den riverdancande animerade pingvinvarianten i Happy Feet, men just det faktum att pingviner känns empatiska och solidariska tycker jag om. Eller som E skrev till mig i ett mail idag: Navet, jag tycker om den kollektiva känslan. Jag tycker också om det, det är ett luddigt begrepp som vi hittar varandra i, vi vet exakt vad det betyder om vi blundar och känner det men om vi tänker på det är det svårt att förklara. Det är skillnaden på empatiska begrepp och intellektuella begrepp. Oavsett vad så älskar jag det faktum att pingviner värmer varandra, turas om att stå ytterst i en kompakt klunga, de som står i mitten är varma och så går de sedan ut och ställer sig ytterst så att alla får vara varma en stund i taget.

Därför gillar jag pingviner. Jag återkommer med fler argument om så önskas.

Jag läser Sara Stridsbergs "Drömfakulteten" om Valerie Solanas som skrev SCUM-manifestet, sköt Andy Warhol och främst och störst av allt drömde sig utanför sammanahangen. Förförde sina psykologer så att de fick röda förspelsfläckar på halsen, separerade fittan och själen som ett förord till individens riktiga friheter och skrev och skrev om havet, sjöhästar, öknen och de vackra kvinnorna som bara satt hemma med vackra cigaretter och vackert hår och drömde om hur de skulle fortsätta vara vackra, kanske bli vackrare, aldrig sluta vara : vacker.

Det här är bland det mest intensiva jag har läst på riktigt länge. Sara Stridsberg tar sig friheter, ger sig in i leken, styckar upp och ifrågasätter sig själv, och leker med en fiktiv berättelse, beter sig som en blandning av Allan i Dalen från Disneys Robin Hood och spöket från Dickens En julsaga och försöker få kontakt med en ung, en död, en arg och en kär Valerie Solanas. De för dialoger med varandra, berättaren lägger sig, blir patetisk, romantiserar och inser sin egen litenhet, Valeries litenhet, det är så mänskligt (kvinnoskligt?). Jag tänker hela tiden på brister. Manlighetens brister. Världens brister. Manligheten som en bristsjukdom. Hur vi rationaliserar bort egenskaper som dåliga sidor och brister bara för att vi själva (männen) inte fungerar så.

Men mest älskar jag Valerie och Sara för deras kreativitet och utanförskap. Ni inspirerar mig fullt ut båda två. Tack.

(tack matti ståhlberg för tipset) sp

Det jag gör om dagarna nu är att jag jobbar fast utan en chef ovanför. Jag gör lika mycket jobb fast på ett annat sätt. Jag åker ut med min nya cykel och utforskar småstigarna. Sen har jag fått en gitarr också, från bandet. En aukustisk. Och precis som cykeln heter Karin (det står skrivet på ramen) så måste också gitarren få ett namn. Jag har nu kommit på vad det är: Andy. Jag döpte honom efter den här sköna skalliga gitarristen. Han kan inte hålla sig från melodin, det är så mycket kärlek att han måste använda båda händerna överallt när han spelar, spank your guitar, och att han dessutom väljer att göra en sån smörig låt gör bara att jag blir ännu gladare en dag som denna. Igår sändes sista avsnittet av Filmkrönikan och det var ett värdigt avslut. Hoppas Svt kan tänka klart och INTE plockar upp programmmet med samma namn igen utan försöker att göra ett nytt filmprogram som ligger mer i tiden.

I december förra året åkte jag till Indien. Resan förändrade mig på så många sätt.
Det var lite som att jag blev skärpt i huvudet på något sätt. Kom på vad som betydde och vad
som inte betydde någonting för mig. Det var läkande på så många sätt.

Jag var nära på att drunkna i en våg.
Jag yogade på ett hustak i solnedgången medan det lekte delfinfamiljer vid stranden.
Jag letade efter Taj Mahal i Mumbai.
Jag stod mitt i en skockfulla indiska grabbar på ett surrealistiskt nöjesfält medan de skrek "Alfred Nobel! Alfred Nobel!".

Om det finns motpoler som länder så tror jag att Sverige och Indien är sådana. När jag kom hem igen
kändes saker som tidigare varit hotfulla och ångestframkallande helt fromma och små. Ofarliga.
I december i år ska jag dit igen. Försöka besöka platserna jag missade, sjunka ner djupare, våga
vara där tydligare. Åka tåg igen. Det var magiskt.

Johan gav mig en blogghandske i ansiktet i födelsedagspresent. Det kommer bli den bästa duobloggen någonsin. Annika Lantz och Carina Berg kan slänga sig baklänges efter en skenande monstertruck. Kolla istället in Ping vs. Pong. Ett slags vika-gubben-på-pappret-och-ge-vidare. Fast med våld och porr inblandat.

http://pingvspong.blogspot.com/