Skrik om du brinner

Den här mannen är fantastiskt rolig. Han gillar verkligen inte världen.

Jag sitter och gör research och läser Den här kalendern kommer att förändra ditt liv. Den är så bonnig och töntig. Det är så spexigt och tokigt hela tiden. "Ohhhh. Den här veckan ska du gå på händer i ett skyltfönstert." På vilket jävla sätt kommer det förändra mitt liv? Det kanske i ett tidigt skede handlar om att bli av med spärrar och våga göra saker som man inte vågat göra innan men kom igen. Jag tycker i och för sig att kalendern är en bra idé men hur många år har de gjort den? Har de redan fått slut på idéer? Jag tänker att min blogg ska vara mer anarkistisk än så. Inte att den ska vara "crazy" men snarare att alla saker inte nödvändigtvis behöver handla om ett direkt positivt resultat. Ja, ni får vänta till den 1:a januari för att få reda på vad jag snackar om. 365saker.se är redan registrerat. Bloggen kommer såklart att ligga även här.

Just nu är det två vilodagar. Boken ligger på vila. Musiken ligger på vila. Allt ligger på vila. Jag har läst Bukowski och lyssnat på Tracy Chapman. Nej jag var inte på livespelningen och jag vill inte veta hur bra det var. Jag har varit land och rike kring med feber och spelat med bandet, gjort workshops och hängt ut med Kristofer på bibliotek och pratat med arrangörer utklädda till katter och druckit mig mätt på honungsté, c-vitamin och echinagaard. Och anledningen till att jag nämner det igen är att det faktist har hjälpt. Börjar känna mig friskare. Det behövs. Jag måste ut och börja jogga. Jag har anmält mig till Göteborgsvarvet av någon anledning. Så det är dags att börja komma igång. Jag har bestämt mig för att ge mig själv femtio spänn för varje gång jag är ute och springer sex kilometer. Meningen är att det ska bli pengar nog för att köpa ett Tv-spel. Hehe. Man har sina knep för att funka. Jag mutar mig själv.

Imorrn börjar min arbetsvecka. Det ska bli skönt.

Saker jag tycker om:

Att vakna till ett alarm som inte är en polyfonisk pipande helvetesserenad utan franska stråkar från en av mina favoritfilmer.

Främlingar som erbjuder att köra bandets trummis till ett sjukhus för att han slog huvudet i en stolpe och fick en blodig hjärnskakning en timme innan spelning.

Att det överallt i lägenheten finns små monster, fula dockor, legogubbar och olika versioner av Totoros. Som om de bor där.

Att jag och Kristofer har exakt likadana skor, svart luvtröja och grå byxor.

Att det ligger en grå ninjakatt under sängen och sover och då och då kommer upp till mig i soffan där jag sitter och jobbar och tyst ber om att få bli klappad.

Fetaostsmörgåsar och kallt kaffe med soyamjölk i.

Mörk choklad med bitar av havssalt.

På morgnarna känns allt hopplöst.
Vid lunch börjar hjärnan fungera.
Runt 14.00 börjar jag tänka på riktigt
och vid 21.00 har jag min peak.
Just nu är klockan 07.35 och jag försöker
komma på varför jag glömt köpa toapapper.
Men så ser jag Bert och tänker att :
Jag tänker fan dansa med en fågel jag med.
Och så gör jag det. I RYMDEN! För det är som
Markus säger. Allt är mycket mäktigare I RYMDEN.

Jag vaknar idag, det är måndag och klockan är 14.37. Jag förstår inte hur jag kunnat sova så länge.
I bakhuvudet snurrar bilder från de senaste dygnen. De två sjuka spelningarna på Nalen, apmaskerna som virvlar runt i publiken medan alla sjunger med i de nya låtarna. Västeråsgigget där vi nästan inte hade fått tag på en virveltrumma och ägaren var så snarlik Apu i Simpsons att jag var tvungen att hålla god min när han talade med mig, ren kärlek och värme trots att sångaren i bandet knappt hade någon röst. Fejk it til you make it.
Göteborg. Vad ska jag skriva om Göteborg. Det går nästan inte. Ett fullsatt Sticky, de vidriga vakterna som försökte förstöra stämningen, champagnen tog slut på 10 minuter, sångaren i Kings of Leon sjunger om Manhattan i min skalle medan alla min kära står längst fram vid scenen och jag slår ut en flisa i tanden för att jag får för mycket feeling under Kung Midas. Och dagen efter när vi ringer och väcker varandra med sms och långsamma slumrande ringsignaler, Povels svanskota som sårar så pass att han inte kan sitta ner i bilen på väg till Lund, Conrads brustna hjärta, min röst som knappt kan skratta åt Jacobs sms och Iphonebaserade skämt, Christians sover med öppen mun i sätet bredvid, Kristofer är så trött så han glömt ta av sig glasögonen och David har glömt skjorta, slips och glasögon på Sticky. Men Mejeriet blir vansinne det med, en slags toppnotering när grabbarna i Hojfen Balagan, det eminenta förbandet, gästar med sin blåssektion på Om jag ska dö och ljusriggen på stället nästan går sönder, hela min skånska bonussläkt som dansar uppe på läktaren. Bilresan hem genom våran tusende Maxrestaurang och skumpandet i bilen, Povel hänger från handtaget i taget för att inte slå i sin svanskota, Gillis sjuka blandskiva som går i högtalarna, sover jag sover jag inte, öppnar dörren till det bekanta ljudet av Leo som svansar runt mina ben och hemmadoften, ställer blommorna jag fått i en vas, vad kan klockan vara, är hon vaken, jag hoppas det, det är hon, vi pratar och kramas tills jag somnar igen.
Jag vaknar och klockan är 14:37. Andas ut. Klappar mig på axeln. Helvete vad bra vi är.

Idag släpps skivan. Imorrn är första spelningen på Nalen i Sthlm, fredag Västerås, lördag Sticky och söndag Lund.
www.navidmodiri.com - för mer info. Dags att levla kompis.

Sen när jag är hemma igen börjar nya bloggen.

Jag vet inte var jag ska göra av bloggen. Den känns splittrad. Jag är inte så peppad på att gotta mig i populärkultur länge. Jag känner att jag vill ha ett fokus med bloggen precis som att allt annat i mitt liv börjar hitta sitt fokus. Sikte och rätt energi som hälls ner i rätt bägare. Bloggen ska få ett tydligare mål och ett tydligare liv. Den ska inte försvinna, den ska bli bättre.
Säg till om ni har några bra idéer, ni som läser, så ska jag fundera på mitt eget håll. Jag vill inte lägga ner bloggen, snarare tvärtom: göra den så bra som titeln säger att den är. En blogg som ska handla om kreativitet och att skapa istället för att bara prata löst kring musik, film och litteratur. Ta ännu ett steg, bli koncentrerad saft. Men frågan är hur jag ska göra det.

Idag red jag för första gången i mitt liv. Jag och E åkte ut med två vänner till henne. En hästgård utanför Göteborg som har islandshästar. Jag fick hjälm och hela kitet. Red ute i skogen i två timmar. Skrittade, töltade och galopperade. Det var en helt ny upplevelse. En riktig kick. I början var jag otroligt nervös, hästen var stark och gjorde som den ville. Efter en halvtimme så började vi hitta varandra. Jag gjorde mindre rörelser, jag spände mig mindre när hon galopperade. Sen var det som att jag slutade tänka. Bara försvann förbi de andra hästarna och litade på hästen. Det spöregnade. Solen lekte fram och tillbaka bakom molnen.

Imorrn är det Workshop i kreativt skrivande med Andreas Roman och Navid Modiri på Världskulturmuseet i Göteborg. Platserna i kursen är fullbokade sedan länge men man kan komma dit som publik. 13.00 - 17:00. Museet ligger vid Korsvägen i Göteborg, strax bakom Universeum.

Jag har just hoppat ut från ett flygplan från 4000 meters höjd. Jag har så mycket adrenalin kvar i kroppen att jag inte kan komma ner i varv. Idag har varit helt magiskt bra. Känslan jag fick av att hoppa fallskärm har jag aldrig varit med om innan. Jag kan inte skriva om det nu. Jag måste få be om att få återkomma.

Det här är absolut det finaste/sorgligaste idag.

http://www.blocket.se/vi/18183605.htm?ca=15_s

Jag önskar honom/henne allt gott.

Så här känns det att vara jag under ett rep med Navid Modiri & Gudarna, allting snurrar, är konstiga färger och jag vet inte vem av bandmedlemmarna som vill mörda mig mest.

Tre dagars fasta är över. Jag får äta mat igen. Och igår var en otroligt kreativ dag. Jag var pigg trots att jag gick på den där jävla dieten. Jag var ute och gick en lång promenad, cyklade lite senare ett varv och handlade. Var ute och gick på bio och såg Mamma Mia. Plus att jag fick så otroligt mycket kreativ energi, satt och skrev anteckningarn och synopsis till en ny historia som jag vill skriva på efter boken som är på tapeten nu plus att jag började skissa på en ny diktsamling. Nya dikter. Det var inte igår Sherlock. Det var fanimej inte igår.

Idag får jag börja äta igen. Dagen börjar med fikon, bananer och juice. Jag ska fira med att titta på en film och sen börja skriva igen. Jag saknar karaktärerna. Undrar vad de har gjort sen sist.

Jag har två dagar bakom mig utan socker, kaffe och alkohol och med ett näringsintag bestående av hälften så mycket som det brukar vara. Idag börjar den första riktiga dagen utan mat. Första dagen av fasta. Jag är inte muslim. Jag har inte ätstörningar. Jag är bara väldigt fäst vid mina projekt. Dessutom har jag erfarenhet av att just tre dagar brukar funka bra för min del. Det är någon slags magisk gräns där.

Klockan är just nu 09.51 och jag ska inta min första dryck. Jag får nämligen bara dricka, ljummet örtté, ljummet vatten och buljong. Sen ska jag sätta på en film och sen ska jag ta en promenad. Babysteps. En sak i taget.

+++

09:52
Vad fan är Glaubersalt? Jag drack ett glas ljummet vatten med Glaubersalt som det stod att man skulle göra.

+++

11:39
Nu vet jag vad Glaubersalt är. Och vad det har för effekt. Oh my fucking God.

Stephen Kings bok om att skriva ger mig energi. Han säger : skriv med din dörr stängd. Bestäm dig för att sitta där inne och kom inte ut förrän du är klar för dagen.

Idag har jag varit ute vid havet, ätit hälften så mycket mat som jag brukar (som nedtrappning) inför fastan (nej jag har inte ätstörningar och jag är inte muslim) och läst att de två mest frekventa sökorden på bloggar just nu är sexnovell och ramadan.

Jag läst i en Illustrerad vetenskap för några dagar sedan att flaggorna som Neil Armstrong och gänget satte upp på månen förmodligen bleknat vid det här laget och är helt vita. Vilket antiklimax för Usa. Vilket påminner mig om att jag måste börja prenumerera på Illustrerad vetenskap igen.

Imorrn är det en dag kvar tills jag inte får äta riktigt mat på tre dagar. Jag gör projekt. Det är min grej. Om mindre än en månad ska jag hoppa fallskärm från 4000 meters höjd och på bokmässan ska jag hålla i ett Skräckseminarium med John Ajvide Lindqvist. Det är min grej. Jag utsätter mig själv för livsfara. Danger is my middle name.

I lördags spelade jag te.x. med Cobra Charlie på Bergsjöfestivalen. Det var livsfarligt. Men visade sig vara skitkul. Jag var nog vitast på hela Bergsjön centrum.

Solen lyser utanför min nya kontorsplats. Jag har magen full med persisk mat, laktosfri latte och frisk luft. Tre våningar över marken och med soundtracket till The Fountain i hörlurarna läser jag Illustrerade Vetenskap på toaletten och jag börjar nästan gråta. Mitt hjärta brister.

I början av tidningen frågar sig en av läsarna huruvida djur kan känna sorg. Redaktionen svarar att de djur som är närmst människor i att kunna känna sorg är elefanter. Tydligen finns det flera fall där elefantbarn som har sett sina mammor bli mördade har vaknat upp skrikandes mitt i natten.

Bilden etsar sig fast på hornhinnan.
Djurvaktaren som försöker vagga elefantungen till sömns igen.
Säger att det kommer bli bra. Det kommer bli bra.

Mitt hjärta brister.

Jag har suttit i en soffa hela dagen och ätit kanelknäckebröd och tittat på Battlestar Galactica. Utanför fönstret står en jättestor vit boll med lilablått ljus som ett transparent paraply ovanpå. Digitala annonser om Stevie Wonder och Katie Meula.

Jag äter kräftröra en timme senare och dricker ananasjuice. Berättar för Johan och Martina om tystnadsmeditiationen. Hur jag på något sätt längtar tillbaka nu när jag fått distans till det. Hur jag kan sakna saker som stoppar upp mig i vardagen, när jag spinner iväg som en hysterisk jojo, utan snöre och utan mål, med det enda uppdraget i huvudet som är : att spinna. Att uppdatera mig, se saker, läsa saker, lyssna på saker, köpa saker, äta saker. Att spinna. Tröttsamt. Vansinnigt. Maniskt.

E brukar tvinga iväg mig på utflykter. Jag brukar vara sur i början. Jag är nästan alltid lite putt i början men så ger det sig. När vi kommer ut på konstrundor på Tjörn, hittar smultronställen på Hisingen vid en folktom klippa med sushimiddag, går i skogsdungar, promenader. Jag brukar tjata på att det känns meningslöst, att det känns som att saker inte har ett syfte. Hur bockar jag av en promenad. Det går inte säger E. Vad är meningen med det då? Själva promenaden säger E.

Jag sitter i soffan igen. Utanför är det mörkt och det lilablå ljuset får Globen att se gigantisk ut. Imorrn åker jag vidare till Malmö. Jag ska på Malmö Filmdagar och se film från tidig morgon till sen natt i fem dagar. Stoppa in intryck, berättelser i ett redan proppfullt huvud. Jag älskar det men jag behöver mellanrummen. Jag behöver små droppar av meditation. Jag behöver sluta säga vad jag behöver och infiltrera mig själv, överraska mig själv med att bryta mönster. Det blir lätt så annars att man skriver och talar om saker man ska göra istället för att göra dem. Som jag gör nu. Berättar.

Det blåser utanför och i lufttrumman på toaletten låter det som slutscenen i en zombiefilm. Avlägsna skrik. Jag återkopplar till gårdagskvällens spelande av Rock Band. Efteråt ser allt musik ut som färgglada pluppar och skräck. Jag försökte lyssna på Morrissey i morse som förberedelse inför seminiariet med John Ajvide Lindqvist jag ska hålla i på Bokmässan i Göteborg. Men allt jag såg var hur basgången gick i Rockbandfärger. Doh.

Grabbarna snackar om Tokyo i vinter. Jag måste iväg en vecka snart. Jag behöver lite pool, solstol och sol. Alla ord som formar munnen kring en ölhals är välkomna. Kanske någon slags grekisk öl, spansk kust eller liknande. Jag är sjukt sugen på Churros. Vad hände med alla festivaler som sålde Churros?

Tills dess måste ni se det här klippet med galna japaner. Jag älskar galna japaner. Japaner är bäst.

Så här kan en vanlig kväll på jobbet se ut. Jag går ut på scenen, ska presentera ett band och plötsligt dyker Martin, sångaren i LOK och Lillasyster upp bakom mig och ber om att få dela konferenciersskapet. Visst. Jag lämnar över micken och han skriker.

Efteråt ber han mig lära honom persiska. Det hade varit en ovärderlig syn. Jag önskar jag hade träffat honom senare under kvällen. Jag hade lärt honom rulla tungan i ren poesi och han hade sett livet med nya ögon.

Imorrn ska jag vara ledig. Igen. Jag ska titta på Battlestar Galactica. Eller börja. Sen kanske jag ska ta en promenad. Klappa Leo. Äta en sallad.

E ropar från sin dator att det är skottlossning i Brunnsbo. Är det inte alltid det?
Idag har jag träffat tre mäklare. Jag var sjukt uppstyrd.
En av dem ska få ett uppdrag av mig.
Nu ska jag läsa en serietidning. Rikard är min serietidningslangare. Lite som en knarklangare fast jag får inte eftersvettningar och hallucinationer av serietidningar.
E ropar igen. Sverige har inte tagit något guld i Os. Är det inte alltid så?

Jag lyssnar på filmmusik och jo, jag känner mig febrig och varm. Jag har inte snusat på två dygn. Är det varmt härinne? E ropar något igen som jag inte hör. Något om att den sista sommarvärmen ska komma. Igen. Jag måste gå och lägga mig. Jag ska upp tidigt imorrn och vara ledig igen. Jag är arbetsskadad. Jag strukturerar upp min ledighet. Bockar av. Postilappar och listor.

På torsdag önskar jag gott väder. Jag vill åka till Borås djurpark och se den nyfödda elefantungen. Dessutom har jag kollat tiderna för matning av djuren, jag ska smyga efter skötarna så att jag får se alla djuren när de kryper fram. Det har Rikard lärt mig. Vi har många saker gemensamt. Vi älskar djur te.x. Han har lärt mig massa djuranekdoter. De brukar jag dra på scen.

Jag tror jag drog på en på scenen på Götaplatsen där jag träffade LOK-Martin. En om japanska bin och bålgetingar. Påminn mig om att jag ska berätta den någon gång.