Skrik om du brinner

Jag skulle vilja be er om en tjänst.
Om två veckor släpper Navid Modiri & Gudarna skivan "Allt jag lärt mig hittills".
P3 på Sveriges radio har äntligen beslutat sig för att spela en av våra låtar. Nämligen singeln "Telefonsvararen."
Har du inte hört låten än så kan du göra det gratis på www.navidmodiri.com och snart kommer dessutom den fantastiska Michel Gondry-inspirerade videon att släppas.

Jag vill be er därhemma att bomba P3 med mail.
Önska låten. Be din gammelmormor maila P3. Be din värsta fiende, din älskade och din pudel Oscar kasta iväg ett mail och säga till musikredaktionen på P3 att spela Navid Modiri & Gudarnas låt Telefonsvararen.

Det du gör är följande:

1. Skicka ett mail till musik.p3@sr.se och önska Navid Modiri & Gudarna "Telefonsvararen".

2. Be alla dina vänner och NM&G-fans att göra samma sak

3. Gör det igen.

4. Igen.

Effekten av det kommer att vara att vi kan fortsätta göra musik. Komma ut och spela live oftare. Dansa, sprida fett med energi och göra det vi älskar mest av allt. Och förhoppningsvis står vi på samma dansgolv eftersom du också är där och svänger på skorna och gumpen med oss.

Peace / Navid.

Jag har just hoppat ut från ett flygplan från 4000 meters höjd. Jag har så mycket adrenalin kvar i kroppen att jag inte kan komma ner i varv. Idag har varit helt magiskt bra. Känslan jag fick av att hoppa fallskärm har jag aldrig varit med om innan. Jag kan inte skriva om det nu. Jag måste få be om att få återkomma.

För flera år sen blev jag vän med en kille som heter Peter. Han hade en väldigt speciell röst. Han gjorde poplåtar och bodde i Landala med sin mamma. Jag minns tydligt när han kom hem till mig en kväll och vi gjorde ett par låtar. Han sjöng och spelade och jag skrev text. Som det brukar bli eftersom jag inte kan spela några instrument.

Det här är absolut det finaste/sorgligaste idag.

http://www.blocket.se/vi/18183605.htm?ca=15_s

Jag önskar honom/henne allt gott.

Så här känns det att vara jag under ett rep med Navid Modiri & Gudarna, allting snurrar, är konstiga färger och jag vet inte vem av bandmedlemmarna som vill mörda mig mest.

Vad skulle hända om en av världens just nu bästa författare skulle få barn med en annan fantastisk författare och så skulle det här barnet vara helt förtjusande vackert och dessutom ha en sångröst och göra musik.
Detta är inte en retorisk fråga. Varning : det här är ingen övning.

Hösten 2008 ska jag skriva klart min roman. Det blev en del skrivande i somras. Men det var bara en raketramp för de kommande månaderna att ta fyr ifrån. För att komma igång med skrivandet har jag klätt min garderobsdörr med bilder, citat och postitlappar med mina karaktärer. För att veta hur människorna i boken ser ut så skrev jag för ett halvår sen ut bilder på personer som skulle få låna ut sina ansikten. Huvudpersonens föräldrar har fått låna ansikten av Siri Husvedt och Paul Auster och därför har ansiktet tills hans bortgångna syster således lånats av Sophie Auster. Så jag har en liten "familjebild" av de tre. Men då visste jag inte vem Sophie var. Inte alls.

Nu vet jag. Det gör min roman betydligt bättre.

http://www.myspace.com/34806819 - Sophie Auster - Lyssna.

Jag har precis sett Citizen Kane för första gången. En av filmhistoriens mest omtalade filmer. Den var nice. Jag gillade den. Men vi pratar om den en annan dag antar jag.

Jag fick däremot ett tips från A, som driver Oskrivna linjer-bloggen - http://oskrivnalinjer.blogspot.com/ - om en kortfilm om en liten pojke. Den fick Oscar för bästa animerade kortfilm 2005 och är regisserad av Sejong Park. Den fick mig att tänka på stämningen i Solens Rike av Stephen Spielberg, med en liten Christian Bale i huvudrollen. En av mina favoritfilmer som barn.

Ben Folds släpper en ny skiva i höst. Första singeln är med Regina Spektor. 27:e November kommer han till Berlin. Pepp.

Tre dagars fasta är över. Jag får äta mat igen. Och igår var en otroligt kreativ dag. Jag var pigg trots att jag gick på den där jävla dieten. Jag var ute och gick en lång promenad, cyklade lite senare ett varv och handlade. Var ute och gick på bio och såg Mamma Mia. Plus att jag fick så otroligt mycket kreativ energi, satt och skrev anteckningarn och synopsis till en ny historia som jag vill skriva på efter boken som är på tapeten nu plus att jag började skissa på en ny diktsamling. Nya dikter. Det var inte igår Sherlock. Det var fanimej inte igår.

Idag får jag börja äta igen. Dagen börjar med fikon, bananer och juice. Jag ska fira med att titta på en film och sen börja skriva igen. Jag saknar karaktärerna. Undrar vad de har gjort sen sist.

Andra dagen av fasta. Jag känner mig inte så kaxig. Natten var feberdrömmar om mat. Jag har sett klart avsnitt 1-7 av Generation Kill nu och damn vad Alexander Skarsgård är lysande. Serien är i sig otroligt imponerande men man förstår att det tog några år innan någon vågade göra den. Kul då att The Wire-mannen David Simon är inblandad. Hädanefter är hans namn ett kvalitetsmärke för mig. Imorrn är sista dagen av fastan. Sen får jag börja äta igen. Nu ska jag resa på mig. Ta på mig en regnjacka och gå ut och gå i en timme. Jag orkar inte. Men jag ska pumpa något basigt i hörlurarna och låta mina fötter föra mig framåt som Jenny Wilson.

Jag har två dagar bakom mig utan socker, kaffe och alkohol och med ett näringsintag bestående av hälften så mycket som det brukar vara. Idag börjar den första riktiga dagen utan mat. Första dagen av fasta. Jag är inte muslim. Jag har inte ätstörningar. Jag är bara väldigt fäst vid mina projekt. Dessutom har jag erfarenhet av att just tre dagar brukar funka bra för min del. Det är någon slags magisk gräns där.

Klockan är just nu 09.51 och jag ska inta min första dryck. Jag får nämligen bara dricka, ljummet örtté, ljummet vatten och buljong. Sen ska jag sätta på en film och sen ska jag ta en promenad. Babysteps. En sak i taget.

+++

09:52
Vad fan är Glaubersalt? Jag drack ett glas ljummet vatten med Glaubersalt som det stod att man skulle göra.

+++

11:39
Nu vet jag vad Glaubersalt är. Och vad det har för effekt. Oh my fucking God.

Stephen Kings bok om att skriva ger mig energi. Han säger : skriv med din dörr stängd. Bestäm dig för att sitta där inne och kom inte ut förrän du är klar för dagen.

Idag har jag varit ute vid havet, ätit hälften så mycket mat som jag brukar (som nedtrappning) inför fastan (nej jag har inte ätstörningar och jag är inte muslim) och läst att de två mest frekventa sökorden på bloggar just nu är sexnovell och ramadan.

Jag läst i en Illustrerad vetenskap för några dagar sedan att flaggorna som Neil Armstrong och gänget satte upp på månen förmodligen bleknat vid det här laget och är helt vita. Vilket antiklimax för Usa. Vilket påminner mig om att jag måste börja prenumerera på Illustrerad vetenskap igen.

Imorrn är det en dag kvar tills jag inte får äta riktigt mat på tre dagar. Jag gör projekt. Det är min grej. Om mindre än en månad ska jag hoppa fallskärm från 4000 meters höjd och på bokmässan ska jag hålla i ett Skräckseminarium med John Ajvide Lindqvist. Det är min grej. Jag utsätter mig själv för livsfara. Danger is my middle name.

I lördags spelade jag te.x. med Cobra Charlie på Bergsjöfestivalen. Det var livsfarligt. Men visade sig vara skitkul. Jag var nog vitast på hela Bergsjön centrum.

Mitt kraftdjur idag är sengångaren i Ice Age. Jag har för tajta byxor och kan knappt andas. Har lämnat in min telefon på lagning och hämtat kaffepods. Jag har lärt mig två nya ackord på gitarren men kan inte få den att stämma. Kan nästan spela Cranberries Zombie nu och kompa lite till nya singeln med bandet. Allt med nya skivan börjar falla på plats.

Nya hemsidan börjar ta form - http://www.navidmodiri.com

Releasefesten är spikad - 18 oktober på Sticky Fingers i Göteborg (och 19:e på Mejeriet i Lund) Ingen åldersgräns på någon av spelningarna. Det kommer att bli stenhårt. Jag tänker ta med mig baseballträett. Bara så du vet.

Maskinen har gjort en ny låt. Är det bara jag som tycker att det är här är jävligt spännande ny svensk musik? Gillar det stenhårt, obehaglig video som påminner om mardrömmen som Dumbo får när han råkar dricka sprit.

Solen lyser utanför min nya kontorsplats. Jag har magen full med persisk mat, laktosfri latte och frisk luft. Tre våningar över marken och med soundtracket till The Fountain i hörlurarna läser jag Illustrerade Vetenskap på toaletten och jag börjar nästan gråta. Mitt hjärta brister.

I början av tidningen frågar sig en av läsarna huruvida djur kan känna sorg. Redaktionen svarar att de djur som är närmst människor i att kunna känna sorg är elefanter. Tydligen finns det flera fall där elefantbarn som har sett sina mammor bli mördade har vaknat upp skrikandes mitt i natten.

Bilden etsar sig fast på hornhinnan.
Djurvaktaren som försöker vagga elefantungen till sömns igen.
Säger att det kommer bli bra. Det kommer bli bra.

Mitt hjärta brister.