Skrik om du brinner

Det finns få saker som kan få mig så peppad en vanlig Göteborgsregnig dag som Charlie the unicorn.
Detta mina vänner, är underhållning på hög nivå. Enjoy.

Jag har drivit den här bloggen sen Oktober 2005. Ni har läst den då och då. Jag har gett er musiktips, filmtips, ett gott garv och en ryckning i ilskenerven. Nu är det dags för mig att be om en tjänst.

1:a januari kommer jag att starta 365 saker du kan göra. Ett bloggprojekt som även kommer att mynna ut i en del andra saker. Inför detta nya skede behöver jag er hjälp. Jag behöver tips och inspiration.
Därför vill jag att ni mailar mig på navid.modiri@comhem.se och svarar på följande frågor.

Vad är de 3 mest kreativa sakerna du har byggt eller skapat?

Vad är de 3 handlingar du är mest rädd för att genomföra?

Vilka 3 saker/handlingar vill du genomföra innan du dör?

Övrigt: Vad kan man göra för kreativa saker? Maträtter? Hantverk? Andra fenomen? Vad gör du när du har tråkigt? Vad gör för att jävlas med andra människor? Vad är din största dröm?

Har du mer fler tips än 3 går det också bra. Vill du inte maila utan skriva i kommentatorsfältet så kör hårt, det går bra. Jag sträcker ut en hand här kompis, jag behöver dina tips och jag är intresserad av vad du tycker. Hör av dig.
Peace / Navid.

Igår gled vi ner på Draken och gick på urpremiären av Ruben Östlunds nya film "De Ofrivilliga". Jag har under några veckor sagt att jag behöver få mig en dos riktig film, någonting som drabbar mig, någonting som ger mig mer än sabeltandade tigrar, zombies och punkare på motorcykel med machete. Igår fick jag det. Inte nog med att jag under dagen såg klart "Angels in America" och insåg att Jeffrey Wright är ett jävla geni och förtjänar alla bugningar och alla bugningars innebörd - dessutom fick jag nöjet att med 748 andra glada se Rubens redan omtalade och Cannes-hyllade film. Och den var så jävla bra.

Efteråt snurrade tankarna i huvudet eller som E sa när hon kom ut från toaletten efter hemgången : Jag är yr, jag mår nog inte bra, eller så är det för mycket känslor på en gång, jag tror jag fick overload.

De Ofrivilliga består på samma sätt som Gitarrmongot ( och andra filmer som te.x Österrikiska Hunddagar ) av scener som till en början inte har någonting gemensamt. En bussresa, en nyårsfest, ett grabbgäng i en sommarstuga och ett par tonårsflickor m.m. Efter ett tag börjar mönstren växa fram. En klaustrofobisk känsla av att vi ÄR någonting och inte de dynamiska och utvecklade individerna vi tror att vi är. Snarare mekanismer som kön, grupp och typ. Vi ÄR och det är svårt att BLI någonting annat. Men här och var i berättelsen finns glimtar av mod och framveckling. Över lag är det förväntningarna som råder. Vad förväntas vi göra och säga. Vad gör förväntningarna med oss. Kan vi verkligen bara skit i dem? Det låter bra i teorin men när vi väl står där är det inte många av oss som faktist säger ifrån.

Sen finns det väl två saker att göra med den tanken. Att låta sig tyngas av den och ge upp. Tänka att : fan jag är ett monster/mönster och kommer alltid att vara det. Eller så slåss man mot det resten av sitt liv. Vägrar falla in i lunchsnacket, grabbtugget och de hierarkiska och könstvungna rollerna. Att åtminstone då och då vara den jobbiga jäveln. Inte alltid. Men ibland. Jag tror det är värt det i det långa loppet.

Se: Angels in America - En HBO-producerad miniserie med bland andra Meryl Streep, Al Pacino och Jeffrey Wright. Ett välskrivet drama om homosexuella och Aids-epidemin i Usa i mitten av 80-talet.

Se: De Ofrivilliga av Ruben Östlund.
Se även : Gitarrmongot av Ruben Östlund.

Den här mannen är fantastiskt rolig. Han gillar verkligen inte världen.

På söndag klockan 13.00 håller jag och Andreas Roman den sista workshopen i kreativt skrivande på Världskulturmuseet i Göteborg. Det finns fortfarande platser kvar. Skicka bara ett mail med anmälan till elisabeth.rees@varldskulturmuseet.se
Det kostar bara 50 kronor.

Om man inte vill vara aktiv deltagare utan bara se på så går det bra att droppa in och då kostar det ingenting. Men då får man inte heller så mycket uppmärksamhet från oss som de RIKTIGA deltagarna och dessutom inte heller något snyggt skrivkit och häfte med skrivövningar.

Första workshopen pratade vi om förberedelser, andra om dramaturgi och karaktärs och berättelseuppbyggnad och nu, tredje och sista gången kommer vi att prata om själva skrivandet, arbetsmiljön, bakgrundsmusik, redigering, textkritik och bransch. Be there or be republican.

13-15 på Världskulturmuseet i Göteborg.
50 kronor för deltagare (föranmälan krävs) - gratis för publik

Jag sitter och gör research och läser Den här kalendern kommer att förändra ditt liv. Den är så bonnig och töntig. Det är så spexigt och tokigt hela tiden. "Ohhhh. Den här veckan ska du gå på händer i ett skyltfönstert." På vilket jävla sätt kommer det förändra mitt liv? Det kanske i ett tidigt skede handlar om att bli av med spärrar och våga göra saker som man inte vågat göra innan men kom igen. Jag tycker i och för sig att kalendern är en bra idé men hur många år har de gjort den? Har de redan fått slut på idéer? Jag tänker att min blogg ska vara mer anarkistisk än så. Inte att den ska vara "crazy" men snarare att alla saker inte nödvändigtvis behöver handla om ett direkt positivt resultat. Ja, ni får vänta till den 1:a januari för att få reda på vad jag snackar om. 365saker.se är redan registrerat. Bloggen kommer såklart att ligga även här.

Just nu är det två vilodagar. Boken ligger på vila. Musiken ligger på vila. Allt ligger på vila. Jag har läst Bukowski och lyssnat på Tracy Chapman. Nej jag var inte på livespelningen och jag vill inte veta hur bra det var. Jag har varit land och rike kring med feber och spelat med bandet, gjort workshops och hängt ut med Kristofer på bibliotek och pratat med arrangörer utklädda till katter och druckit mig mätt på honungsté, c-vitamin och echinagaard. Och anledningen till att jag nämner det igen är att det faktist har hjälpt. Börjar känna mig friskare. Det behövs. Jag måste ut och börja jogga. Jag har anmält mig till Göteborgsvarvet av någon anledning. Så det är dags att börja komma igång. Jag har bestämt mig för att ge mig själv femtio spänn för varje gång jag är ute och springer sex kilometer. Meningen är att det ska bli pengar nog för att köpa ett Tv-spel. Hehe. Man har sina knep för att funka. Jag mutar mig själv.

Imorrn börjar min arbetsvecka. Det ska bli skönt.

 



Vi åker i en minibuss mellan Helsingborg och Västervik. Det regnar utanför och Neil Young på stereon. Kristofer ringer stadsbiblioteket i Växjö och säger : Hej jag heter Navid Modiri. Det handlar inte om att vi låter likadant. Det handlar om att jag har tystnadsförbud mellan spelningarna. Febern kommer på nätterna och på dagarna virar jag halsduken runt halsen och pimpar systemet med Echinagard, Panodil, Strepsil, sugtabletter som bedövar halsen, C-vitamin och någon annan förkylningstablett.

Lyssnade på Annika Norlins sommarprat för en stund sen. Hon pratade om att hon var sur för att det inte fanns några politiker som representerade de introverta delarna av befolkningen. Det tyckte jag var intressant. Jag har alltid fascinerats av introverta och blyga personer. Jag vill veta hur de tickar, var kugghjulen sitter och hur de ser ut inuti. Samtidigt tror jag inte på dem. Man är alltid mest i sig själv.

Ikväll spelar vi med Gudarna i Västervik och imorrn kväll i Växjö. På söndag har jag och Andreas Roman workshop i kreativt skrivande på Världskulturmuseet klockan 13.00. Det kostar femtio kronor och man föranmäler sig på museets hemsida. Men det går också bra att komma dit som publik bara. Det blir fett. Efter söndag ska jag ta fyra dagar ledigt. Jogga och läsa Bukowski. Lyssna på Parken och nya Timbuk-plattan. Och så är jag sugen på att se om Totoro. Det var för längesen nu.

Jag gillar Kristian Anttila. Gillar att titeln på hans skiva "Lilla Napoleon" är framvald ur en slumpgenerator. Och att han förra året snattade 28 chokladkakor. För att han gillar choklad. Det är inte rätt. Men det är kul.
Hemma snart igen efter en vecka i storstaden. Jag har varit på audition. Jag har varit på möte med produktionsbolag. Jag har gjort musik med Povel. Och gjort musik med Conrad. Jobb på dagarna. Och soft på kvällarna.
Jag gillar street art där folk tänker till. Jag gillar det här. (Tack E för tipset) Naturen i staden. Tänk om man gjorde tvärtom också. Gjorde små asfaltsplättar som man lade i naturen. Eller satte upp elskåpsklistermärken på träd. Som vänorter. Eller utbytesstudenter. Testpiloter i varandras världar.

Bruce Springsteen går på Ströget i Köpenhamn någon gång i början av 80-talet. Träffar en trubadur. Tänker: Hmmm. Jag ska spela lite med den här sköna skandinaven. Och resultatet är ett tidsdokument över hockeyfrillor, rosa och ljusblå neonstylee, ljusa jeans som tajtar i skrevet och ren och skär kärlek. (Det här med glädje var kul : låt oss göra om det nån gång.)

Göteborgsbandet Navid Modiri & Gudarna består till vardags av sju musiker men det senaste halvåret har de varit tvungna att på varje spelning lägga till en person som ska ha mat, husrum och bilplats. Bandets vänner, flickvänner och familjer har frågat vem den mystiska fotografen är som alltid stryker omkring i bakgrunden. Som följer bandet in i studion, på konserter, på fritiden och ibland till och med in på toaletten.
Mannen i fråga är fotografen Arngrim Larsen som med utställningen "Vi gör det här för att vi måste" blir den förste personen att frivilligt umgås så länge med Navid Modiri & Gudarna utan att för den sakens skull söka psykiatrisk vård.

Fotografierna som samlats under 2008 kan räknas i hundratals men det är 27 av dem som kommer att hänga på en exklusiv utställning på Café Hängmattan i Göteborg. En lokal som kommit att betyda mycket för bandet på grund av deras många spelningar där och för att det var på Hängmattans scen som Navid för första gången stod inför publik.

Cafe Hängmattan.
Vernissage : Söndagen 9 November mellan 17 och 20.
Fotografen Arngrim Larsen och Navid Modiri & Gudarna kommer att vara där