Skrik om du brinner

Det finns få saker som kan få mig så peppad en vanlig Göteborgsregnig dag som Charlie the unicorn.
Detta mina vänner, är underhållning på hög nivå. Enjoy.

Igår gled vi ner på Draken och gick på urpremiären av Ruben Östlunds nya film "De Ofrivilliga". Jag har under några veckor sagt att jag behöver få mig en dos riktig film, någonting som drabbar mig, någonting som ger mig mer än sabeltandade tigrar, zombies och punkare på motorcykel med machete. Igår fick jag det. Inte nog med att jag under dagen såg klart "Angels in America" och insåg att Jeffrey Wright är ett jävla geni och förtjänar alla bugningar och alla bugningars innebörd - dessutom fick jag nöjet att med 748 andra glada se Rubens redan omtalade och Cannes-hyllade film. Och den var så jävla bra.

Efteråt snurrade tankarna i huvudet eller som E sa när hon kom ut från toaletten efter hemgången : Jag är yr, jag mår nog inte bra, eller så är det för mycket känslor på en gång, jag tror jag fick overload.

De Ofrivilliga består på samma sätt som Gitarrmongot ( och andra filmer som te.x Österrikiska Hunddagar ) av scener som till en början inte har någonting gemensamt. En bussresa, en nyårsfest, ett grabbgäng i en sommarstuga och ett par tonårsflickor m.m. Efter ett tag börjar mönstren växa fram. En klaustrofobisk känsla av att vi ÄR någonting och inte de dynamiska och utvecklade individerna vi tror att vi är. Snarare mekanismer som kön, grupp och typ. Vi ÄR och det är svårt att BLI någonting annat. Men här och var i berättelsen finns glimtar av mod och framveckling. Över lag är det förväntningarna som råder. Vad förväntas vi göra och säga. Vad gör förväntningarna med oss. Kan vi verkligen bara skit i dem? Det låter bra i teorin men när vi väl står där är det inte många av oss som faktist säger ifrån.

Sen finns det väl två saker att göra med den tanken. Att låta sig tyngas av den och ge upp. Tänka att : fan jag är ett monster/mönster och kommer alltid att vara det. Eller så slåss man mot det resten av sitt liv. Vägrar falla in i lunchsnacket, grabbtugget och de hierarkiska och könstvungna rollerna. Att åtminstone då och då vara den jobbiga jäveln. Inte alltid. Men ibland. Jag tror det är värt det i det långa loppet.

Se: Angels in America - En HBO-producerad miniserie med bland andra Meryl Streep, Al Pacino och Jeffrey Wright. Ett välskrivet drama om homosexuella och Aids-epidemin i Usa i mitten av 80-talet.

Se: De Ofrivilliga av Ruben Östlund.
Se även : Gitarrmongot av Ruben Östlund.

På söndag klockan 13.00 håller jag och Andreas Roman den sista workshopen i kreativt skrivande på Världskulturmuseet i Göteborg. Det finns fortfarande platser kvar. Skicka bara ett mail med anmälan till elisabeth.rees@varldskulturmuseet.se
Det kostar bara 50 kronor.

Om man inte vill vara aktiv deltagare utan bara se på så går det bra att droppa in och då kostar det ingenting. Men då får man inte heller så mycket uppmärksamhet från oss som de RIKTIGA deltagarna och dessutom inte heller något snyggt skrivkit och häfte med skrivövningar.

Första workshopen pratade vi om förberedelser, andra om dramaturgi och karaktärs och berättelseuppbyggnad och nu, tredje och sista gången kommer vi att prata om själva skrivandet, arbetsmiljön, bakgrundsmusik, redigering, textkritik och bransch. Be there or be republican.

13-15 på Världskulturmuseet i Göteborg.
50 kronor för deltagare (föranmälan krävs) - gratis för publik

 



Vi åker i en minibuss mellan Helsingborg och Västervik. Det regnar utanför och Neil Young på stereon. Kristofer ringer stadsbiblioteket i Växjö och säger : Hej jag heter Navid Modiri. Det handlar inte om att vi låter likadant. Det handlar om att jag har tystnadsförbud mellan spelningarna. Febern kommer på nätterna och på dagarna virar jag halsduken runt halsen och pimpar systemet med Echinagard, Panodil, Strepsil, sugtabletter som bedövar halsen, C-vitamin och någon annan förkylningstablett.

Lyssnade på Annika Norlins sommarprat för en stund sen. Hon pratade om att hon var sur för att det inte fanns några politiker som representerade de introverta delarna av befolkningen. Det tyckte jag var intressant. Jag har alltid fascinerats av introverta och blyga personer. Jag vill veta hur de tickar, var kugghjulen sitter och hur de ser ut inuti. Samtidigt tror jag inte på dem. Man är alltid mest i sig själv.

Ikväll spelar vi med Gudarna i Västervik och imorrn kväll i Växjö. På söndag har jag och Andreas Roman workshop i kreativt skrivande på Världskulturmuseet klockan 13.00. Det kostar femtio kronor och man föranmäler sig på museets hemsida. Men det går också bra att komma dit som publik bara. Det blir fett. Efter söndag ska jag ta fyra dagar ledigt. Jogga och läsa Bukowski. Lyssna på Parken och nya Timbuk-plattan. Och så är jag sugen på att se om Totoro. Det var för längesen nu.

Jag gillar Kristian Anttila. Gillar att titeln på hans skiva "Lilla Napoleon" är framvald ur en slumpgenerator. Och att han förra året snattade 28 chokladkakor. För att han gillar choklad. Det är inte rätt. Men det är kul.
Hemma snart igen efter en vecka i storstaden. Jag har varit på audition. Jag har varit på möte med produktionsbolag. Jag har gjort musik med Povel. Och gjort musik med Conrad. Jobb på dagarna. Och soft på kvällarna.
Jag gillar street art där folk tänker till. Jag gillar det här. (Tack E för tipset) Naturen i staden. Tänk om man gjorde tvärtom också. Gjorde små asfaltsplättar som man lade i naturen. Eller satte upp elskåpsklistermärken på träd. Som vänorter. Eller utbytesstudenter. Testpiloter i varandras världar.

Det är spännande tider.
Skivsläpp nästa onsdag. Man kan lyssna gratis på låtarna på www.myspace.com/navidochgudarna.
Den nya bloggen laddar med ny design, nytt syfte och nya tankar.
Releaseturné med bandet. Sthlm, Västerås, Göteborg och sist men inte minst Lund.
Jag är så taggad på att spela de nya låtarna live att jag inte vet vad.

Det bästa med videon är för övrigt David och äpplet.
Jag är frisk förresten. Sinova hjälper. So does choklad, Battlestar Galactica och good old fashion kärlek.

Vad skulle hända om en av världens just nu bästa författare skulle få barn med en annan fantastisk författare och så skulle det här barnet vara helt förtjusande vackert och dessutom ha en sångröst och göra musik.
Detta är inte en retorisk fråga. Varning : det här är ingen övning.

Hösten 2008 ska jag skriva klart min roman. Det blev en del skrivande i somras. Men det var bara en raketramp för de kommande månaderna att ta fyr ifrån. För att komma igång med skrivandet har jag klätt min garderobsdörr med bilder, citat och postitlappar med mina karaktärer. För att veta hur människorna i boken ser ut så skrev jag för ett halvår sen ut bilder på personer som skulle få låna ut sina ansikten. Huvudpersonens föräldrar har fått låna ansikten av Siri Husvedt och Paul Auster och därför har ansiktet tills hans bortgångna syster således lånats av Sophie Auster. Så jag har en liten "familjebild" av de tre. Men då visste jag inte vem Sophie var. Inte alls.

Nu vet jag. Det gör min roman betydligt bättre.

http://www.myspace.com/34806819 - Sophie Auster - Lyssna.

Jag har precis sett Citizen Kane för första gången. En av filmhistoriens mest omtalade filmer. Den var nice. Jag gillade den. Men vi pratar om den en annan dag antar jag.

Jag fick däremot ett tips från A, som driver Oskrivna linjer-bloggen - http://oskrivnalinjer.blogspot.com/ - om en kortfilm om en liten pojke. Den fick Oscar för bästa animerade kortfilm 2005 och är regisserad av Sejong Park. Den fick mig att tänka på stämningen i Solens Rike av Stephen Spielberg, med en liten Christian Bale i huvudrollen. En av mina favoritfilmer som barn.

Ben Folds släpper en ny skiva i höst. Första singeln är med Regina Spektor. 27:e November kommer han till Berlin. Pepp.